Och det hände vid den tiden att från
kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen
skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen,
och den hölls när Kvirinius var landshövding
över Syrien. Alla gav sig då i väg för
att skattskriva sig, var och en till sin stad. Så for
också Josef från staden Nasaret i Galileen upp
till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom
han var av Davids hus och släkt. Han for dit för
att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade,
som var havande. När de befann sig där var tiden
inne då hon skulle föda. Och hon födde sin
förstfödde son och lindade honom och lade honom
i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget.
I samma trakt uppehöll sig några
herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten.
Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens
härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta.
Men ängeln sade: "Var inte förskräckta! Se,
jag bär bud till er om en stor glädje för hela
folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt
er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta
är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är
lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där
tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som
prisade Gud: "Ära vare Gud i höjden och frid på
jorden, till människor hans välbehag."
När änglarna hade farit upp till
himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu gå
till Betlehem och se det som har hänt och som Herren
har låtit oss få veta." Luk. 2:1-15
Vi har hört berättelsen om hur Guds Son blev människa och föddes till denna usla värld av jungfru Maria, vilket ju har blivit upptecknat och sedan varje år predikat i kristenheten, så att det måtte gå oss till hjärtat och så att vi lär oss att rätt tacka Gud för den stora nåd och välgärning han bevisat oss genom sin Sons födelse.
Vi har också hört om ängelns
himmelska predikan, genom vilken denna födelse förkunnats
med sådan klarhet för markens herdar. Det är också
något ovanligt, att Gud låter de höga herrarna
i Jerusalem sitta där och att han skickar ett så härligt
budskap till markens fattiga herdar. Den helige ängeln ödmjukar
sig alltså efter sin Herres Kristi exempel och drar sig inte
för att för de fattiga herdarna hålla denna sköna
predikan, som skall komma att ljuda bland de kristna intill dagarnas
ände.
Av den berättelsen lär vi,
att de kära änglarna är ädla andar, hos vilka
intet högmod bor. Därför borde alla, som tycker sig
vara så lärda, heliga och stora herrar, ge noga akt på
detta exempel och därav lära sig att inte förhäva
sig över sin skicklighet, vishet, makt eller andra gåvor,
och inte heller förakta andra. Skulle gåvorna verka högmod,
så hade ju änglarna skäl nog att högmodas och
att förakta herdarna. Men det gör de inte. Fastän
herdarna är ringa, enfaldiga människor håller änglarna
sig ändå inte så heliga och höga, att de inte
är hjärtans villiga och nöjda med att få förkunna
dem detta budskap.
Så bör också vi göra
och i all ödmjukhet bruka våra gåvor till andras
tröst och hjälp och inte förakta någon människa.
Ty detta är att följa Kristi exempel. Han föraktar
ingen. Nej, såsom han kommit från himmelen ned i denna
världen fattig och ringa, så vill han också ha
omkring sig fattiga och ringa människor, som söker och
behöver hjälp. Just därför har han också
det namnet, att han är en hjälpare eller Frälsare.
De höga herrarna i Jerusalem anser,
att de inte behöver denne Frälsare. De fattiga herdarna
däremot behöver honom. Därför blir också
den förmånen först förkunnad för dem i
en kort och skön predikan, i vilken det sägs, att vi framför
allt bör fröjdas över en sådan Frälsare,
som vill förlossa oss från synd, död, djävul
och helvete. Ty så lyder ängelns predikan: "Var inte
förskräckta! Ty i dag har en Frälsare blivit född
åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. "
Dessa ord har inte framkommit ur en människas
hjärta. Inte ens de visaste bland människor vet något
om detta. Nej, det är änglaord, som ljudit hit ned från
himmelen och som också vi, Gud ske lov i evighet, har del
i. När du hör eller läser denna predikan idag, så
är det som hörde du den från ängeln själv.
Herdarna såg inte heller änglarna. De såg bara
skenet eller glansen. Men de hörde änglarnas ord. Och
det hör du ännu i predikan, det läser du ännu
i boken, om du bara vill öppna ögonen och öronen
och läsa och göra rätt bruk av denna predikan.
Denna predikan låter alldeles annorlunda
än Moses predikan, vilken han hörde av änglarna på
berget Sinai. Nu är allt annorlunda. Där var det så,
att folket måste frukta och bäva och var inte säkert
till liv och lem för blixt, åska och annan skräck.
Men här predikar de kära änglarna, att man inte skall
vara förskräckt, utan vara vid gott mod, ja, så
stursk och stolt man någonsin kan, för det barnets skull,
som är vår Frälsare, och som här av änglarna
kallas med det ovanliga namnet Messias, Herren.
Med detta namn griper de in i Skriften
och för liksom profeterna tillsammans i en skara. Ty allt vad
dessa skrivit har det syftet, att vi skulle vänta och hoppas
på den man, som kallas Kristus. Lagen kan nämligen inte
hjälpa mot synd och död. Lika lite hjälper egna gärningar
och egen fromhet däremot. Allt är sparat åt Kristus.
Det är han, som skall göra det. Det är nu detta änglarna
ser och därför predikar: "Denne är det, som skall
göra det. Det är denne, hos vilken var och en skall finna,
vad som hör till syndernas förlåtelse och ett evigt
liv."
Detta är att kasta över bord
all sådan religion och lära, genom vilken man
vill hjälpa folk till evigt liv Kristus förutan.
Men skall det nu vara denne Kristus, så skall det inte vara
hans moder Maria, Petrus eller Paulus och inte heller något
helgon. Och ändå har man i påvedömet hänvisat
människor till de heligas förbön, till klosterväsende
och annat sådant. Hur stämmer det överens med denna
änglapredikan eller med den sköna sången: "Ett barn
är fött på denna dag"? Till vår Herres Kristi
ära och till ve över alla verkhelgon sjunger vi alltså:
"Och vore ej det barnet fött, förtappat bleve då
allt kött." Går vi utan Kristus allasamman förlorade,
så måste ju också munken med sin regel och prästen
med sin mässa honom förutan gå förlorade. Där
det heter alla, där finns det heller inga undantag. Vill de
bli saliga, så får de alltså bli det inte genom
munkordnar, fastor och böner, utan genom Kristus allena, han
som har det namnet Kristus och kallas en saliggörare eller
Frälsare.
Man har också i påvedömet
varje år hållit denna predikan och sjungit de sköna
julpsalmerna, men inte förstått dem, så länge
man inte haft rätta predikanter. Överallt där predikstolen
ligger och snarkar, så att den inte väcker och förklarar
Ordet, där läser och sjunger man visserligen något
ditåt, men man förstår det inte. Vi måste
ju erkänna, att man även under påvedömet haft
dopet, nattvarden, evangelium, Fader vår, tron och de tio
buden. De påviska har det än idag, precis som vi, med
det undantaget, att de förändrat Herrens nattvard och
så förvänt hans heliga testamente. Men allt detta
är hos dem liksom sovande. De har det utan att ändå
veta, vad de har. De hämtar ingen tröst därav, så
som kristna människor bör hämta tröst av en
sådan förmån. De vandrar i säkerhet utan att
tänka på vad dopet, evangelium, Fader vår och tron
är. Därför vet de inte heller vad de sjunger eller
talar om.
Vad är det då som fattas?
Jo, predikstolen har fallit ner, den som skall öppna folkets
öron och väcka med Ordet, så att man förstår,
vad man hör, läser eller sjunger. Den som skall väcka
andra, får inte själv sova utan måste vara vaken
och pigg. En sömnig predikant kan ju göra en nyter åhörare
sömnig. Så har det gått med påven. Han har
hamnat i blomstergård och paradis, det är i allsköns
ro och överflöd. Därför har han fallit i djup
sömn och låtit denna härliga predikan tystna, så
att de ingenting vet och förstår av den, även om
de som vi läser och sjunger om den.
Så blandas det ena med det andra
hos de påviska. I evangelium läser de om att Frälsaren
är född. I kyrkan sjunger de: "Och vore ej det barnet
fött, förtappat bleve då allt kött." Men inte
desto mindre ger de sig iväg och anropar jungfru Maria, och
fastar, firar själamässor, företar vallfärder,
beställer och hör mässor med mera. Detta är
ju att göra sig andra frälsare och att vända på
den där sången och istället för denne Frälsare
och detta barn sätta jungfru Maria och andra heliga, för
att inte tala om usla och eländiga människoverk.
Därför är det högst
av nöden att av hjärtat be Gud, att han måtte ge
oss vakna predikanter, som väcker oss med Ordet och förklarar
det, så att vi inte bara hör och läser utan också
förstår det. Där det saknas sådana predikanter,
där blir det som hos de påviska, att man har evangelium,
dop och nattvard, men inte förstår något därav.
Då är Ordet, dopet och sakramentet som en skatt, som
man har i sitt hus, men ändå inte får någon
nytta av, därför att den är gömd.
Ängelns predikan är ju klar
och tydlig nog: "En Frälsare är född åt er."
Men även om den är aldrig så tydlig, är den
ändå obegriplig för påven och hans hop. Annars
skulle de ju inte anropa helgonen, köpa sig människoverk
och människoförtjänst och söka sig andra frälsare.
Då skulle de vara nöjda med denne Frälsaren.
Men överallt där Gud ställer
en vaken och levande predikant, som i sina åhörares hjärtan
rätt kan väcka till liv och förklara dessa ord, där
lär man sig av denna änglapredikan den sköna konsten
att som sig bör rätt döma om allehanda falska läror
och falska profeter, och det är då inte möjligt,
att djävulen kan till den grad förskapa sig, att man inte
fattar vem han är, lär känna honom och ser honom
mitt in i hjärtat, om han än var aldrig så slug
och förslagen. Därför säger också Paulus:
"Hans avsikter känner vi till." 2 Kor. 2:11
I detta sammanhang får vi alltså
inte gå tillväga på annat sätt än att
vi jämför all annan lära, hon må kallas judisk,
turkisk, påvisk eller vad som helst, med ängelns predikan
för att se, om den stämmer överens med denna. Påvedömet
prålar övermåttan med gudstjänst och andra
förträffliga gärningar. Men vem ser inte, att alltsammans
bara är avguderi, när de menar sig bli frälsta genom
sin gudstjänst. De förlitar sig nämligen på,
att Gud har behag till detta och att de därigenom skall vinna
hans nåd och komma in i himmelriket. Ängeln predikar
här om barnet, att det och ingen annan är Frälsaren.
Därför kan vi också med rätta anklaga påven
och hans biskopar för att de far vilse i både lära
och leverne. Ty varken deras leverne eller deras lära stämmer
överens med denna ängelns predikan.
Den som däremot håller sig
till och rättar sig efter ängelns predikan, han kan inte
fela och missta sig, han må sedan företa sig vad han
vill, eller fälla vilka omdömen han vill. Därför
skall vi tacka Gud för den nåden och av hjärtat
bedja, att han måtte bevara oss, så att vi inte släpper
ur sikte eller ur våra hjärtan detta barn, detta saliga
ljus, som lyser för oss mot all djävulens list och världens
ondska, så att vi kan vandra stadigt fram och lätt och
dristigt döma all annan lära, som strider däremot,
såsom falsk och inte kan göra annat än säga:
Ängeln predikar inte så, att mina, dina eller någon
skapad varelses gärningar är vår frälsare.
Han visar oss till barnet, om vilket han säger: "I dag har
en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och
han är Messias, Herren", som har gjort och uträttat allt,
som hör till vår salighet. Denne lärare med änglatunga
vill jag tro. Till hans predikan vill jag hålla mig men inte
lyssna till någon, som talar annorlunda. Detta är
alltså den härliga änglapredikan. Därtill
kommer många tusen andra änglar och stämmer upp
en skön musik, så att, liksom predikan är en mästarepredikan,
så följer sedan en skön mästarsång, en
änglasång, sådan som man aldrig förut hört
i världen. Den lyder så: "Ära vare Gud i höjden
och frid på jorden, till människor hans välbehag."
Den sången har tre rader eller
strofer. Den första får vi inte bara fatta så,
att den lär oss vad vi skall göra. Den säger också,
att det härefter skall bli så, eftersom denne Frälsare
är född, att vi ger Gud lov och pris. Som ville de kära
änglarna säga: Förut, innan detta barn blev fött,
var det annorlunda. Då var i världen inte stort annat
än hån och avguderi. Ty vad som är utan Kristus,
det må sedan vara hur härligt och stort som helst, är
ingenting annat än ett smädande av Gud. Men skall Gud
få vara Gud, d.v.s. av människor hållas för
Gud och äras som Gud, så kan det ske bara genom detta
barn. Ty nu först kan vi veta och vara förvissade om att
Gud är en god, barmhärtig och nådig Gud, eftersom
han inte skonat sin enfödde Son, utan låtit honom bli
människa för vår skull. Denna outsägliga och
stora välgärning driver och tvingar människors hjärtan
att öppna sig för Gud i rätt kärlek, tro och
hopp och att tacka och lova honom för detta.
En sådan frukt - så sjunger
änglarna - skall växa fram och synas, så att Gud
i höjden skall bli rätt ärad. Inte med utvärtes
gärningar - de kan inte stiga upp till himmelen - utan med
hjärtat, som med tacksägelse och innerlig tillförsikt
lyfter och svingar sig från jorden upp i höjden till
en så nådig Gud och Fader.
Där man nu inte känner barnet
Jesus, där kan man omöjligen ära Gud på rätt
sätt. Så var hela världen, även inom hans egendomsfolk,
full av avguderi, innan han kom i världen. Den ene gick hit,
den andre dit. De höll sina gudstjänster överallt,
där det fanns berg och gröna träd, vilket framgår
av profeternas skrifter. Sådant var det höga avguderiet,
varmed man dock på allvar sökte Gud, offrade, fastade
och plågade kroppen. Men därmed tjänade man i själva
verket djävulen och sina egna tankar. Dem gav man den ära
som tillhör Gud. Detta är i högsta grad gudsförsmädelse
och bespottelse. Och den beror på att man inte känner
Kristus. Men den skall nu, Gud ske lov, upphöra, såsom
änglarna sjunger, så att människorna inte mer skall
ära djävulen eller sig själva utan Gud i höjden.
Det finns vidare en annan grov försmädelse,
den att man ärar pengar, gods och dylikt. Även sådant
avguderi är världen full av. Där går konungar
och furstar och borgare och dyrkar denne stock och sten, denne usle
Mamon, denne eländige hjälpare, den ende de sätter
sitt hopp till. De låter oss under tiden sjunga och tala om
barnet Jesus, men de föraktar det, ja, de blir ibland så
vansinniga och ursinniga, att de förföljer det och inte
kan tåla det. Så blir Gud överallt smädad
och vanärad både med det fina avguderiet, d.v.s. med
den egna rättfärdigheten och heligheten och med det grova,
då man föraktar Gud och håller sig till Mamon.
Men nu, sjunger ängeln, skall det
bli annorlunda, sedan detta ljus börjat lysa i världen.
Nu skall människorna inte längre lita på sin egen
helighet och rättfärdighet, inte på far och mor,
inte på gods och penningar. De skall ta emot denne ende Frälsare
och hålla sig till honom av allt hjärta. Nu skall man
börja känna, ära, lova och tacka Gud rätt. Sin
ära förlorade Adam genom synden i paradiset och denna
fördömda art häftar sedan av naturen vid oss alla,
att var och en gärna själv vill ta åt sig äran.
Man kan se det på påven och hans biskopar. Gods och
guld har de nog, men de ger inte Gud äran och arbetar inte
på framgång för Guds ord. Och hur skulle man kunna
vänta annat av sådana stora herrar, som sitter i hög
värdighet och makt, då det inte ens finns en bondspelman,
som inte gärna hör sig själv berömmas? Sker
nu detta i ringa ting, att man vill ha ära och beröm för
dem, hur mycket mer måste det då inte ske bland dem,
som rör sig med sådan rättfärdighet, helighet,
goda gärningar och borgerlig ärbarhet. Djävulen tilllåter
inte gärna sådana människor att ge Gud äran.
Den vill de behålla för egen räkning. Med denna
fördömda äresjuka förgiftades människosläktet,
då djävulen i paradiset intalade Adam och Eva att bli
såsom Gud. Denna synd häftar ännu alltjämt
vid oss. När Gud ger konstfärdighet, gods, penningar och
makt, ja, när han ger en hustru heder eller en flicka ett vackert
skärp eller en klänning, så vill de därför
strax bli berömda. Men eftersom nu detta ljuset, barnet Jesus,
lyser i världen, så sjunger de kära änglarna,
att Gud har kommit till ära. Ty alla de, som tar emot det barnet
skall säga: "Min rättfärdighet, min helighet, min
vishet, min konst, mina pengar, min makt, allt detta är ingenting,
men barnet Jesus är allt." Då får Gud den äran,
att han allena är vår styrka, vår stolhet, vår
glädje, våra sedlar och kronor, och att vi i honom allena
har all vår tillförsikt, tröst, stolthet och glädje,
så att man kan säga till Mamon, som hela världen
tjänar och ärar som en gud: "Jag vet mig inte kunna sätta
någon annan lit till dig än den, att när jag har
dig, så kan jag genom dig äta och kläda mig till
husbehov och skaffa mat och kläder åt andra som ingenting
har. För övrigt väntar jag mig intet annat av dig."
På samma sätt kan man säga till sin skicklighet:
"Jag är lärd. Gud har gett mig ett gott förstånd.
Det vill jag bruka till Guds ära och till min nästas fromma
och därmed punkt. Men min tröst, min stolthet, min glädje
har jag inte i mina gärningar eller i min konst, utan i min
Herre Jesus, Guds Son."
Detta är att rätt hedra
Gud och låta honom få den ära och det majestät,
som honom tillkommer, att man säger: "Käre Herre Gud,
vad vi har och brukar, det är ditt alltsammans. Vi har ju inte
gjort det. Du har gett oss det. Framför allt är det ditt
verk och din barmhärtighet, att vi sluppit undan djävulen,
att vi blivit lösta från synden. Därför tillkommer
dig allena äran och inte mig." Med sådant pris vill Gud
av oss bli ärad, att vi ger honom allt, att vi kastar all ära
ifrån oss och ger honom ära med tacksägelse lika
mycket för de minsta gåvor som för de största.
Detta är nu den första raden
i sången, vari de kära änglarna sammanfattar allt
vad vi är och har, i synnerhet de andliga gåvorna och
Guds tjänst, nämligen rättfärdighet, helighet,
vishet, goda gärningar. De säger oss, att vi inte skall
behålla sådant utan kasta bort det och ge Gud allena
äran. Sådant skall nu ske genom detta barn. Så
sjunger de.
Men den sången vänder världen
på, det finner man ofta. Ty eftersom människorna inte
erkänner eller värdesätter detta barn, så stormar
och rasar alla mot varandra och vill komma högre upp. Bonden
vill bli herre, adelsmannen greve, fursten kejsare. Detta visar,
att de är utan Kristus och inte känner honom. Därför
gör de om änglasången och sjunger: "Ära och
pris vare här på jorden det röda guldet, kronorna,
min makt, gunst och skicklighet. Ja, sjung duktigt kamrater." Men
hur blir det? Det blir en åsnesång, som börjar
stort och slutar ynkligt. Detta är ju att ge Mamon ära
på jorden, ja, djävulen själv i helvetet, men inte
Gud i höjden.
