Varför vet Guds barn att allt inte slutar i förnedring?

"Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag.  Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.  Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt." (2 Kor 4: 16-18)

Lejongropen blev för Daniel utgångspunkten för hans upphöjelse i det babyloniska riket, Josefs fängelsecell blev utgångspunkten för att han blev en hög ämbetsman i Egypten, i fängelset skrev aposteln några av sina nytestamentliga brev, ginstbusken blev för Elia

utgångspunkten för ett större uppdrag i Israel och det var inte i det trygga Efesus, utan på fångenskapens Patmos som Johannes fick sina uppenbarelser.

”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.”

Hur kan vi vara så säkra på att graven inte är vårt slutmål? Svaret är att det vi kan vara säkra för att det kom en påskdag. Jesus dog för våra synder på korset, men han stannade inte i sin grav, på den tredje dagen gick han ur sin grav. Därför att Jesus uppstått vet vi att vi en dag också skall uppstå, och om vi tror på honom, så vet vi också att vi kommer att få dela hans härlighet, som varar i evighet.

Därför:

”riktar [vi] inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Hebreerbrevets författare skriver:

”låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet.” (Hebr 12: 2-3)