måndag 16 december 2013

Låt oss hedra Guds tjänare!



Detta är Johannes vittnesbörd, när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte sanningen. Han bekände: ’Jag är inte Messias.’ De frågade honom: ’Vad är du då? Är du Elia?’ Han sade: ’Nej, det är jag inte’ Är du Profeten?’ Han svarade: ’Nej.” Då sade de till honom: ’Vem är du då? Vi måste ge ett svar till de som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?’  Han svarade med profeten Jesajas: ’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!’

Några fariséer hade också sänts ut. Och de frågade honom: Varför döper du om du inte är Messias och inte heller Elia eller profeten?’ Johannes svarade dem: ’Jag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler.’ Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.” (Joh 1:19-28)


Johannes Döparen predikade och döpte vid Jordan. Till honom kom tusentals människor från Gallileen. Självklart nåddes den religiösa ledningen i Jerusalem av ryktet om honom. Man sänder sin kommitté för att utreda frågan. Var han ett politiskt eller religiöst problem?

Men inte bara den religiösa makteliten i Jerusalem kände sig berörda, också den största judiska grupperingen med förankring i synagogorna, de s.k. fariséer, sände sin kommitté. I flera omgångar hade olika religiösa gestalter samlat folk till sig och startat olika rörelser och uppror som dragit den romerska överhetens hårda piska över landet.

Men självklart fanns också ett religiöst allvar i att undersöka olika profetgestalter. Moseböckerna gav ju instruktioner om hur man prövade ifall en profet var äkta eller falsk (5 Mos. 18:21ff).

Prästernas och leviternas fråga var: ”vem är du?”


Men Johannes Döparen säger ingenting om sin egen person.  Han berättar inte om att hans egen far Sakarias var präst och att hans mor Elisabet också vara av Arons släkt (Luk. 1: 5). Han berättar inte om hur många människor som vänt sig från sitt ogudaktiga liv till ett liv i tro, lydnad och renhet genom hans dop och förkunnelse.

Jag är inte Elia, Profeten eller Messias förklarar han. Han talar inte om, vem han är, men han talar om sitt ämbete, sin tjänst:

’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!’

Döparens person var inte viktig. Men väl hans ämbete, hans tjänst. Jag är en röst som bereder väg för Herren, för Gud, för Kristus. Så riktar Döparen prästernas och leviternas blick åt rätt håll, åt Kristus.

Var Döparen oviktig? Ja, och nej. Döparen var en människa som du och jag. Men han hade en kallelse från Gud att ropa ut budskapet om Honom som skulle komma. ”Gör vägen rak för Herren!’”


Är pastorn som predikar söndag efter söndag om Herren Kristus som har kommit  och som skall komma en andra gång oviktig? Hans person är säkert inte så märkvärdig. Han är en vanlig människa av kött och blod. Han har sina brister som alla andra medlemmar i församlingen. Men förkunnar han Guds ord rent och klart och förvaltar sakramenten i enlighet med Kristi instiftelse, så skall vi ändå akta hans ämbete. Han står ju där på Guds eget uppdrag. Och är han bibeltrogen så är hans röst Guds röst. Därför skall vi högakta evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete bland oss. Det är en skatt som Gud skänkt oss.

Skriften lär oss ju att Kristus själv gav församlingen evangelister, herdar och lärare till att utrusta de heliga (Ef.4:11, 12). Därför skall vi vara rädda om, vårda oss om och tala väl om våra herdar och lärare, inte för deras persons skull i första hand, utan för deras ämbete, deras tjänst.

Johannes Döparen bekände och förnekade inte sanningen, säger dagens text (1:20). ”Jag är rösten som ropar i öknen”.
När pastorn på Guds och församlingens uppdrag predikar Guds Ord rent och klart, så vet församlingen att det är Gud som ger oss denna undervisning.

Jag minns att kyrkoherde Lars Engqvist berättade om när han som ung präst skulle göra hembesök hos en gammal gumma i församlingen. Hon hade skottat undan snön framför den lilla stugan, städat och klätt sig i finkläder. ”Inte skall mor göra sånt besvär för mig” sade den unge kyrkoherden. ”Inte gör jag mig till för pastorn ” svarade gumman” det är för hans ämbete”.

Vi fruktar och älskar Gud, och vi bör också visa vördnad och kärlek till dem som är hans tjänare, inte för i först hand för deras personers skull, men väl för deras ämbete.

’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!’, svarar Johannes Döparen prästerna och leviterna. Han talar inte om sig själv, men väl om sin tjänst. Det är mitt uppdrag: ”Jag är rösten”. Jag ropar ”Gör vägen rak för Herren!”  Han kommer, må inte vägens slingrighet hindra hans ankomst. Kristus kommer.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar