Det berättas om hur kyrkofadern
Augustinus, när han var ung på 300-talet, var oomvänd och icke-troende, att hans mamma, som hette Monika, alltid bad att
hennes son skulle omvända sig och bli en kristen. När hon fick reda på att han
skulle fara till Italien, så gick hon till kyrkan och bad hela natten att Gud
skulle hindra den resan. Hon tänkte att
om han for till det ogudaktiga Rom, så skulle han komma under dåligt
inflytande. Om han stannade hemma, så kunde hon påverka honom och leda honom
till tro på Jesus Kristus.
 | |
| Klassisk bild av Augustinus och hans mor Monika. |
Gud svarade: nej, på hennes bön. Men
när han kom till Italien så skickade Gud den fine biskopen av Milano,
Ambrosius, som ledde Augustinus till tro på Kristus. Efteråt var Monika förstås
glad att Gud sagt nej till, hennes bön. Hon tackade den allsmäktige Guden som
förde hennes son Augustinus till tro.
Ibland säger Gud inte ja till en bön
när han ser att ett nej, kanske gynnar oss, eller någon annan, bättre. Men han
hör alltid bön.
Kristus säger:
”Finns
det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk,
eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era
barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den
helige Ande åt dem som ber honom” (Lukas 11:11f)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar