Någon kanske säger:
”Jag tror allt detta om Gud, att han är den han säger han är och vad han gjort, men jag erfar inte denna heliga fruktan, denna överväldigande känsla av vördnad, andakt, beundran och förundran.”
Så kan det mycket väl vara, eftersom vi är förmörkade av synd, precis som Israels folk var. Därför säger Gud genom profeten Moses:
” Omskär därför ert hjärtas förhud och var inte längre hårdnackade.” (5 Mos. 10:16)
Även troende kan vara hårdnackade och grumliga i sin andliga syn. Det är inte bara så att vi kan vara, ofta är vi det. Vi vill vandra våra egna vägar och tänka efter vårt eget huvud. Vi glömmer bort att begrunda vem Gud är och vad han gjort för oss. Moses hade förvarnat Guds folk att när de en gång var i det förlovade landet så skulle de se på allt de hade och tänka att deras egna händer hade gett dem allt detta, när det i själva verket var gåvor ur Guds nådefulla händer.
Därför uppmanade han dem att inte bara vara omskurna till kroppen, utan också i sina hjärtan, att frigöra stoltheten och egensinnigheten, hjärtats förhud, så att inget kunde gömmas inför den heliga Guden.
Blottade inför Gud ser vi vilka vi är och vem Gud är, när vi inser att vi ingenting har i oss själva och att vi har allt i honom; att bli av med det som bygger upp vårt ego, det som hindrar oss från att skåda och se Gud och hans väldiga gärningar för oss. Det gör vi när vi i bön och andakt begrundar Hans heliga Ord, när vi i ödmjukhet tänker på Kristus när vi tar emot det heliga Sakramentet. Det är så våra hjärtan blir omskurna, det är så sann Gudsfruktan börjar spira återigen i våra mörka hjärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar