Att inte kunna tro av idel glädje

Kristus  ville påtagligt visa hur han har kvar sin människonatur efter uppståndelsen genom att äta med lärjungarna. Det var så de kände igenom honom. Hur ofta hade de inte brutit bröd och ätit tillsammans. Det var så Emmauslärjungarna kände igen honom, när han bröt brödet och åt.

Kristus är verkligen uppstånden.

Lägg märke till de underliga orden:

”eftersom de av idel glädje ännu inte kunde tro utan stod där förundrade, frågade han dem: "Har ni något att äta här?" (Lukas 24: 41)

Av idel glädje kunde de inte tro. Luther finner precis som vi detta lite märkligt. De kunde först inte tro av fruktan och rädsla, nu kan de inte tro av motsatsen av ren och skär glädje. Det är som om hjärtat är för litet så att det inte kan ta emot för mycket glädje på en gång. Det är som om det är för bra för att vara sant.

Det är ofta samma problem med nåden och förlåtelsen i Kristus, det faktum att vi får tro att våra synder är förlåtna genom vår Frälsares död och uppståndelse. Det är så stort och fantastiskt att om vi verkligen tog in hela denna sanning så skulle vi alltid stråla av glädje. Men det är som om vi bara kan ta in en bit i taget, till den dag vi får se honom ansikte mot ansikte.

Den tro som lärjungarna hade fanns under ytan av det mänskliga och gick över i sann förtröstan och skulle växa till och bestå.