Nu följer nästa rad, som lyder
så: "Frid på jorden." Den liksom första raden skall
man förstå så, att den innebär en önskan
och profetia om att det nu skall bli så för dem, som
känner och tar emot detta barn, att lycka och välgång
skall råda på jorden. Ty finns inte Kristus, vad är
väl det hela då? Vad är världen annat än
ett helvete och ett djävulens rike, om allt är okunnighet,
gudsförakt, lögn, bedrägeri, girighet, frosseri,
dryckenskap, otukt, slagsmål och mord? Så går
det till i världen att om något är svart,
så skall det tolkas som vitt, om man annars skall komma
undan människorna utan att bli bedragen och beljugen. Där
finns varken kärlek eller trohet. Ingen går säker
för den andre. Man får akta sig för vännerna
likaväl som för fienderna, ja, ibland ännu mer för
vännerna. Så regerar och styr djävulen här
i världen.
Men liksom änglarna sjöng,
att de som känner och tar emot barnet Jesus, skall ge Gud äran
för allt, så sjunger de här och önskar, ja,
lovar och försäkrar, att detta djävulens tyranni
nu skall få ett slut, ja, att de kristna inbördes skall
komma att leva ett fromt, fredligt och stilla liv, gärna hjälpa
och råda varandra, undvika hat och osämja och bo tillsammans
i all vänlighet så att det för detta barns skull
skall bli ett fridsamt regemente och ett kärlekens umgänge
ibland dem, där var och en gärna gör sin nästa
gott.
Så skall det gå till, säger
änglarna, när Gud blir ärad och erkänd som den
Herre, av vilken vi får allt. Då skall människorna
bli vänliga mot varandra. Ingen skall hata eller avundas den
andre, ingen förhäva sig över den andre, utan var
och en håller den andre förmer än sig själv
och säger: "Käre broder, bed till Gud för mig." Då
blir det frid,överflöd och allsköns lycka. Ty frid
betyder på hebreiska allt gott. Ett så fromt och fredligt
liv skall det bli bland de kristna, att var och en gör vad
som behagar den andre och låter bli det denne inte vill. De
som inte gör så, de hör inte änglarna sjunga
utan ulven tjuta: "Stjäl, begå äktenskapsbrott,
mörda o.s.v." Det är djävulens sång från
helvetet.
Men så skall det inte vara de kristna
emellan. Där skall det gå till just så som änglarna
här sjunger. De ger en ganska skön bild av vår gudstjänst:
först att vi låter äran stanna hos Gud i höjden
och lovar och prisar Gud allena. För det andra att vi lever
fridsamt och broderligt med varandra här på jorden och
inte följer djävulens skadliga ingivelser och tyranniska
väsende. Så vill de heliga änglarna gärna,
att det skall gå till i hela världen. Men de ser, att
de flesta inte vill ha med barnet Jesus att göra, och att det
därför blir mycken oro i världen. Därför
lägger de till en tredje rad och sjunger: "Människorna
en god vilja."
Det betyder: "Vi ser gärna, att
det var så, att hela världen ärade Gud i himmelen
och levde i frid med varandra." Men det finns många, som föraktar
evangelium och inte tar emot denne Guds Son, utan istället
förföljer honom. Så give då Gud de andra,
de fromma människorna ett glatt och fröjdefullt hjärta,
så att de säger: "Jag har en Frälsare, himmelriket
är mitt, Kristus, Guds Son är min. Därför vill
jag, även om man för min tros skull gör mig ont och
förföljer mig och vållar mig lidande för denna
tros och bekännelses skull, så vill jag inte bli otålig
eller vred utan finna mig däri. Så skall ingen bedrövelse,
intet lidande, ingen förföljelse förstöra eller
fördärva för mig den glädje och fröjd,
som jag äger i detta nyfödda barn."
Ett sådant hjärta önskar
de kära änglarna alla troende, att de finner tröst
i bedrövelsen och sjunger, när djävulen ryter, och
att de i Kristus har sin frid och sin stolthet, att de trotsar alla
faror och hånar djävulen, när han tillfogar dem
skada, i det att de säger: "Kan du inte annat än antasta
min kropp, mitt liv, min egendom, så kan du gärna låta
bli det också, ty du kan ju ändå inte skada mig.
Jag har en Frälsare, som i all evighet skall rikligen gottgöra
mig för all timlig förlust."
Detta är alltså det tredje
stycket, som vill säga oss, att vi skall ha ett glatt, frimodigt
och ståndaktigt sinne gentemot allt lidande, som kan vederfaras
oss, så att vi säger till djävulen: "Du skall inte
göra mig så illa att du förstör den glädje
jag har i detta barn." God vilja eller gott behag betyder ett fridfullt,
lugnt, glatt och frimodigt hjärta, som inte bekymrar sig så
mycket, hur det än går och som säger till djävulen
och världen: "Jag kan inte för er skull kasta bort min
glädje. Och jag bekymrar mig inte för er vrede. Bort med
er. Kristus gör mig mer glädje, än ni gör mig
ont." Ett sådant hjärta unnar och önskar oss de
kära änglarna med sin sång.
Världen sjunger inte likt änglarna
denna sång. Den sjunger sin sång till djävulen,
som är dess gud och förvänder visan, så att
hon lyder så: "Ära vare djävulen i helvetet, ofrid
på jorden och åt människorna en ond vilja och ond
lust." Ty därtill driver han sin brud, som är världen,
att hon förbannar och hädar Gud, förföljer och
fördömer Guds ord och anstiftar oro, tvedräkt, oenighet,
krig och mord för att få det därhän, att ingen
människa någonsin skall få någon ro eller
njuta sitt brödstycke utan bekymmer och ångest. De usla
sektmakarna, som är djävulens mun, hjälper också
till och bespottar Gud i himmelen genom falsk lära.
Då börjar dansen på
allvar. Djävulen sjunger sin ugglesång, hetsar furstar
och herrar mot varandra och anstiftar svek och ofrid, så att
den ene säger den andre de vackraste ord i ansiktet, men i
gärning gör honom verkligt illa. Så vill jag gärna
ha det, säger djävulen. Det är att ge honom ära,
stifta ofrid på jorden och göra människornas hjärtan
rädda och försagda. Därav kommer det sig, att det
finns många, som får allt vad de behöver av Gud,
men ändå inte har en enda glad stund. Fast källare
och kistor är fulla, går de ändå och hänger
med huvudet. Allt vad de har är bedrövligt. De finner
ingen glädje i något.
Då går det efter djävulens
önskan, som inte unnar oss människor den glädjen,
som vi borde ha i Gud och hans gåvor. De kära änglarna
däremot sjunger och önskar oss ett frimodigt hjärta,
som kan visa fasthet och mod, även när det går illa
under allahanda olycka och anfäktning.
Så har vi nu de heliga änglarnas
sång - som man annars inte påträffar i några
böcker, i vilka vi undervisas om den rätta gudstjänsten
- för att vi i detta barn, Guds Son, vår Herre och Frälsare,
skall lära känna Guds nåd och tacka och lova honom
för den och sedan leva i frid och vänskap med varandra
och med tålamod övervinna all olycka samt för detta
barns skull vara glada och vid gott mod. Så är denna
glada och trösterika sång i få ord så skönt
formad av de kära änglarna, att det inte är svårt
att förstå, att den inte är framvuxen eller framskapad
på jorden utan kommen hit ned från himmelen. Vår
Herre Gud hjälpe oss med sin helige Ande, att vi får
behålla den och rätta oss efter den, genom Jesus Kristus,
hans Son, vår käre Herre.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar