När kyrkan predikar om vad vi ska göra och inte göra,
oavsett om den gör det genom att hota eller genom att locka, ägnar den sig åt
dödens tjänst.
Det är en nyttig tjänst, att döda all självförtröstan, all
självtillit, men det är likafullt ett dödens ämbete, ett bokstavens ämbete, hur
vackert inklätt i ord det än är, hur fantastiska tal om kärlek och ödmjukhet
man än håller, så kan sådant inte skapa liv.
Det enda som kan skapa liv är budskapet om honom som var
lydig under lagen, som piskades, törnekröntes, korsfästes och dog för syndare:
Jesus Kristus. Jesus är den ende som kan skapa i oss en sann kärlek till Gud
och medmänniskan.
Därför skall vi tala om, predika och undervisa om Jesus,
om nåden, om förlåtelsen, om korset, och om hur Gud tar emot syndare, helt gratis,
för Kristi skull. Evangeliet förmedlas också genom sakramenten, genom dopet
förenas vi med Kristi död och uppståndelse och genom nattvarden tar vi emot den
kropp och det blod som offrades för oss på korset, till syndernas förlåtelse.
När vi förkunnar evangeliet, så
blir det som med mannen i texten.
”Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. Han sover
och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden,
han vet själv inte hur. Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och
därefter fullmoget vete i axet.” (Mark. 4:26 - 28)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar