Vår glädje ser annorlunda utan när folk förstår att den är inte för min, utan för brudgummens skull

Johannes Döparen visade att vi befrias från självförhärligandets slaveri när vi känner brudgummens väns glädje.

Johannes säger:

”Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom.  Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt.” (Joh 3: 28-29)

Bilden av en brud och en brudgum är hämtad från gamla testamentet. Här är brudgummen Gud och bruden är Guds församling, Guds folk.

Detta är en mäktig förkunnelse av Johannes att Kristus är den sanne Guden. Det hade han vittnat om tidigare när han sade att han bereder vägen för Herren.

 Men vem är brudgummens vän? I anglosaxisk tradition kallas brudgummens vän för best man. I svensk tradition kallas han marsalk. Jag citerar ur en bröllopsguide:

Han är ”brudgummens stöd i största allmänhet både före bröllopet och under själva bröllopsdagen. Marskalken går bakom brudgummen och bredvid tärnan både in- och ut från kyrkan.”

Det finns ingen avundsjuka hos marskalken. Han är där för brudgummens skull och som Johannes säger: ”gläder sig innerligt över brudgummens röst”.

Han är inte där för sin egen skull, utan endast för brudgummens skull. Det är ju hans vän och brudgummens glädje är marskalkens glädje. 

Han står där och strålar för att brudgummen strålar.

Tänk så annorlunda vår självhävdelse skulle bli om vi levde för att förhärliga Kristus, att ge honom äran, att låta honom få lysa.

Skriften säger:

”Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” (Kol 3: 17)