Är vi verkligen rättfärdiga i oss själva?

Vilka frukter uppvisar du och jag i våra liv? Är vi noga med att lyda alla lagar i samhället, och är vi alltid ivriga och hängivna att göra vårt bästa på skolan eller på jobbet? 

Är vi exemplariska föredömen i vår moral? Är vi tålmodiga, vänliga och kärleksfulla mot våra syskon i tron i synnerhet och mot människor i samhället i allmänhet.

 Brinner vi för evangeliet så att vi talar om Kristus med människor så fort vi får chansen? Blundar vi hårt för allt orent som möter våra blickar, eller gottar vi oss i allt som retar våra sinnen till lust? Vill vi gärna ha mer än vår nästa eller är vi nöjda med vad vi har?

Jes. 5:7 innehåller en hebreisk ordlek som inte syns i vår översättning:

”HERREN Sebaots vingård är Israels hus och Juda folk hans älsklingsplantering. Han väntade laglydnad men fann blodiga lagbrott, han väntade rättfärdighet men fann skriande orättfärdighet.” (Jes. 5:7)  

Han väntade laglydnad, mishpat, men fann lagbrott mispach, han väntade rättfärdighet sedakah men fann orättfärdighet sakah.

Ändå var detta inte något som borde vara fördolt för någon. Trots ordlikheterna fanns det inga likheter mellan vad Gud förväntade sig och vad han såg. Ja, det var så uppenbart att han menar att Juda och Jerusalem kunde döma om det själva:

”Och nu, Jerusalems invånare och Juda män, döm mellan mig och min vingård. Vad kunde mer göras för min vingård än vad jag har gjort för den?”(Jesaja 5: 3)

De kunde se det. Det var uppenbart, därför lämnar han ordet till dem. Han visste att inget kunde ursäkta dem.

Är det uppenbart för oss att vi har ansvar för hur vi är och hur vi beter oss?