Att ge sig själv

Kärleken binder lärjungarna samman i församlingen. De hör samman inte för att de är så bra, de tar hand om varandra för att de är måna om varandras själar. Visst kan man vara en kristen alldeles själv, utanför församlingen. Men det var inte så Kristus menat. Han menade att det skulle finnas en gemenskap där man bär varandras bördor. Aposteln Paulus manar församlingarna i Galatien:

”Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad.  Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” (Gal. 6:1, 2)

Kristi kärlek var sådan att han alltid hade för sina ögon att förbinda sina lärjungar vid Faderns kärlek, som för dem innebar liv och frälsning, som gav frukt i att Guds andliga gåvor bland dem förökades och växte till.

”Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.”, säger Kristus idag.

Han förklarar hur långt den kärleken är beredd att gå, han säger:

”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.”

Att ge av sitt överflöd kan de flesta, att ge för att få tillbaka kan alla. Men den kärleken är sällsynt som är så innerlig att man till och med är beredd att offra sig själv. Kan vi säga till våra medsyskon i Kristus: ”jag älskar dig så mycket att jag är beredd att ge mitt liv för dig”?

Gud säger genom aposteln Johannes:

”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder.” (1Joh. 3:16)