Kristus är v erkligen uppstånden!

Markus 16: 1-8

”När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp. De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?"  Men när de såg upp, fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick då in i graven och fick se en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev mycket förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er." Då gick de ut och flydde bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem, och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade.”

Det finns hundratals religioner runt om i världen, och sen har vi kristendomen. Det finns 9 miljarder människor och kanske 2 miljarder av dem betecknar man som kristna.

Vad är det egentligen som säger att vår religion: kristendomen har rätt, och de andra har fel? En del kristna som inte vill verka högmodiga svarar: ”vi vet inte att vi har rätt, men vi tror som vi tror för att vi tror.” Andra säger: ”vi har vår övertygelse och de har sin. Vem som har rätt kan man väl inte veta förrän man har facit i handen? Vi har upplevt att vår tro är sann. Det är vi nöjda med.”

Men räcker ett sådant resonemang? Säger inte alla religioner att deras tro är sann? Kan man verkligen resonera så att kristendomen bara är ett antagande, en uppfattning bland alla uppfattningar? Vad är det då som säger att kristendomen är ett bättre alternativ än andra alternativ? Upplever inte en hindu att hans religion fungerar?

Om vi har rätt att diskutera så, och fortfarande kalla oss bibeltrogna, så behöver vi ställa oss frågan: resonerade de första kristna på det sättet? Sade någonsin Paulus, Petrus och Johannes: ”vi ska idag berätta om vad vi personligen anser. Vi antar att Jesus uppstod ur graven. ”

Nej, aldrig någonsin möter vi en sådan inställning hos apostlarna efter pingstdagen.

Aposteln Paulus skriver:

”Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade.” (1Kor. 15:19, 20)

Vi läser om den första församlingen i Jerusalem:

”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse”. (Apg. 4: 33)

Hur uppstod en sådan frimodig övertygelse, och vad är det som skiljer en sådan övertygelse från en hindus eller en buddhists övertygelse?

Andra religionerna kommer ur religiösa människors sökande, religiösa människors upplevelser. Siddharta Gothama, eller Buddhas lära bottnade i hans eget sökande efter sanningen om livet när han provade olika vägar och till slut nådde insikt under meditationen under Bhodi-trädet. Hinduismens vedaskrifter, upanishaderna och Bhagavad Ghita är nedtecknade som ett resultat av religiösa människors ivriga sökande efter sanningen, och de religiösa upplevelser man gick igenom efter meditation och kontemplation.

I de flesta religioner är själva de religiösa eller filosofiska idéerna det viktiga. Det är inte intressant om Krishna har funnits, det intressanta är budskapet i Bhaghavadghita.

Kristendomen är som religion inte sprungen ur religiösa hjärnors längtan. Tvärtom. Den kristna tron bottnar i en serie historiska händelser med centrum i hans död och uppståndelse. Och detta budskap var inte någon som de första kristna, lärjungarna själva ville ha eller trodde på. Lärjungarna trodde varken på Jesu död och uppståndelse, förrän dessa fakta pressades för deras ögon och medvetande. Budskapet kom inte ur en grupp människor som såg vad de ville se. Lärjungarna tvingades att vittna om vad de själva från början inte trodde på, eftersom de inte kunde förneka vad de sett och hört.

Johannes skriver:

”Det ...det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid … är det vi vittnar.” (1Joh.1: 1)

Lärjungarna var inte en grupp religiösa genier, rabbiner med år av lärdom, de var enkla yrkesmän, fiskare och tullindrivare.

När de blev vittnen till Jesu död och uppståndelse, var de inte hängivande och glödande, utan rädda och skrämda, fyllda av otro och tvivel.

Just därför är kristendomen trovärdig. Den är inte frukten av människors önsketänkande, utan gudomlig helig historia, som pressas på människor som du och jag, svaga bristfälliga människor, tvivlande människor, som med korthuggna rader vittnar om händelser som förändrade historien.

Jesus är inte ens en ny religionsstiftare, hans budskap är inte en ny lära, han upprepade bara det budskap Gud gett till de första människorna: Adam och Eva och som förts vidare av profeterna under tusentals år. Jesus har inte ens skrivit en enda bok. Jesu huvudsakliga uppgift var inte att undervisa, även om han ägnade tre år till undervisning. Det mesta av undervisningen i evangelierna handlar om att förklara och förtydliga Mose lag, profeterna och Skrifterna som olika judiska lärare förändrat och förvanskat genom muntlig tradition.

Jesu uppdrag var att leva ett heligt liv, dö och uppstå ur graven. Det var därför han kom. Detta gjorde han för vår skull. Han dog i vårt ställa för att betala den skuld vi ägde på grund av våra felsteg, våra missgärningar, vår synd. Han uppstod för att bevisa att skulden, vår skuld, blev avbetalad på korset och döden besegrad.

Men låt oss följa med Markus beskrivning av vad som hände på påskdagens morgon.

”När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp. De sade till varandra: "Vem skall rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?" (1-3)

Jesu uppståndelse sprang inte ur religiösa människors längtan efter att få tro att Jesus var uppstånden. Kvinnorna gick inte till graven för att se efter om han var uppstånden. De var tvärtom helt övertygade om att han var död, de hade sett honom blöda, lida och dö på de romerska soldaternas avrättningsredskap, korset. De kom till graven för att de var övertygad om att Jesu kropp var död och börjat ruttna i graven. De kom dit för att ge en enkel balsamering av kroppen genom att linda kryddväxter intill kroppen.

Texten innehåller till och med en förklaring till varför de kom just på en söndag. Enligt judisk sed fick man inte utför något arbete på en lördag, på sabbaten. Därför väntade tills söndag morgon.

De hade dock glömt att graven var förseglad med en enorm sten. Det var nu deras bekymmer, hur de skulle få bort stenen. Tre kvinnor räckte inte för att rulla bort den.

”Men när de såg upp, fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor.” (v. 4)

Stenen var borta. Var det nu så att de ropade: ”Ja! Ja!  Han har uppstått, precis som han sagt!”

Tvärtom, de blev förtvivlade. Johannes berättar att

”Maria (från Magdala) stod utanför graven och grät. Och medan hon grät lutade hon sig in i graven. Hon fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas. Och de sade till henne: "Kvinna, varför gråter du?" Hon svarade: "De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom." (Joh. 20:11 - 13)

Markus berättar:

”De gick då in i graven och fick se en ung man sitta på höger sida, klädd i en lång vit dräkt, och de blev mycket förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er." Då gick de ut och flydde bort från graven. Ty bävan och bestörtning hade kommit över dem, och de sade ingenting till någon, därför att de fruktade.” (Mark. 16:5 - 8)

Kvinnorna möter alltså änglar som berättar att Jesus uppstått. Senare, skulle de få möta honom själv. Maria från Magdala mötte Jesus alldeles intill graven. De andra kvinnorna mötte honom senare. Lärjungarna sökte Jesus själv upp.

Aposteln Paulus skriver:

”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig.” (1Kor. 15:3 - 8)

Markus tar inte fram berättelsen om kvinnornas besök vid graven för att bevisa någonting. Han berättar bara vad de själva berättat. Om han hade velat bevisa någonting så hade han inte tagit med deras berättelse alls, därför att i judisk juridik räknades inte en kvinnas vittnesmål. Det är bland annat detta som gör hans skildring så trovärdig. Han skriver ner vad som hände, han skapar inte en historia.

Legender, och sagor har ett vackert språk, de är fyllda av beskrivningar som har med vad man vill berätta att göra.

Bibelns däremot berättelser är trovärdiga, därför att de är fyllda av torra detaljer, personnamn, namn på platser som man kan besöka än idag, tidsangivelser och beskrivningar av andra detaljer som kryddväxter, judiska traditioner och bruk och annat.

Johannes berättar t.ex. om vad översteprästens tjänare som Petrus högg örat av på hette, Malkus (Joh. 18: 10).

Evangeliernas skildringar av Jesu död och uppståndelse är trovärdiga berättelser därför att de innehåller så många för lärjungarna pinsamma beskrivningar som en person som fabricerat alltsammans hade utelämnat.

Lärjungarna flydde efter Jesu gripande. En av dem hade så bråttom att han lämnade linneskjortan och sprang iväg naken (Mark. 14: 52). Lärjungarna gömde sig rädda bakom stängda dörrar. Och när kvinnorna skulle berätta om vad de sett så står det att lärjungarna inte trodde på dem. Vilken religiös ledare vill skryta om sådan feghet och otro. Och när Jesus visade sig för Thomas, så trodde han inte ens fast han såg. Inte förrän Jesus erbjöd sig att låta honom känna i hans sårmärken, så trodde han.

Kvinnorna blev förskräcka, inte lyckliga, av att se ängeln, inuti klippgraven, men han gav dem ett glädjens budskap:

"Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här.”  (v. 6)

Det är ett glädjens budskap. Men de var fortfarande rädda när de springer från graven och till en början berättar de inte, som Markus skriver.

Klart man kan förstå att kvinnorna var rädda efter att ha mött två Guds mäktiga änglar. Men Matteus berättar att de så småningom berättade, och att de gladde sig mitt i rädslan (Matt. 28: 8)

De hade ett budskap: Jesus är uppstånden!

Kvinnorna hade gått till graven på söndagsmorgonen. Så småningom började de kristna samlas på söndagen för att bryta bröd, fira nattvard och tala om Jesus (Apg. 20: 7). Den dagen kallades den första dagen, eftersom sabbaten var den sista dagen i veckan. Så småningom kallade man söndagen Herrens dag.

Det är därför vi har kommit samman idag. Därför att Jesus har uppstått.

Kvinnorna som gick till graven blev till en början rädda och ledsna när de kom till graven. Hur upplever du och jag det när vi kommit samman på Herrens dag, på söndagen? Är vi rädda, glada eller likgiltiga.

Är vi rädda så kanske det beror på att vi är rädda för Gud, vi är rädda för att våra samveten säger oss att vi inte lever som Gud vill att vi skall leva. Jag har fått ett glatt budskap till alla människor, ett budskap som uttalades för första gången av en ängel i klippgrav utanför Jerusalem för nästan 2000 år sedan att uttala idag:

”Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden”!

Det är ett glatt budskap, för är han uppstånden, då är det sant allt det han sade om att han tar all vår synd på sig och låter sig straffas för den på korset. Då är vår synd som skiljer oss från Gud borta. Då finns det ingenting som skiljer oss från vår Skapare. Då är våra synder förlåtna.

Det är ett budskap som ger glädje.

”Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden”

Är han uppstånden då är allt som sagts av honom och om sant. 

Vi kan säga med aposteln:

”Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas. ” (Hebr. 2:18)

”Han … förmår bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande - den ende Guden, vår Frälsare, genom Jesus Kristus, vår Herre” (Jud. V 24, 25) 

”jag skäms inte, eftersom jag vet vem jag tror på, och jag är övertygad om att det står i hans makt att till den dagen bevara det som har blivit anförtrott åt mig.” (2Tim. 1:12)

”I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och med tillförsikt träda fram inför Gud. ” (Ef. 3:12)

”Han … förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss” (Ef. 3: 20)

 ”Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” (Fil. 4:12 -13)

Amen