Gud ensam skall ha äran! Luthers predikan på juldagen, från huspostillan

Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien. Alla gav sig då i väg för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Så for också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. Han for dit för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var havande. När de befann sig där var tiden inne då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget.

I samma trakt uppehöll sig några herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta. Men ängeln sade: "Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag."

När änglarna hade farit upp till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss få veta." Luk. 2:1-15

Vi har hört berättelsen om hur Guds Son blev människa och föddes till denna usla värld av jungfru Maria, vilket ju har blivit upptecknat och sedan varje år predikat i kristenheten, så att det måtte gå oss till hjärtat och så att vi lär oss att rätt tacka Gud för den stora nåd och välgärning han bevisat oss genom sin Sons födelse.

Vi har också hört om ängelns himmelska predikan, genom vilken denna födelse förkunnats med sådan klarhet för markens herdar. Det är också något ovanligt, att Gud låter de höga herrarna i Jerusalem sitta där och att han skickar ett så härligt budskap till markens fattiga herdar. Den helige ängeln ödmjukar sig alltså efter sin Herres Kristi exempel och drar sig inte för att för de fattiga herdarna hålla denna sköna predikan, som skall komma att ljuda bland de kristna intill dagarnas ände.

Av den berättelsen lär vi, att de kära änglarna är ädla andar, hos vilka intet högmod bor. Därför borde alla, som tycker sig vara så lärda, heliga och stora herrar, ge noga akt på detta exempel och därav lära sig att inte förhäva sig över sin skicklighet, vishet, makt eller andra gåvor, och inte heller förakta andra. Skulle gåvorna verka högmod, så hade ju änglarna skäl nog att högmodas och att förakta herdarna. Men det gör de inte. Fastän herdarna är ringa, enfaldiga människor håller änglarna sig ändå inte så heliga och höga, att de inte är hjärtans villiga och nöjda med att få förkunna dem detta budskap.

Så bör också vi göra och i all ödmjukhet bruka våra gåvor till andras tröst och hjälp och inte förakta någon människa. Ty detta är att följa Kristi exempel. Han föraktar ingen. Nej, såsom han kommit från himmelen ned i denna världen fattig och ringa, så vill han också ha omkring sig fattiga och ringa människor, som söker och behöver hjälp. Just därför har han också det namnet, att han är en hjälpare eller Frälsare.

De höga herrarna i Jerusalem anser, att de inte behöver denne Frälsare. De fattiga herdarna däremot behöver honom. Därför blir också den förmånen först förkunnad för dem i en kort och skön predikan, i vilken det sägs, att vi framför allt bör fröjdas över en sådan Frälsare, som vill förlossa oss från synd, död, djävul och helvete. Ty så lyder ängelns predikan: "Var inte förskräckta! Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. "

Dessa ord har inte framkommit ur en människas hjärta. Inte ens de visaste bland människor vet något om detta. Nej, det är änglaord, som ljudit hit ned från himmelen och som också vi, Gud ske lov i evighet, har del i. När du hör eller läser denna predikan idag, så är det som hörde du den från ängeln själv. Herdarna såg inte heller änglarna. De såg bara skenet eller glansen. Men de hörde änglarnas ord. Och det hör du ännu i predikan, det läser du ännu i boken, om du bara vill öppna ögonen och öronen och läsa och göra rätt bruk av denna predikan.

Denna predikan låter alldeles annorlunda än Moses predikan, vilken han hörde av änglarna på berget Sinai. Nu är allt annorlunda. Där var det så, att folket måste frukta och bäva och var inte säkert till liv och lem för blixt, åska och annan skräck. Men här predikar de kära änglarna, att man inte skall vara förskräckt, utan vara vid gott mod, ja, så stursk och stolt man någonsin kan, för det barnets skull, som är vår Frälsare, och som här av änglarna kallas med det ovanliga namnet Messias, Herren.

Med detta namn griper de in i Skriften och för liksom profeterna tillsammans i en skara. Ty allt vad dessa skrivit har det syftet, att vi skulle vänta och hoppas på den man, som kallas Kristus. Lagen kan nämligen inte hjälpa mot synd och död. Lika lite hjälper egna gärningar och egen fromhet däremot. Allt är sparat åt Kristus. Det är han, som skall göra det. Det är nu detta änglarna ser och därför predikar: "Denne är det, som skall göra det. Det är denne, hos vilken var och en skall finna, vad som hör till syndernas förlåtelse och ett evigt liv."

Detta är att kasta över bord all sådan religion och lära, genom vilken man vill hjälpa folk till evigt liv Kristus förutan. Men skall det nu vara denne Kristus, så skall det inte vara hans moder Maria, Petrus eller Paulus och inte heller något helgon. Och ändå har man i påvedömet hänvisat människor till de heligas förbön, till klosterväsende och annat sådant. Hur stämmer det överens med denna änglapredikan eller med den sköna sången: "Ett barn är fött på denna dag"? Till vår Herres Kristi ära och till ve över alla verkhelgon sjunger vi alltså: "Och vore ej det barnet fött, förtappat bleve då allt kött." Går vi utan Kristus allasamman förlorade, så måste ju också munken med sin regel och prästen med sin mässa honom förutan gå förlorade. Där det heter alla, där finns det heller inga undantag. Vill de bli saliga, så får de alltså bli det inte genom munkordnar, fastor och böner, utan genom Kristus allena, han som har det namnet Kristus och kallas en saliggörare eller Frälsare.

Man har också i påvedömet varje år hållit denna predikan och sjungit de sköna julpsalmerna, men inte förstått dem, så länge man inte haft rätta predikanter. Överallt där predikstolen ligger och snarkar, så att den inte väcker och förklarar Ordet, där läser och sjunger man visserligen något ditåt, men man förstår det inte. Vi måste ju erkänna, att man även under påvedömet haft dopet, nattvarden, evangelium, Fader vår, tron och de tio buden. De påviska har det än idag, precis som vi, med det undantaget, att de förändrat Herrens nattvard och så förvänt hans heliga testamente. Men allt detta är hos dem liksom sovande. De har det utan att ändå veta, vad de har. De hämtar ingen tröst därav, så som kristna människor bör hämta tröst av en sådan förmån. De vandrar i säkerhet utan att tänka på vad dopet, evangelium, Fader vår och tron är. Därför vet de inte heller vad de sjunger eller talar om.

Vad är det då som fattas? Jo, predikstolen har fallit ner, den som skall öppna folkets öron och väcka med Ordet, så att man förstår, vad man hör, läser eller sjunger. Den som skall väcka andra, får inte själv sova utan måste vara vaken och pigg. En sömnig predikant kan ju göra en nyter åhörare sömnig. Så har det gått med påven. Han har hamnat i blomstergård och paradis, det är i allsköns ro och överflöd. Därför har han fallit i djup sömn och låtit denna härliga predikan tystna, så att de ingenting vet och förstår av den, även om de som vi läser och sjunger om den.

Så blandas det ena med det andra hos de påviska. I evangelium läser de om att Frälsaren är född. I kyrkan sjunger de: "Och vore ej det barnet fött, förtappat bleve då allt kött." Men inte desto mindre ger de sig iväg och anropar jungfru Maria, och fastar, firar själamässor, företar vallfärder, beställer och hör mässor med mera. Detta är ju att göra sig andra frälsare och att vända på den där sången och istället för denne Frälsare och detta barn sätta jungfru Maria och andra heliga, för att inte tala om usla och eländiga människoverk.

Därför är det högst av nöden att av hjärtat be Gud, att han måtte ge oss vakna predikanter, som väcker oss med Ordet och förklarar det, så att vi inte bara hör och läser utan också förstår det. Där det saknas sådana predikanter, där blir det som hos de påviska, att man har evangelium, dop och nattvard, men inte förstår något därav. Då är Ordet, dopet och sakramentet som en skatt, som man har i sitt hus, men ändå inte får någon nytta av, därför att den är gömd.

Ängelns predikan är ju klar och tydlig nog: "En Frälsare är född åt er." Men även om den är aldrig så tydlig, är den ändå obegriplig för påven och hans hop. Annars skulle de ju inte anropa helgonen, köpa sig människoverk och människoförtjänst och söka sig andra frälsare. Då skulle de vara nöjda med denne Frälsaren.

Men överallt där Gud ställer en vaken och levande predikant, som i sina åhörares hjärtan rätt kan väcka till liv och förklara dessa ord, där lär man sig av denna änglapredikan den sköna konsten att som sig bör rätt döma om allehanda falska läror och falska profeter, och det är då inte möjligt, att djävulen kan till den grad förskapa sig, att man inte fattar vem han är, lär känna honom och ser honom mitt in i hjärtat, om han än var aldrig så slug och förslagen. Därför säger också Paulus: "Hans avsikter känner vi till." 2 Kor. 2:11

I detta sammanhang får vi alltså inte gå tillväga på annat sätt än att vi jämför all annan lära, hon må kallas judisk, turkisk, påvisk eller vad som helst, med ängelns predikan för att se, om den stämmer överens med denna. Påvedömet prålar övermåttan med gudstjänst och andra förträffliga gärningar. Men vem ser inte, att alltsammans bara är avguderi, när de menar sig bli frälsta genom sin gudstjänst. De förlitar sig nämligen på, att Gud har behag till detta och att de därigenom skall vinna hans nåd och komma in i himmelriket. Ängeln predikar här om barnet, att det och ingen annan är Frälsaren. Därför kan vi också med rätta anklaga påven och hans biskopar för att de far vilse i både lära och leverne. Ty varken deras leverne eller deras lära stämmer överens med denna ängelns predikan.

Den som däremot håller sig till och rättar sig efter ängelns predikan, han kan inte fela och missta sig, han må sedan företa sig vad han vill, eller fälla vilka omdömen han vill. Därför skall vi tacka Gud för den nåden och av hjärtat bedja, att han måtte bevara oss, så att vi inte släpper ur sikte eller ur våra hjärtan detta barn, detta saliga ljus, som lyser för oss mot all djävulens list och världens ondska, så att vi kan vandra stadigt fram och lätt och dristigt döma all annan lära, som strider däremot, såsom falsk och inte kan göra annat än säga: Ängeln predikar inte så, att mina, dina eller någon skapad varelses gärningar är vår frälsare. Han visar oss till barnet, om vilket han säger: "I dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren", som har gjort och uträttat allt, som hör till vår salighet. Denne lärare med änglatunga vill jag tro. Till hans predikan vill jag hålla mig men inte lyssna till någon, som talar annorlunda. Detta är alltså den härliga änglapredikan. Därtill kommer många tusen andra änglar och stämmer upp en skön musik, så att, liksom predikan är en mästarepredikan, så följer sedan en skön mästarsång, en änglasång, sådan som man aldrig förut hört i världen. Den lyder så: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag."

Den sången har tre rader eller strofer. Den första får vi inte bara fatta så, att den lär oss vad vi skall göra. Den säger också, att det härefter skall bli så, eftersom denne Frälsare är född, att vi ger Gud lov och pris. Som ville de kära änglarna säga: Förut, innan detta barn blev fött, var det annorlunda. Då var i världen inte stort annat än hån och avguderi. Ty vad som är utan Kristus, det må sedan vara hur härligt och stort som helst, är ingenting annat än ett smädande av Gud. Men skall Gud få vara Gud, d.v.s. av människor hållas för Gud och äras som Gud, så kan det ske bara genom detta barn. Ty nu först kan vi veta och vara förvissade om att Gud är en god, barmhärtig och nådig Gud, eftersom han inte skonat sin enfödde Son, utan låtit honom bli människa för vår skull. Denna outsägliga och stora välgärning driver och tvingar människors hjärtan att öppna sig för Gud i rätt kärlek, tro och hopp och att tacka och lova honom för detta.

En sådan frukt - så sjunger änglarna - skall växa fram och synas, så att Gud i höjden skall bli rätt ärad. Inte med utvärtes gärningar - de kan inte stiga upp till himmelen - utan med hjärtat, som med tacksägelse och innerlig tillförsikt lyfter och svingar sig från jorden upp i höjden till en så nådig Gud och Fader.

Där man nu inte känner barnet Jesus, där kan man omöjligen ära Gud på rätt sätt. Så var hela världen, även inom hans egendomsfolk, full av avguderi, innan han kom i världen. Den ene gick hit, den andre dit. De höll sina gudstjänster överallt, där det fanns berg och gröna träd, vilket framgår av profeternas skrifter. Sådant var det höga avguderiet, varmed man dock på allvar sökte Gud, offrade, fastade och plågade kroppen. Men därmed tjänade man i själva verket djävulen och sina egna tankar. Dem gav man den ära som tillhör Gud. Detta är i högsta grad gudsförsmädelse och bespottelse. Och den beror på att man inte känner Kristus. Men den skall nu, Gud ske lov, upphöra, såsom änglarna sjunger, så att människorna inte mer skall ära djävulen eller sig själva utan Gud i höjden.

