Att frestas till överlägsenhet

"Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund." ( Rom 11: 11)

Givetvis är det något stort att Guds rike, från att ha varit begränsat till en liten etnisk grupp breddas till att nå alla folk på jorden. Den Bibel som lästes på hebreiska av Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar, den studeras och läses med andakt numera på hundratals språk världen över av alla folk.

Så, visst kan det lätt uppfattas som en vinst att skatten tappades ur Jakobs hand för att rinna utöver hela jordklotet. Men det är också en stor vinst när judar av detta eggas till att vända tillbaka till den Gud som sände Kristus. Paulus finner nästan inte ord för att beskriva detta under.

”Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?”

  Men man kan frestas att resonera som det självrättfärdiga Israel: ”Har nu frälsningen kommit till oss, så är det vårt barnaskap, vårt förbund, vår tro.” Man kan tänka:  

 ”de har lämnat detta ifrån sig och Gud är inte intresserad av dem längre. Vill de komma in i riket så är det på sin höjd på nåder, från vår sida, att vi släpper in dem.” 

Det är lätt att frestas till arrogans mot Guds ursprungliga förbundsfolk och högmod för att man tror sig vara speciell.

Aposteln ger oss rätt perspektiv:

”Om förstlingsbrödet är heligt, är degen helig. Och om roten är helig, är grenarna heliga. Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.”