Trons och känslans strid

'Ty vi lever här i tro, utan att se.' (2 Kor 5:7).

Då hjärtat är intaget av evangelium, fästes det genom Ordet vid Kristus och förs helt stilla ur helvete och synd, även om själen fortfarande känner synden och menar, att hon ännu är i den. Då börjar en kamp, i det att känslan strider mot Anden

och tron, och Anden och tron strider mot känslan. Tron är av den arten, att den låter förnuft och känsla fara, tillsluter ögonen, ger sig på det blotta Ordet genom liv och död. Känslan å andra sidan, går inte längre än hon med förnuft och yttre sinnen kan fatta. Så är känslan emot tron, och tron emot känslan.

Ju mera tron nu tilltar i denna kamp, desto mer avtar känslan, och tvärtom. Synden låder ännu vid oss, såsom högfärd, girighet, vrede och allt vad det heter, endast därför, att de må öva oss i tron, på det att tron dag efter dag må tillta, och människan slutligen blir en kristen alltigenom och håller den rätta sabbaten, på det sättet att hon helt gömmer sig i Kristus. Ty såsom havet på den ena böljan efter den andra reser sig och störtar emot stranden, såsom ville de helt bortskölja den, men blott bryter sig emot den och själva blir upplösta, så rusar även synderna över oss och vill gärna bringa oss i förtvivlan, men de måste dock ge vika och äntligen helt utplånas."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").