Dövare än döv och blindare än blind?

Att inte se och höra allt i denna värld är illa nog. Men tänk att inte kunde se Guds under i Bibeln, att inte kunna förstå att Gud älskar oss, att inte kunna höra och förstå när Guds Ord predikas. Att vara helt döv för de underbara välsignelser Gud skänker genom sitt Ord.

 Man hör orden, man ser stavelserna, men de sjunker inte in i hjärtat, själen har ingen glädje av dem. Det blir bara ord, det blir ingen tröst, ingen glädje, ingen uppmuntran genom den helige Ande, ingen lindring i själen. 

När Gud säger att han sänt sin Son att dö för våra synder och ge oss förlåtelse, så hör man att han kom, man hör orden ”våra”, men man räknar inte in sig i skaran över dem vilka Kristus utgöt sitt blod för. Man räknar sig inte till dem som Gud älskar. Det gäller alla andra, men inte mig.

Eller så säger man att det bara är prat. Det är intressant, det säger Bibeln, men det är bara ord i en bok. Man är döv för Guds röst. Man hör ord, men man hör inte Guds röst bakom orden, man ser inte Guds Ande som manar och drar genom orden, man ser inte korset och blodet som ropar till själen om nåd och förlåtelse från Gud, man känner ingen smärta i själen över synden och skulden och ser inte kärleken i Kristi ansikte när man hör och läser om Kristi lidande.

En sådan blindhet och en sådan dövhet är till och med värre och allvarligare än den kroppsliga blindheten. Det är bättre att vara kroppsligt blind och döv, och veta med sig att man är frälst av nåd för Kristi skull, än att vara andligt blind och döv men se med sina kroppsliga ögon och öron. Det är bättre att vara kroppsligt död, men andligt levande och hemma hos Frälsaren, än att vara andligt död och vandra omkring härnere i ett totalt meningslöst liv som kommer att sluta i helvetet.

Gud säger om den dag Kristus kom till vår värld:

”Den dagen skall de döva höra bokens ord och de blindas ögon se ur dunkel och dimma.” (Jesaja 29: 18)