Måltiden som instiftades den natt Herren Kristus blev förrådd

 "Första dagen i det osyrade brödets högtidgick lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Var vill du att vi skall ställa i ordning, så att du kan äta påskalammet?"  Han svarade: "Gå in i staden till den och den och säg till honom: Mästaren säger: Min stund är nära. Hos dig vill jag äta påskalammet med mina lärjungar."  Lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet.
 På kvällen låg Jesus till bords med de tolv.  Medan de åt, sade han: "Amen säger jag er: En av er kommer att förråda mig."  Då blev de mycket bedrövade och började fråga honom, den ene efter den andre: "Inte är det väl jag, Herre?"  Han svarade: "Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig.  Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född."Judas, han som skulle förråda honom, sade: "Rabbi, inte är det väl jag?" Jesus svarade: "Du har själv sagt det."
 Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: "Tag och ät. Detta är min kropp."Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: "Drick alla av den.  Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.  Jag säger er: Från denna stund kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger, förrän på den dag då jag dricker det nytt tillsammans med er i min Faders rike."  När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Oljeberget." (Matt 26:17-30)

När Kristus instiftar denna högtid och befaller sin kyrka: "gör detta till minne av mig" (1 Kor. 11:24), så använder han det

bröd och vin som brukades vid påskhögtiden. Därför skall vi i lydnad för Hans befallning: Gör det också använda bröd och vin, och ingenting annat.

Men Kristus tillägger något om nattvardens bröd och vin, som aldrig sades om påskens måltid, om brödet i nattvardsfirandet säger Han: "Tag och ät. Detta är min kropp." (v. 26) och om vinet säger Han: "detta är mitt blod" (v. 28).

I nattvarden ges oss alltså två olika delar, en jordisk del och en himmelsk del: dels vanligt bröd och vin, dels Kristi kropp och blod. Detta lär oss katekesen med orden:
"Altarets sakrament är vår Herres Jesu Kristi sanna kropp och blod  under bröd och vin, instiftat av Kristus själv, för att vi kristna skall äta och dricka det."

Ändå har människor inte lämnat Kristi enkla och tydliga ord som de är. Rom-katolikerna har kopplat egna idéer till nattvardsläran. Man säger att Kristus gav apostlarna makten att förvandla bröd och vin till Kristi kropp och blod.
Denna kraft eller förmåga överfördes senare till den romersk katolske biskopen och genom honom till den romerk-katolske prästen. Bara rätt vigda präster i apostolisk succesion har kraften att förvandla nattvardselementen och frambära Kristus som ett oblodigt offer i mässan. Nattvardselementen är enligt påven inte längre också bröd och vin, det ser bara ut så. Bröd och vinsubstansen har försvunnit  eller förvandlats och har bara utseende, egenskaper och smak kvar, kvar finns bara det offer den romersk-katolske prästen vill frambära: Kristi kropp och blod. Men detta kan vi inte utläsa ur texten: inget om prästens kraft, inget om bröd- och vinsubstansens förvandling, inget om mässoffer.
 
Kristi ord betyder verkligen att det bröd som utdelas är Kristi kropp och vinet Kristi blod, men brödet och vinet kallas fortfarande bröd och vin i Paulus återgivning av nattvarden (1 Kor. 11:27). Det betyder alltså att den himmelska delen: Kristi kropp och blod förenats med det jordiska: brödet och vinet, precis som Kristi gudomliga natur förenades med Hans mänskliga natur, så att Kristus ibland kallas Gud och ibland människa. Kristus är inte antingen eller, Han är sann Gud och sann människa i en person. Därför uttrycker vår bekännelse detta bibliskt med orden:

"Kristi lekamen och blod är i sanning och väsentligen närvarande samt utdelas och mottages med brödet och vinet." (SKB. s. 611).

Det är allvarligt att av mänskliga skäl inte underordna sig Guds Ord

"Jesus sade till dem: "Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn." När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.  Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom.  Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre, vem trodde vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbarad?Alltså kunde de inte tro. Jesaja har också sagt:  Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig. Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet och talade om honom. Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan.  De ville hellre bli ärade av människor än av Gud." (Joh 12: 35-43)
 
Hur möttes Kristus av judarna i texten? 

"många, även bland medlemmarna i Stora Rådet... trodde på honom. Men för fariséernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan. De ville hellre bli ärade av människor än av Gud." (v. 42-43). 

Vi ska inte föreställa oss att dessa som trodde kunde behålla en tro dold under rädsla för människor. Texten beskriver en process. De hade hört Kristi Ord, men sedan kom rädsla för människor och ryckte bort tron. 

Kristus säger på ett annat ställe:

"Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden?" (Joh. 5:44). Detta förklarar Kristus i sin liknelse om såningsmannen: 

"Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje, men inte har någon rot. Han håller ut endast en tid, och möter han lidande och förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall" (Matt. 13:20, 21) 

"många... även bland medlemmarna i Stora Rådet" (v. 42) hade hört Kristus och Hans Ord hade haft en sådan inverkan att de även förstått och trott honom. Men så kom annat in i bilden, rädsla "för att bli uteslutna ut synagogan," rädsla för människor. Och tron slocknade. "De ville hellre bli ärade av människor än av Gud" (v. 43). 

Hur ofta hör vi inte människor som suckar och klagar över sakernas tillstånd i avfälliga kyrkor och samfund. Många förstår att Gud manar oss att vända oss bort från dem som predikar i strid med Guds Ords lära (Rom. 16:17, Tit. 3:10). Men ändå stannar man kvar. Man säger: "av taktiska skäl," man säger: "det är inte tid än" osv osv. Judarna var rädda att bli uteslutna ur synagogan, dessa människor är rädda för att svika "Fädernas Kyrka" (som inte har någonting gemensamt med fäderna), tryggheten i folkkyrkans hägn, arvet, traditionen osv. Vad man än skyller på så löper man risk att falla i samma fälla som judarna i texten: 

"De ville hellre bli ärade av människor än av Gud" (v. 43). 

Men ännu allvarligare är detta: om man hör Guds ord som manar oss att vara ordets görare, inte bara dess hörare (Jak. 1:22), om man hör att Gud befaller oss att inte gå i ok med dem som inte tror (2 Kor.6. 14) och likväl struntar i Guds Ords befallning att lämna Egypten, lämna Babylon, då är det fara värt att man förhärdar sig mot Gud, att man syndar på nåden, ja, att man till sist kanske gör sig skyldig till synd mot den Helige Ande. 

Det är allvarsord, men Guds befallning är till vårt eget bästa. Gud varnar oss för faran att ta det lätt med Hans Ord, för att vi ska komma hem välbehållna till Hans himmel. Han vill inte att någon skall ramla av vägen utan att alla skall följa Honom till slutet. 

Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn.

Vill Gud förhärda dem som inte tror?

"Jesus sade till dem: "Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn." När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.  Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom.  Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre, vem trodde vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbarad?Alltså kunde de inte tro. Jesaja har också sagt:  Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig. Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet och talade om honom. Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan.  De ville hellre bli ärade av människor än av Gud." (Joh 12: 35-43)

När Gud som Jesaja profeterade vill förblinda och förstocka människor, då har detta faktum föregåtts av Guds allvarliga och kärleksfulla kallelse och av det faktum att de redan själva slutit sitt hjärta för Guds nåd. 

Hur var det med Farao, som inte bara en gång utan flera gånger, trotsade Guds tydliga varningar? Våra bekännelseskrifter förklarar: 

"Farao [har icke] gått förlorad på grund därav, att Gud icke unnat honom saligheten eller att Guds vilja och behag hade varit, att han bleve fördömd och förtappad. Ty 'Gud vill icke att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring.' Men att Gud förhärdade Faraos hjärta, så att han ständigt på nytt syndade och blev, ju mer han förmanades, desto mer förstockad, det var ett straff för hans föregående synder och avskyvärda våldsdåd, som han i stor omfattning och på mångahanda sätt omänskligt och mot sitt samvetes anklagande röst utövat mot Israels barn. Och då Gud lät sitt ord predikas och sin vilja förkunnas för honom, men Farao i övermod satte sig upp emot alla förmaningar och varningar, tog Gud sin hand ifrån honom, så blev hans hjärta förhärdat och förstockat_ _ _ ingalunda får detta uppfattas eller tolkas så, som om Gud icke unnat Farao eller någon annan saligheten, utan i sitt hemliga rådslut bestämt honom till evig fördömelse, så att han icke skulle hava kunnat eller haft möjlighet att bliva salig." (SKB. s. 672). 

Vi tror inte, som kalvinisterna, att somliga blivit utvalda till fördömelse. Först kommer kallelsen till Guds eviga rike, om otron sedan kommer så kan förhärdelsen bli slutresultatet. Detta förklarar också Paulus: 

"eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse

över dem så att de tror lögnen och blir dömda" (2 Tess. 2:10, 11). 

Om man skall försöka formulera sig i mänskliga ord skulle man kunna tala om en Guds första och andra vilja. Guds första vilja, när han manar alla människor till tro på Kristus är att "han inte vill att någon skall gå förlorad utan alla skall få tid att omvända sig" (2 Petr. 3:9). Men när evangeliet möts av otro och människan förkastar nåden i sitt hjärta, så är Guds andra vilja att Han förblindar deras ögon och förstockar deras hjärtan (v. 40). Det är därför det är så oändligt viktig att vi hör och förstår vad Kristus säger: 

"Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn" (v. 36).

Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn

"Jesus sade till dem: "Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn." När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.  Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom.  Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre, vem trodde vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbarad?Alltså kunde de inte tro. Jesaja har också sagt:  Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig. Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet och talade om honom. Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan.  De ville hellre bli ärade av människor än av Gud." (Joh 12: 35-43)

Kristus visar oss genom Ordet att Han älskat oss så mycket att Han offrat sig för oss genom att dö i vårt ställe på korset. Genom sitt Ord säger Gud till oss:


lika säkert som du är född syndig och är en syndare, lika säkert är det att Kristus med sin laglydnad, sitt lidande och sin korsdöd betalat och sonat för alla de där slarviga orden, de syndiga tankarna och de inför
Gud skuldbelagda handlingarna. Genom sitt Ord förklarar Gud att Han i Kristus har förlåtit hela världens synd och skuld på korset. Denna sanning är det ljus Han idag vill lysa in i ditt och mitt hjärta till tro och förtröstan. Därför säger Han:

"Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn" (v. 36).

Tro på Kristus, Han som erbjuder och lockar oss med sin nåd och kärlek, tro att Han sonat allt på korset, lita på förlåtelsen genom Hans kors. 

"Han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen" (1 Tim. 2:4).
Därför:

"Sök Herren, medan han låter sig finnas. Åkalla honom, medan han är nära." (Jes. 55:6). 

"Idag, om ni får höra hans röst, så förhärda inte era hjärtan" (Hebr. 3:7).

Judafolket som nation hörde Hans röst, men de förhärdade sina hjärtan, som Gud säger genom aposteln Johannes: de "kunde inte tro" (v. 39).

När människor blundar för ljuset

"Jesus sade till dem: "Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn." När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.  Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom.  Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre, vem trodde vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbarad?Alltså kunde de inte tro. Jesaja har också sagt:  Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig. Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet och talade om honom. Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan.  De ville hellre bli ärade av människor än av Gud." (Joh 12: 35-43)

När människor i otro vänder sig ifrån ljuset, det är då Guds straffdom faller. Det är om denna, för vårt förnuft 
svårbegripliga, sanning Gud undervisar oss idag: 

"Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig" (Joh 12: 40). 

Vad betyder allt det här? Hur kan Gud som "vill att alla människor skall bli frälsta" (2 Tim. 2:4) samtidigt förblinda och förstocka människors hjärtan, så att de inte ser och förstår och vänder om? 

Vi ska inte försöka bortförklara dessa ord i vår Bibel eller förringa deras betydelse. Allt vad Gud talar är sant (2 Tim. 3:16). 

Att Gud förstockar och förblindar människors hjärtan, betyder det att Gud inte vill att vissa människor skall bli frälsta och saliga? Svaret är nej. Om det varit så hade  Kristus inte manat judarna: 

"Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn."
 

När Gud som Jesaja profeterade vill förblinda och förstocka människor, då har detta faktum föregåtts av Guds allvarliga och kärleksfulla kallelse och av det faktum att de redan själva slutit sitt hjärta för Guds nåd.

Vandra medan ni har ljuset

"Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går" (Joh 12: 35).
 
När Jesus synligen vandrade bland israeliterna hade de ljuset ibland sig. Jesus hade sagt:
 
"Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus" (Joh. 8:12).
 
Så länge Jesus fanns bland dem kunde de komma till Kristus, bekänna sina synder och tro att han är försoningen - lämna mörkret och komma in i ljuset. Men Kristus säger idag att tiden var

begränsad: Ännu en kort tid är ljuset ibland er (Joh 12: 35). 

Hans offentliga verksamhet skulle avslutas, som vi läser i v. 36:
 
"när Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem" (Joh 12: 36).
 
Tiden då nådens ljus skulle sprida sitt sken bland judafolket skulle nå sin ände. Därför manade Kristus:
 
"Vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret övervinner er" (Joh 12:35).
Den som tänker ge sig ut på en lång vandring måste tänka på att vandra medan han har solljuset. Gör han inte det kan han överrumplas med att solen, när han gått halvvägs, går ner, och då lär han inte se någonting. Då kan han inte fortsätta vandringen, för som texten säger:
 
"Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går" (Joh 12: 35).
 
Kristus manade Israels folk att vandra medan de har ljuset "så att mörkret inte övervinner (katalambanein) er." Det står att mörkret kan övervinna eller som det stod i normalupplagan (1883): "överfalla er."  

Detta uttrycker en starkare realitet än enbart en frånvaro av ljus. Det handlar om människor som har fått förmånen att äga Kristi närvaro i sin mitt och ändå förkastar Honom. För dem blir avsaknaden av Ljuset inte bara en skymning, det handlar om förhärdelse utan återvändo. Luther säger:


"Men vem kan förstå att det är en sådan allvarlig sak Kristus talar om? Hur litet värderas inte ljuset, och folk föreställer sig att de kan få det när de vill ha det, även om de inte tar det nu. Men Kristus säger: Nej! Om du tänker förkasta det kommer mörkret att övervinna dig."

Det är om denna svåra och oerhört tragiska sanning aposteln Johannes idag undervisar när han säger: 

"Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom. Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre vem trodde vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbarad. Alltså kunde de inte tro." (Joh 12: 37-39). 

De tecken Kristus gav judafolket var i sig själva, var och en, tillräckliga för att uppenbara Guds vilja och nåd för dem, och skänka tro. Men fastän han hade gjort många tecken så trodde de inte. Detta hade profeten Jesaja förutsagt. Hans förutsägelser gick i uppfyllelse hos judafolket. Vem trodde? frågar profeten och svaret var: "knappast någon". Trots att de fick tecken, trots att det predikades, trots att Herrens arm, Herrens makt var uppenbarad. De hade ljuset och ändå valde de att knipa igen sina ögon, de hade sanningen, ändå vände de sig ifrån Gud i otro. 

Vi har inte Kristus synligen ibland oss idag. Men vi har honom i Ord och sakrament. Här uppenbarar Han sig för oss tydligt och klart.

Det kristna livet är en kamp

"Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas.  Då tog Petrus honom åt sidan och började motsäga honom: "Gud är nådig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända dig."  Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar." (Matt 16: 21-23)

Ibland kan det kännas så hårt att ständigt misslyckas, så att vi börjar tvivla på att Gud verkligen älskar oss. Kan han verkligen inte ta bort alla stötestenar så att jag går någorlunda upprätt genom livet? Någon har sagt: "Misstag dig icke på Guds hjärta, även om du icke alltid skulle förstå Hans hand".

Det är just genom kampen han vill stärka oss och dra oss närmare sig själv. Det är när du inser hur hjälplös du är utan Guds nåd, utan försoningen i Kristus som du får växa till i

tron.

Kyrkofadern Augustinus säger:

"Utan frestelser får ingen Guds kämpe leva. Ty ingen segrar som icke kämpar. Och ingen kan kämpa, utan att han angripes."

Det är ingen tröst, men det visar under vilka livsvillkor Guds barn lever. Gud säger genom aposteln Jakob:

Salig är den som håller ut i prövningen, ty när han har bestått provet skall han få livets krona, som Gud har lovat dem som älskar honom (Jak.1:12)

Gud har i texten visat oss Kristi kamp och lidande i prövningen och frestelsen. I den kampen fick vår Herre Kristus utsättas för anfäktelser inte blott genom sina yttre fiender, eller djävulen, utan även genom de frestelser som Satan framförde genom Hans närmaste vänner.

I sin aktiva lydnad när Kristus består provet i frestelsens stund och vandrar lydnadens väg mot korset är Han inte bara vårt föredöme, utan även framförallt vår ställföreträdare. Kristus har uppfyllt lagen för att vi skulle få del av Hans fullkomliga rättfärdighet. Han har sonat våra synder och brott  genom att dö i vårt ställe på korset. I Honom,  i Hans lydnad , lidande och död är vi därför fullkomligt förlåtna och rättfärdiggjorda.

Gud har i texten visat oss hur försåtligt frestelsen kan komma när Petrus får bli redskap åt den Onde. Detta manar oss att vaka så att vi inte blir förledda av illamenande eller välmenande människor till synd eller falsk lära. 

Det manar oss att hålla fast vid de skatter Gud har givit oss för att uppehålla och stärka tron, så att vi växer till, och inte snubblar och faller. I Ordet och sakramenten försäkrar oss Gud om sin nåd.  Den nåd Han vann åt oss genom Kristi lydnad, lidande och död.