”Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald! Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig.” (Ps. 139:17, 18)
När vi betänker Guds majestät, Guds upphöjdhet Hans helighet, så bävar vi, vi rörs i djupet av vår själ. Men för att vi inte ska förtvivla, tappa greppet och bli så förskräckta av Hans storhet så att vi flyr från honom, så har han också visat sin stora kärlek till oss genom sin Son, som aposteln Johannes säger:
”Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” (1Joh. 4:8 - 10)
Det skapade, du och jag, kan inte annat än lovsjunga när vi tänker på vem han är och vad han gjort. Så är det i himlen, de som är i Guds närhet kan inte annat än lovprisa honom, som Johannes beskriver i syn på ön Patmos:
”Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen. Och de sade med hög röst: "Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen." Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem hörde jag säga: "Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter." Och de fyra väsendena sade: "Amen". Och de äldste föll ner och tillbad.” (Uppb. 5:11 - 14)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar