Vägen nedåt slutar i upphöjelse

”Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, säger Fil 2: 5. Kristus säger:

”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.” (Matt. 23: 11)

Vägen till storhet går alltså neråt, att ställa sig under, inte över vår medmänniska.

Men vägen neråt slutar inte på botten. Kristus säger:

”var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."  (Luk. 14: 11)

Kristi väg slutade inte vid korset. Den fortsatte med hans uppståndelse, himmelsfärd och förhärligande på Faderns högra sida. Vi hör idag:

 ”Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren”. (Fil. 2:7 - 11) 

Vi får som Kristi friköpta skara, som hans lärjungar och efterföljare följa i hans fotspår, vi kan glädje oss när vi ödmjukas, när vi för böja våra nackar under lidandet i den här världen, för vi vet att Kristi väg neråt, mot korset, fortsatte uppåt. Vägen neråt, slutar i höjden hos Gud, också för oss.

Skriften säger:

”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.” (Rom. 8:16, 17)