När avundsjuka blir något bra

Paulus och Barnabas sade till judarna vid ett tillfälle:

”Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna.” (Apg. 13: 46)

Nu kan ju situationen lätt bli den omvända. Om nu Israels frånfälle ledde till hedningens, ditt och mitt, upptagande i Gudsriket, så är det lätt att tänka precis likadant som Israel: 

”Hurra, vad bra vi är. Vi tog ju i alla fall emot. Gud hade dock ett öga till mig. Jag måste vara speciell.”

Bibelns undervisning i Rom 11: 13-24  är en murbräcka mot allt sådant tänkande, mot stoltheten och högmodet, som skymmer vår blick för Guds nåd. Vi har ingen anledning att brösta upp oss för att Guds egendomsfolk Israel gick miste om sitt företräde framför andra folk och att vi fick höra frälsningens budskap och tog emot det. Allt är av nåd.

Aposteln Paulus inleder med att säga:

”Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem.”

Det finns en dubbelhet i Paulus inställning. Å ena sidan är en av hans främsta ambitioner fortfarande att människor ur hans eget folk skall bli frälsta, å andra sidan sätter han sin tjänst som hedningarnas apostel högt. Det uppdraget är viktigt, och inte alls någon nödlösning för att Israel inte tog emot. Gud hade ju sagt till sitt eget folk:

”Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns."  (Apg. 13:47)

”Ja, många folk och mäktiga hednafolk skall komma och söka HERREN Sebaot i Jerusalem, och de skall åkalla HERREN.  Så säger HERREN Sebaot: På den tiden skall tio män, av alla språk och länder, gripa tag i mantelfållen på en judisk man och säga: "Låt oss gå med er, för vi har hört att Gud är med er."  (Sak. 8:22, 23)

Men Paulus ser ingen motsättning i att frälsningen gick till hedningarna när Israel sköt den ifrån sig. Han har fortfarande inte gett upp hoppet om sitt folk, han säger tvärtom att hedningarnas frälsning kan bli till redskap för judars frälsning:

”Som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem.”

Luther säger:

”Vad vi föraktar när det erbjuds oss, det brukar vi vanligen högakta när andra får det.”[1]

Det här kan man se som förälder ibland. Den egna hinken i sandlådan är inte så intressant. Det är hinken som det andra barnet fått som är intressant. 

 

Gud uppeggar i juden en avundsjuka att få det de inte äger, genom att ge Messias till hedningarna, med syftet att vinna judarna.

Aposteln skriver: "Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund. Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal vara det?
Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt  i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?" (Rom 11: 11-15) 

---

[1] “Commentary on the Romans”, Luther, Martin (Michigan, 1982) s. 159