Det finns vidare en annan grov försmädelse, den att man ärar pengar, gods och dylikt. Även sådant avguderi är världen full av. Där går konungar och furstar och borgare och dyrkar denne stock och sten, denne usle Mamon, denne eländige hjälpare, den ende de sätter sitt hopp till. De låter oss under tiden sjunga och tala om barnet Jesus, men de föraktar det, ja, de blir ibland så vansinniga och ursinniga, att de förföljer det och inte kan tåla det. Så blir Gud överallt smädad och vanärad både med det fina avguderiet, d.v.s. med den egna rättfärdigheten och heligheten och med det grova, då man föraktar Gud och håller sig till Mamon.

Men nu, sjunger ängeln, skall det bli annorlunda, sedan detta ljus börjat lysa i världen. Nu skall människorna inte längre lita på sin egen helighet och rättfärdighet, inte på far och mor, inte på gods och penningar. De skall ta emot denne ende Frälsare och hålla sig till honom av allt hjärta. Nu skall man börja känna, ära, lova och tacka Gud rätt. Sin ära förlorade Adam genom synden i paradiset och denna fördömda art häftar sedan av naturen vid oss alla, att var och en gärna själv vill ta åt sig äran. Man kan se det på påven och hans biskopar. Gods och guld har de nog, men de ger inte Gud äran och arbetar inte på framgång för Guds ord. Och hur skulle man kunna vänta annat av sådana stora herrar, som sitter i hög värdighet och makt, då det inte ens finns en bondspelman, som inte gärna hör sig själv berömmas? Sker nu detta i ringa ting, att man vill ha ära och beröm för dem, hur mycket mer måste det då inte ske bland dem, som rör sig med sådan rättfärdighet, helighet, goda gärningar och borgerlig ärbarhet. Djävulen tilllåter inte gärna sådana människor att ge Gud äran. Den vill de behålla för egen räkning. Med denna fördömda äresjuka förgiftades människosläktet, då djävulen i paradiset intalade Adam och Eva att bli såsom Gud. Denna synd häftar ännu alltjämt vid oss. När Gud ger konstfärdighet, gods, penningar och makt, ja, när han ger en hustru heder eller en flicka ett vackert skärp eller en klänning, så vill de därför strax bli berömda. Men eftersom nu detta ljuset, barnet Jesus, lyser i världen, så sjunger de kära änglarna, att Gud har kommit till ära. Ty alla de, som tar emot det barnet skall säga: "Min rättfärdighet, min helighet, min vishet, min konst, mina pengar, min makt, allt detta är ingenting, men barnet Jesus är allt." Då får Gud den äran, att han allena är vår styrka, vår stolhet, vår glädje, våra sedlar och kronor, och att vi i honom allena har all vår tillförsikt, tröst, stolthet och glädje, så att man kan säga till Mamon, som hela världen tjänar och ärar som en gud: "Jag vet mig inte kunna sätta någon annan lit till dig än den, att när jag har dig, så kan jag genom dig äta och kläda mig till husbehov och skaffa mat och kläder åt andra som ingenting har. För övrigt väntar jag mig intet annat av dig." På samma sätt kan man säga till sin skicklighet: "Jag är lärd. Gud har gett mig ett gott förstånd. Det vill jag bruka till Guds ära och till min nästas fromma och därmed punkt. Men min tröst, min stolthet, min glädje har jag inte i mina gärningar eller i min konst, utan i min Herre Jesus, Guds Son."

Detta är att rätt hedra Gud och låta honom få den ära och det majestät, som honom tillkommer, att man säger: "Käre Herre Gud, vad vi har och brukar, det är ditt alltsammans. Vi har ju inte gjort det. Du har gett oss det. Framför allt är det ditt verk och din barmhärtighet, att vi sluppit undan djävulen, att vi blivit lösta från synden. Därför tillkommer dig allena äran och inte mig." Med sådant pris vill Gud av oss bli ärad, att vi ger honom allt, att vi kastar all ära ifrån oss och ger honom ära med tacksägelse lika mycket för de minsta gåvor som för de största.

Detta är nu den första raden i sången, vari de kära änglarna sammanfattar allt vad vi är och har, i synnerhet de andliga gåvorna och Guds tjänst, nämligen rättfärdighet, helighet, vishet, goda gärningar. De säger oss, att vi inte skall behålla sådant utan kasta bort det och ge Gud allena äran. Sådant skall nu ske genom detta barn. Så sjunger de.

Men den sången vänder världen på, det finner man ofta. Ty eftersom människorna inte erkänner eller värdesätter detta barn, så stormar och rasar alla mot varandra och vill komma högre upp. Bonden vill bli herre, adelsmannen greve, fursten kejsare. Detta visar, att de är utan Kristus och inte känner honom. Därför gör de om änglasången och sjunger: "Ära och pris vare här på jorden det röda guldet, kronorna, min makt, gunst och skicklighet. Ja, sjung duktigt kamrater." Men hur blir det? Det blir en åsnesång, som börjar stort och slutar ynkligt. Detta är ju att ge Mamon ära på jorden, ja, djävulen själv i helvetet, men inte Gud i höjden.

Nu följer nästa rad, som lyder så: "Frid på jorden." Den liksom första raden skall man förstå så, att den innebär en önskan och profetia om att det nu skall bli så för dem, som känner och tar emot detta barn, att lycka och välgång skall råda på jorden. Ty finns inte Kristus, vad är väl det hela då? Vad är världen annat än ett helvete och ett djävulens rike, om allt är okunnighet, gudsförakt, lögn, bedrägeri, girighet, frosseri, dryckenskap, otukt, slagsmål och mord? Så går det till i världen att om något är svart, så skall det tolkas som vitt, om man annars skall komma undan människorna utan att bli bedragen och beljugen. Där finns varken kärlek eller trohet. Ingen går säker för den andre. Man får akta sig för vännerna likaväl som för fienderna, ja, ibland ännu mer för vännerna. Så regerar och styr djävulen här i världen.

Men liksom änglarna sjöng, att de som känner och tar emot barnet Jesus, skall ge Gud äran för allt, så sjunger de här och önskar, ja, lovar och försäkrar, att detta djävulens tyranni nu skall få ett slut, ja, att de kristna inbördes skall komma att leva ett fromt, fredligt och stilla liv, gärna hjälpa och råda varandra, undvika hat och osämja och bo tillsammans i all vänlighet så att det för detta barns skull skall bli ett fridsamt regemente och ett kärlekens umgänge ibland dem, där var och en gärna gör sin nästa gott.

Så skall det gå till, säger änglarna, när Gud blir ärad och erkänd som den Herre, av vilken vi får allt. Då skall människorna bli vänliga mot varandra. Ingen skall hata eller avundas den andre, ingen förhäva sig över den andre, utan var och en håller den andre förmer än sig själv och säger: "Käre broder, bed till Gud för mig." Då blir det frid,överflöd och allsköns lycka. Ty frid betyder på hebreiska allt gott. Ett så fromt och fredligt liv skall det bli bland de kristna, att var och en gör vad som behagar den andre och låter bli det denne inte vill. De som inte gör så, de hör inte änglarna sjunga utan ulven tjuta: "Stjäl, begå äktenskapsbrott, mörda o.s.v." Det är djävulens sång från helvetet.

Men så skall det inte vara de kristna emellan. Där skall det gå till just så som änglarna här sjunger. De ger en ganska skön bild av vår gudstjänst: först att vi låter äran stanna hos Gud i höjden och lovar och prisar Gud allena. För det andra att vi lever fridsamt och broderligt med varandra här på jorden och inte följer djävulens skadliga ingivelser och tyranniska väsende. Så vill de heliga änglarna gärna, att det skall gå till i hela världen. Men de ser, att de flesta inte vill ha med barnet Jesus att göra, och att det därför blir mycken oro i världen. Därför lägger de till en tredje rad och sjunger: "Människorna en god vilja."

Det betyder: "Vi ser gärna, att det var så, att hela världen ärade Gud i himmelen och levde i frid med varandra." Men det finns många, som föraktar evangelium och inte tar emot denne Guds Son, utan istället förföljer honom. Så give då Gud de andra, de fromma människorna ett glatt och fröjdefullt hjärta, så att de säger: "Jag har en Frälsare, himmelriket är mitt, Kristus, Guds Son är min. Därför vill jag, även om man för min tros skull gör mig ont och förföljer mig och vållar mig lidande för denna tros och bekännelses skull, så vill jag inte bli otålig eller vred utan finna mig däri. Så skall ingen bedrövelse, intet lidande, ingen förföljelse förstöra eller fördärva för mig den glädje och fröjd, som jag äger i detta nyfödda barn."

Ett sådant hjärta önskar de kära änglarna alla troende, att de finner tröst i bedrövelsen och sjunger, när djävulen ryter, och att de i Kristus har sin frid och sin stolthet, att de trotsar alla faror och hånar djävulen, när han tillfogar dem skada, i det att de säger: "Kan du inte annat än antasta min kropp, mitt liv, min egendom, så kan du gärna låta bli det också, ty du kan ju ändå inte skada mig. Jag har en Frälsare, som i all evighet skall rikligen gottgöra mig för all timlig förlust."

Detta är alltså det tredje stycket, som vill säga oss, att vi skall ha ett glatt, frimodigt och ståndaktigt sinne gentemot allt lidande, som kan vederfaras oss, så att vi säger till djävulen: "Du skall inte göra mig så illa att du förstör den glädje jag har i detta barn." God vilja eller gott behag betyder ett fridfullt, lugnt, glatt och frimodigt hjärta, som inte bekymrar sig så mycket, hur det än går och som säger till djävulen och världen: "Jag kan inte för er skull kasta bort min glädje. Och jag bekymrar mig inte för er vrede. Bort med er. Kristus gör mig mer glädje, än ni gör mig ont." Ett sådant hjärta unnar och önskar oss de kära änglarna med sin sång.

Världen sjunger inte likt änglarna denna sång. Den sjunger sin sång till djävulen, som är dess gud och förvänder visan, så att hon lyder så: "Ära vare djävulen i helvetet, ofrid på jorden och åt människorna en ond vilja och ond lust." Ty därtill driver han sin brud, som är världen, att hon förbannar och hädar Gud, förföljer och fördömer Guds ord och anstiftar oro, tvedräkt, oenighet, krig och mord för att få det därhän, att ingen människa någonsin skall få någon ro eller njuta sitt brödstycke utan bekymmer och ångest. De usla sektmakarna, som är djävulens mun, hjälper också till och bespottar Gud i himmelen genom falsk lära.

Då börjar dansen på allvar. Djävulen sjunger sin ugglesång, hetsar furstar och herrar mot varandra och anstiftar svek och ofrid, så att den ene säger den andre de vackraste ord i ansiktet, men i gärning gör honom verkligt illa. Så vill jag gärna ha det, säger djävulen. Det är att ge honom ära, stifta ofrid på jorden och göra människornas hjärtan rädda och försagda. Därav kommer det sig, att det finns många, som får allt vad de behöver av Gud, men ändå inte har en enda glad stund. Fast källare och kistor är fulla, går de ändå och hänger med huvudet. Allt vad de har är bedrövligt. De finner ingen glädje i något.

Då går det efter djävulens önskan, som inte unnar oss människor den glädjen, som vi borde ha i Gud och hans gåvor. De kära änglarna däremot sjunger och önskar oss ett frimodigt hjärta, som kan visa fasthet och mod, även när det går illa under allahanda olycka och anfäktning.

Så har vi nu de heliga änglarnas sång - som man annars inte påträffar i några böcker, i vilka vi undervisas om den rätta gudstjänsten - för att vi i detta barn, Guds Son, vår Herre och Frälsare, skall lära känna Guds nåd och tacka och lova honom för den och sedan leva i frid och vänskap med varandra och med tålamod övervinna all olycka samt för detta barns skull vara glada och vid gott mod. Så är denna glada och trösterika sång i få ord så skönt formad av de kära änglarna, att det inte är svårt att förstå, att den inte är framvuxen eller framskapad på jorden utan kommen hit ned från himmelen. Vår Herre Gud hjälpe oss med sin helige Ande, att vi får behålla den och rätta oss efter den, genom Jesus Kristus, hans Son, vår käre Herre. 

Amen.