Israels barn, hela menigheten, kom in i öknen Sin i den första månaden, och
folket stannade i Kadesh. Där dog Mirjam, och där begravdes hon. Och menigheten
saknade vatten, och därför slöt de sig samman mot Mose och Aron. Folket klagade
på Mose och sade: "Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför
HERRENS ansikte! Varför har ni låtit HERRENS församling komma in i denna öken,
så att vi och vår boskap måste dö här? Varför har ni fört oss upp ur Egypten
och låtit oss komma till denna hemska plats? Här växer varken säd eller fikon,
vindruvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka." Men
Mose och Aron gick bort från församlingen till uppenbarelsetältets ingång och
föll ner på sina ansikten. Då visade sig HERRENS härlighet för dem. Och HERREN
talade till Mose. Han sade: "Tag staven, och kalla samman menigheten, du
och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon, och den skall ge
vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger menigheten och dess
boskap att dricka." Då tog Mose staven som låg inför HERRENS ansikte, så
som han hade befallt honom. Och Mose och Aron kallade samman församlingen
framför klippan, och han sade till dem: "Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur
denna klippa skaffa fram vatten åt er?" Sedan lyfte Mose upp sin hand och
slog med sin stav två gånger på klippan, och mycket vatten kom ut, så att menighet
och boskap fick dricka. Men HERREN sade
till Mose och Aron: "Eftersom ni inte litade på mig och inte höll mig
helig inför Israels barns ögon, därför skall ni inte få föra denna församling
in i det land som jag har givit dem." Detta var Meribas vatten, där
Israels barn tvistade med HERREN och där han bevisade sig helig bland dem.” (4 Mos. 20: 1 – 13)
Efter att Guds profet Moses lett Israels folk ut ur
Egypten, så hade han sänt spejare in i det förlovade landet för att de skulle
få veta vad som låg framför dem. Det är
egentligen inte en särskilt lång resa mellan Egypten och Israel. Det tar inte
40 år att gå från Egypten till Israel, utan möjligen några veckor. Men när
folket får höra spejarnas berättelser om det nya landet, så ser de inte bara möjligheter, utan också motgångar
och de blir rädda och arga på Moses som förde dem ut ur Egypten. Det innebär att folket indirekt misstror Gud.
De tror inte att den Gud som räddade dem från Farao och som delade Röda Havet
kommer att beskydda dem och föra dem in i det nya landet. Som straff så låter
Gud dem vara kvar i öknen och irra runt i den i 40 år. Gud låter en hel
generation dö i öknen, därför att de misstrodde honom. Allt detta kan man läsa
om i 4:e Moseboks 14:e kapitel.
I det 20:e kapitlet har
det gått 38 år. Folket står inte långt från floden Jordan. Det är nu en helt ny
generation israeliter som slagit läger under Mose ledarskap.
Hade man lärt sig av fädernas misstag? Hade man lärt sig
att lita på Gud under de år han försörjt dem i öknen? Vad säger texten?
”menigheten saknade vatten, och därför slöt de sig samman mot Mose och
Aron. Folket klagade på Mose och sade: "Om vi ändå hade fått dö när våra
bröder dog inför HERRENS ansikte! Varför har ni låtit HERRENS församling komma
in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här? Varför har ni fört oss
upp ur Egypten och låtit oss komma till denna hemska plats? Här växer varken
säd eller fikon, vindruvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att
dricka."
De var inte obekanta med berättelserna om hur Gud
befriade Israel från Egyptens slaveri. Det var en levande berättelse som fanns
med dem och som man illustrerade och firade varje påsk. I 38 år hade de stått
med vandringsstavar i sina händer och ätit osyrat bröd och påskalammet kryddat
med bittra örter för att påminnas om hur snabbt man fick bryta upp, vilket lidande
man gick igenom, men hur Gud med sin mäktiga hand skyddat dem. De kände till
Guds under och Guds löften, men var fortfarande ett otroget folk. De hade inte lärt sig att lita på Gud och
höll fortfarande på att skapa tvister och klaga.
”menigheten saknade
vatten, och därför slöt de sig samman mot Mose och Aron”
Vad kallar man sånt? Ett väldigt smalt synfält? Att inte
se skogen för alla träd?
Men är det inte så ofta med oss. Tänk bara efter hur
mycket Gud gett dig och mig. Han har skapat oss, gett oss liv, gett oss sinnen
att njuta livet med. Men inte bara det, trots att vi svek, trots att vi levde i
olydnad mot honom, sände han sin enfödde Son till vår värld att dö i vårt
ställe. Han har förlåtit oss alla våra synder och skänkt oss fullkomlig
rättfärdighet genom Jesu Kristi liv, lidande, död och uppståndelse. Tänk så
stort egentligen!
Tänk också på att det var just du och jag som fick del av
denna fantastiska nyhet, budskapet om att Jesus Kristus kommit till världen för
att frälsa syndare. Det var just du och jag som han lyfte in i sitt rike genom
det heliga dopet, just dig och mig räcker han sin kropp och sitt blod i
altarets sakrament, just dig och mig meddelar han sin förlåtelse i avlösningen.
Han har gett oss församlingen, en familj av systrar och bröder, och han har
lovat att vara med oss alla dagar intill tidens slut, han har sagt att för den
som älskar Gud samverkar allt till det bästa.
Tänk så snabbt vi glömmer, precis som israeliterna, som
på en enda dag är beredd att överge allt, de som i dagen text säger:
”Om vi ändå hade
fått dö när våra bröder dog inför HERRENS ansikte! Varför har ni låtit HERRENS
församling komma in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här?”
Om Gud bevarat dem i öknen i 38 år, med mat och vatten,
varför skulle han inte bevara dem i två år till?
Och sen när blev Egypten ett bättre alternativ. Var de
inte slavar i Egypten? Hade inte Israels folk ropat och bett till Gud om att bli
befriade från Egypten?
Är det inte så, att samma tvivel uppstiger i våra
hjärtan? Har inte vi också ett väldigt smalt synfält när vi klagar på Gud och
de människor Gud satt vid vår sida? ”Det
är fel på församlingen, det är fel på mina syskon i tron, det är fel på
prästen. Varför har inte jag lika fint som andra, lika mycket pengar som andra,
lika lydiga och snäll barn som andra? Varför är det så fint i andra kyrkor?
Varför har vi ingen fin orgel, stor kör, enorma folksamlingar, och intensiv
gemenskap”?
Israel litade inte på att Gud skulle försörja dem i öknen. Är
det att lita på Gud att säga: ”Jag har
inte råd att betala tionde. Men jag har råd att slösa en tiondel av mina
tillgångar på mig själv”?
Jesus säger:
”varför gör ni er
bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och
spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd
som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen
och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite
tro ni har!” (Matt. 6: 28 - 30)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar