Bönen är ett naturligt samtal med Gud

"Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det. " (Matt. 6: 7)

Tron vet vem den ber till. Den vet att den Gud som hör bön är också den Gud som vet allt. Därför underskattar man Gud om man tror att man måste påminna honom om allt så att han inte glömmer. I de romerska bönerna trodde man sig trötta ut gudarna genom att rabbla gudsnamnen på varandra. 

Om man tror att bönen biter bättre på Gud för att man rabblar mycket och länge så ber man till en Gud som inte är blidkad, utan måste blidkas genom bönen. Men Guds barn vet att Gud är försonad genom Kristi offer, därför kan vi närma oss Fadern utan krav. Vi får komma till honom precis som vi är. Precis som Luther förklarar inledningen till Fader Vår:

"Fader vår som är i himmelen"

Vad betyder det?

"Gud vill härmed uppmuntra oss att tro, att han är vår rätte Fader, och att vi är hans rätta barn, för att vi skall bedja frimodigt och med fullt förtroende som goda barn till sin käre far."

En god far hör inte barnen för de många och vackra orden. Det är dåraktigt att mäta bönens värde efter längden eller tonläget eller antalet ord, precis som de romerska katolikerna mäter antalet fader vår och Ave Maria efter radband eller rosenkransen. Ett samtal sker naturligt. Inte så att man stressar sig igenom den eller ber slarvigt och korthugget, men inte heller så att man tror att bönen blir bättre för att man radar ord på ord utan att tänka på vad man säger.

Gud är en person som vill att vi ska tänka på honom när vi talar med honom och säga precis det vi har på hjärtat, inte det vet vi tror han förväntar sig att vi ska säga.

Vi kan säga precis som Daniel:

"Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör...det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner."

 (Dan.9:18)