Var alltid beredd att svara för den kristna tron

Idag uppmanar oss aposteln Petrus:

”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.” (1 petr. 3:15)

Nej, kristendomen är ingen privatsak om någon trodde det. När det här står om att svara var och en, så används ett ord i grekiskan som används om att hålla försvarstal.

Det handlar alltså inte om att vi ska be om ursäkt för att vi är kristna. Det handlar inte om att vi blir tysta när någon talar om kristen tro.

Vi ska vara beredda att svara, att ge skäl för vår tro.

Vårt postmoderna samhälle menar sig ha lyft ut Gud ur den värld han skapat. Han behövs inte längre, inte så länge vi inte behöver

honom. Och så länge allt handlar om att se och känna, att uppleva och erfara, så länge man kan döva sitt samvete med psykologiska förklaringar och nervmedicin, så länge man kan tvinga bort tystnaden med tidsfördriv och dämpa ångesten med det materiella, med drömmar om karriär, med andra människors uppskattning, så är man nöjd. ”Du är din egen lyckas smed”, sådan är dagens devis, oavsett om det sker genom hederligt arbete eller genom lögn och svek i Big Brother. Allt handlar om det egna jaget, att jag mår bra, att det känns rätt för mig. Men på randen till döden, när allt rasar, när man inte längre orkar stirra på sin egen navel, så är jag-ideologin ohållbar.

Varför skulle vi som är kristna då be om ursäkt för Jesus och för vår tro, varför skulle vi skämmas för honom? Finns någon rikare än den som blivit köpt med vad som är dyrare än guld och silver: vi är ju köpta med Guds Sons blod. Finns någon större visdom än den fördolda sanningen i evangeliet som Gud uppenbarar genom sin Ande: att Gud förlåter syndare av nåd för Kristi skull. Är vi inte de modigaste bland människor, när vi på grundval av nåden i Kristus vågar stå ansikte mot ansikte med en helig Gud, vars lag vi brutit. Är vi inte de lyckligaste av människor, med den frid som Gud ger oss genom evangelium som ger oss trygghet både i detta livet och det kommande.

Med alla dessa oändliga välsignelser, borde vi inte brinna av iver att få sprida kunskapen om Kristus?