Är det bara det eller de märkvärdiga som gör skillnad?

”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.” (1 Kor. 1: 26-31)

Du och jag älskar att ha förebilder, människor att se upp till: idrottsstjärnor som på olika sätt är duktiga i sport eller idrott,

vetenskapsmän som gör banbrytande framsteg i forskningen eller kanske musikartister, som skapar fantastisk musik. Det är naturligt, och vi vill gärna vara duktigare och bättre än vad i verkligheten är.

Men vad händer när vi misslyckas? Hur ska man se på oss som inte är så framgångsrika, duktiga och vackra?

Vår fascination för de som kan och som vet tar vi lätt med oss in i kristendomen och vårt förhållande till Gud.

Men hur agerar Gud när han väljer förhållanden, människor och saker för sitt arbete? Vi skulle ha valt de visa, de mäktiga, de förnäma, de starka.

Är det inte lätt att tänka att Gud inte kan använda oss. Vi har inte begåvning för att Gud ska kunna använda oss, vi har inte förmågan, utbildningen, erfarenheten och styrkan.

Framförallt har vi inte rättfärdighet, utan synd. Men är det något som hindrar Gud? Ja, synden var något som hindrade Gud, för att människan skulle bli den han tänkt att hon skulle vara. Gud hade tänkte människan till att leva med honom i gemenskap i Eden i fullkomlig helig och rättfärdighet. Synden stängde dörren bakom ryggen på människan när hon drevs ut ur Eden.

Men hindrade det Gud att få människan tillbaka till den väg han tänkt från början?

Gud använder inte det som är märkvärdigt för att vinna människan tillbaka till sig själv. Hur märkvärdigt är ett litet lamm? Vi tycker på sin höjd att det är gulligt. Ändå var det blodet från påskalammets som beströks på dörrposterna, som räddade Israels folk från dödsängeln när de skulle tåga ut ur Egypten. De räddades genom lammets blod.

Isak hade frågat sin fader Abraham: 

”var är lammet?” (1 Mos 22:7) Johannes Döparen skulle svara ungefär 2000 år senare när han pekade på Jesus: ”Se Guds Lamm, som borttager världens synd”. Med sitt blod på korset, blodet av Kristus som var sann Gud och sann människa, öppnade Gud vägen tillbaka till honom.

Nej, inte våra märkvärdiga gärningar, inte vår uppvisning av lydnad öppnade vägen tillbaka till gemenskapen med Gud, utan: Kristus Guds Sons blod. En person som i människors ögon inte såg märkvärdig ut.

”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom. Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun. ” (Jes. 53:  3-7)