Kung David var inte bara hotad och plågad av yttre faror, han talar också med
målande ord om en fruktansvärd dödsskräck, som inte bara rörde livets slut,
utan själva helvetet,
han
säger:
”Dödens vågor omgav mig, fördärvets strömmar
förskräckte mig. Dödsrikets band omslöt mig, dödens snaror föll över mig.” (2 Sam 22:5)
Undrar
vi hur kungen kunde vara rädd för döden och helvetet, när han ändå visste i
sitt inre att Gud stod på hans sida? Låt oss inte glömma att denna dubbelhet
finns i varje kristens natur. Så snart vi blickar in i oss själva, så oroas vi,
när vi tänker på hur vi inte håller måttet inför Guds lag. Men så snart vi åter
igen fäster våra ögon på Kristi kors, Guds nåd genom Jesus, så blir vi återigen
trygga.
Paulus
kunde utbrista när han såg hur hans vilja inte alltid följde Guds vilja, hur
hans sinne var fyllt av onda och orena tankar:
”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från
denna dödens kropp?” (Rom. 7: 24)
Men
säger i nästa andetag:
”Gud vare tack, Jesus
Kristus, vår Herre!”
(Rom. 7:25)
Kung
David kunde lägga fram sin fruktan för döden och helvetet inför Gud i
förtröstan på att Gud är den nådefulle Gud som förlåter synd för Frälsarens
Jesus Kristi skull.
Han
sjunger i den 40.e psalmen:
”Han drog mig upp ur
fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och
gjorde mina steg fasta.” (Ps. 40:2)
Den
klippan heter Kristus. På samma sätt som Gud lät David föras ur sin dödsfruktan
och förde honom till den trygga och fasta Klippan, så gör han med oss genom
evangelium I Ord och sakrament. Här försäkrar han oss att Kristus burit våra
synder på korset, att våra synder är förlåtna och att vår skuld är betald.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar