Människor vill ha verklighet
Något som har blivit mycket populärt idag är s.k.
reality-program på TV, verklighets-TV. Det är TV med vanliga människor, inte
skådespelare, det finns inget manuskript som i förväg säger hur allt ska sluta,
och så filmar man.
Men hur verkligt är det egentligen? Hur äkta uppträder
man med en kamera i nacken, med tusentals människor som tittar på och med ett
krystat tävlingskoncept kanske, och med lite reklam-pasuser emellan?
Människor av idag vill ha verklighet. Men kanske inte den
egna verkligheten, den hårda, den gråa den trista, utan något som lyfter oss
bortom det vi känner igen, och samtidigt utan att vara fejk, utan smink, utan
skådespelare, utan påhitt.
Jesu död var verklig
Är vi trötta på det tillrättalagda, det låtsade. Bibeln
Guds Ord visar oss på verklighet, utan klyschor, helt osminkat.
Det finns ingen konstgjord glans, inget strålkastarljus
och inget stunt, i Jesu vandring mot korset. Där har du en scen som många kände
igen.
Hatet från judarna mot Jesus var verkligt, skräcken från
lärjungarna var verklig, när Jesus utelämnades åt den judiska tempelvakten i
Getsemane, Judas förrådde sin herre med en kyss, när lärjungarna flydda, när
Petrus förnekade honom vid kolelden, när man förde honom till pretoriet, när de
romerska soldaterna misshandlade honom. Så gjorde man ofta med upprorsmän,
skillnaden var att Jesus var oskyldig.
Jesus var inte den första man spikade på ett träkors, det
vara en vanlig avrättningsmetod på den tiden. Romarna var vana med hanteringen.
Man visste hur man släcker en människas liv genom att antingen krossa hans ben,
så att blodproppar får hjärtat att stanna eller genom att driva in ett spjut i
hjärtat. Men Jesus var redan död, så blod och vatten kom ut.
Döden hos Jesus var lika verklig som döden för oss,
hjärtat stannade, andningen upphörde.
Man lade honom i en grav. Och precis som för oss kom sorgen i släptåg,
sorg och förvirring.
Lärjungarna agerade som människor alltid gör i sorg,
irrationellt, okontrollerat, vilset. Man visste ingenting, inget annat än att
han var död. Herren Kristus som de vandrat med i tre år, som hade gjort
underverk, som hade lärt dem om Guds rike, om frälsning genom tron, om sann
kärlek. Han var död. Han hade sagt att han var Guds Son, det visste de.
Jesu uppståndelse är verklig
Men lika säkert som att han hade tagits ner från korset,
lika säkert som Josef av Aritmatea lindat hans kropp med linnebindlar och smort
hans kropp med örtkryddor som balsamering, lika säkert är att så mycket kraft
hade kringärdat den sista tiden. Solen hade förmörkats timmarna på korset, en
jordbävning hade drabbat Jerusalem, förhänget i templet hade brustit i uppifrån
och ned. Och när de två Mariorna och Salome kom till graven dagen efter
sabbaten så är stenen bortrullad.
De hade tittat in och sett bindlarna inte ituslitna utan
ihoprullade precis där han hade lagts, som om han gått genom bindlarna, precis
som han gått genom stenen.
Så hur hade vi reagerat om tre kvinnor kommit springande
och sagt att de sett en ängel som sagt att han är uppstånden? Verkligheten är
nog att vi skulle reagerat på samma sätt som lärjungarna reagerade. De trodde
inte på kvinnorna.
Nya testamentets skildring är trovärdig för att den
skildrar människor som dig och mig. Svaga i tron, skeptiska, tvivlande, sådana
som sista av allt vill tro, trots att man har bevisen framför ögonen.
När vi kommer in i handlingen i Lukas 24 sitter
lärjungarna med låst dörr av rädsla för judarna. De låg till bords som man
gjorde i mellanöstern och hade precis avslutat en måltid. De hade haft ett
livligt samtal kring vad de nyss fått höra. Nu var det inte bara de tre
kvinnornas berättelse de talade om. Nyss hade Simon Petrus berättat om att han
vart vid graven. Och inte bara det, två andra lärjungar hade mött Kristus på
vägen till Emmaus och samtalat med honom.
Nu börjar lärjungarna tro. Vi läser att de säger: ”Herren har
verkligen uppstått,” (Luk. 24:34).
Kristus är verkligen uppstånden. Det är inte bara
önsketänkade. I verkligheten är han levande, inte i en boks värld, eller en
films värld, i vår verklighet.
Men för att alla lärjungar verkligen skulle kunna vara
vittnen, nöjer han sig inte med att bara föra vittnesbördet till dem:
”Medan de talade om detta, stod Jesus själv mitt ibland
dem och sade: "Frid vare med er." (Luk. 24:36)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar