Profeten talar både dom och upprättelse

Jeremia 33: 6-9

”Se, jag skall hela dess sår och skaffa läkedom och bota dem, och jag skall låta dem se frid och trofasthet i överflöd. Jag skall göra slut på fångenskapen för Juda och Israel och bygga upp dem som de var tidigare. Jag skall rena dem från all den missgärning de har begått mot mig och förlåta dem alla deras missgärningar, genom vilka de har syndat mot mig och avfallit från mig. Staden skall bli mig till berömmelse, glädje, pris och ära inför alla jordens hednafolk, när de får höra allt det goda jag gör för dem, och de skall förskräckas och darra när de ser allt det goda och all den välgång jag ger den.”

Texten innehåller bara goda nyheter. Orden är fyllda av glädje och lycka. Gud säger att han ska hela Jerusalem, han ska läka och bota staden, Guds folk ska få se frid och trofasthet, Juda och Israel ska befrias och Gud ska förlåta dem allt, staden skall få ära och berömmelse över hela jorden.

Allt detta lovar Gud sitt folk. Det är ett underbart glädjebudskap, en stor tröst han ropar ut.

Om man bara skulle läsa den här texten och om man inte ser det profeten skriver före och efter, så har man nog svårt att förstå varför Jeremia kallats ”den gråtande profeten”.

Ännu svårare är det kanske att förstå att när profeten får detta budskap så befann han sig i fängelse och staden Jerusalem var under belägring. Orsaken till att Guds profet satt i fängelse var att han talat om att det var illa ställt med Guds folk och Guds stad. Jeremia hade profeterat att Gud skulle straffa Jerusalem genom att låta fiender, inte bara belägra och inta Jerusalem, utan också skövla och förstöra Guds stad och templet och föra bort Gud folk i fångenskap. Sådana dåliga nyheter ville kungen inte höra, därför låste han in profeten i fängelse.

Det var alltså mycket, mycket illa ställt med Guds folk och Guds stad Jerusalem.  Men mitt i detta elände, som Jeremia också förutsagt, talar Gud tröst och uppmuntran.

Vad var det då som hade hänt med Juda folk?

De skäms för och avskyr Herrens ord (6:10). Alla, både små och stora, män och kvinnor, är avfälliga, och präster och profeter tar det lättvindigt med avfallet (6:16ff).  De har gjort sina hjärtan hårda så att de inte omvänder sig. (6:27ff). De offrar öppet åt himladrottningen och andra avgudar (7:16ff) Lögn råder i landet (9:2ff). Man följer efter andra gudar och lever efter sitt hjärtas hårdhet (13:10). Folket är så förhärdat, det kan lika litet göra det goda som en etiopier kan ändra hudfärg eller en leopard bli av med sina fläckar (13:23). Både profeter och präster är gudlösa och folket hånar öppet Jeremias allvarliga domsförkunnelse  (23:9ff).

Allt detta hade Jeremia talat om för folket, allt detta skrevs ner i profetrullen. Men lika viktig som det var att tala om problemet, att varna och förmana, lika viktigt var det för Gud att säga till sitt folk att:

”jag skall hela dess sår och skaffa läkedom och bota dem, och jag skall låta dem se frid och trofasthet i överflöd. Jag skall göra slut på fångenskapen för Juda och Israel och bygga upp dem som de var tidigare. Jag skall rena dem från all den missgärning de har begått mot mig och förlåta dem alla deras missgärningar, genom vilka de har syndat mot mig och avfallit från mig.”