De flesta av oss har nog någon gång varit mörkrädda. När
man var barn, eller kanske vid någon tidpunkt då man måste passera genom en
mörk skog, ett mörkt hus eller en mörk park. Kanske vissa av oss fortfarande är
mörkrädda. Andra har lärt sig av med rädslan för mörker.
Varför är man rädd för mörkret? Vi vet ju att det oftast
inte finns andra saker i mörkret än när det är ljust. Svaret är väl just att
när det är mörkt så vet man inte vad som finns i mörkret. Det är ovissheten som
ofta skrämmer.
Men när man tänder lampan, så ser man och förstår att det
fanns inget att vara rädd för. Ljuset lugnar, det visar fram, inget kan gömma
sig i ljuset.
Ljus och mörker är vanliga och starka bilder i Bibeln.
När nya testamentet talar om ljuset så syftar det ofta på Jesus själv.
Människor utan Gud famlar i mörker, man snubblar när man
bryter mot Guds bud, man ser inte, man förstår inte, och man grips av rädsla,
rädsla inför döden, rädsla för sin egen skuld, ovisshet: "vem är jag och vart är
jag på väg?"
Kristus kom in i vår värld för att göra något åt vår
skuld. Vi är ju nämligen alla skyldiga när vi bryter mot Guds bud, när vi
tänker mer på oss själva än våra medmänniskor, mer på våra egna egendomar, vårt
självförverkligande än på Gud.
Kristus gjorde något åt vår skuld, när han, Guds evige
Son blev människa genom jungfrun Maria, levde ett heligt liv, dog på ett kors
för att sona våra synder och uppstod på tredje dagen, som segrare över döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar