Ord av tröst i lidandet

Johannes befann sig på ön Patmos dit han landsförvisades av kejsare Domitianus år 95. 

Här får han sina uppenbarelser som blir Uppenbarelseboken. Det är Jesus som talar till den 91:årige  Johannes, och han talar med tröst och allvar. Petrus och Paulus hade blivit avrättade under Neros förföljelse av de kristna. Budskapet om Jesus hade börjat får allt större spridning. Domitianus fortsätter den förföljelse som påbörjades av Nero. 

I sina uppenbarelser får Johannes bland annat se själarna av de som halshuggits för sin kristna tros skull. Det var en svår tid för Kyrkan, men Jesus säger till Johannes:

”Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar.” (Uppb  22: 12)

Vilken tröst för dem som lider och plågas!  Jesus kommer snart! Fyra gånger upprepas detta i uppenbarelseboken. Ända sedan Kristus for till himlen håller den här världen på att avvecklas. Det enda som återstår är att den sista kristne bärgas till skörden, att Guds uppdrag går mot sin fullbordan för den här planeten.

Gemenskapen med Gud upprättas och hålls levande genom evangelium i Ord och sakrament

Människor kan överge oss, de kan lämna oss, men Gud överger oss inte.

Vi behöver tro det, för att det att bli trygga i Gud. När Jesus är på den stormande sjön i båten med sina lärjungar så kommer de till honom fyllda av skräck och panik, men Jesus svarar dem:

”Var är er tro?” (Lukas 8: 25) och sedan stillar han stormen. 

Det är en sak att veta att Gud är allestädes närvarande, allsmäktig och allvetande, det är en annan sak att tro och lita på det. 

Tänk om man var helt själv i huset och trodde att man var den ende överlevande på jorden? Vad gör man då? Ja, man kan ju skruva på radion, och plötsligt hör man en röst av en annan människa.

Hur gör vi när vi har svårt att tro att Gud är nära. Jo, vi lyssnar på Guds röst. Vi slår upp vår Bibel och läser. Genom Bibeln hör vi Guds röst. Där talar han till oss.

Gud talar också till oss i evangeliet som vi hör predikas i Kyrkan. Genom avlösningen försäkras oss Gud att vi är förlåtna. 

När vi tänker på vårt dop, så påminns vi om att Gud gjort oss till sin egendom i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. 

När vi tar emot nattvarden så förenas vi med Jesu Kristi sanna kropp och blod till syndernas förlåtelse, under bröd.  och vin. Plötsligt är Gud inte långt borta från oss i våra tankar och hjärtan. Vi förstår att han är nära oss i Jesus Kristus, ja vi blir ett med honom.

Med evangeliet om Jesus Kristus för våra ögon kan vi säga:

”Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Om jag säger: "Må mörker falla över mig och ljuset bli natt omkring mig",  så är inte mörkret mörkt för dig, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset.”

Gud håller oss i sin hand

”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.”  

Tänk att säga så till Gud om man är mörkrädd och går genom en djup skog, om man är mobbad i skolan, om man gått vilse, om man har ont, om man är ledsen, om man står inför en fara: Gud är med oss. Han till och med håller oss i handen.

Vi som är vuxna kanske minns när vi var små, hur det kändes att få sätta handen i pappas eller mammas hand, när man var på stan eller i skogen. Plötsligt blev man så trygg. Det fanns någon större som vandrade vid min sida. Och plötsligt var inte alla främmande människor och mörkret lika skrämmande.

Gud håller oss i sin hand, och den Gud som vandrar vid vår sida älskar oss, och han är större än allt som skulle kunna möta oss.

Gud säger genom profeten Moses:

”Var starka och frimodiga, var inte rädda eller förskräckta för dem. Ty HERREN, din Gud, går själv med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig." ( 5 Mos 31: 6)

När vi tänker på detta så blir vi trygga. Människor kan överge oss, de kan lämna oss, men Gud överger oss inte.

Gemenskap med Jesus

”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är så hög att jag ej kan förstå den. Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte? Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.” (Ps 139: 5-10)

När vi tror på Jesus Kristus och genom detta vet att Gud älskar oss, så är det en tröst att vi aldrig är riktigt ensamma. 

Vi läser i Bibeln om hur Hanok vandrade med Gud (1 Mos 5: 22).

”Sedan Hanok på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom.” (1 Mos 5: 24) 

Det står också att Noa vandrade med Gud (1 Mos 6:9) Abimelek sade till Abraham: ”Gud är med dig i allt du gör” (1 Mos 21: 22) och om Jotam står det att ”han vandrade med fasta steg inför HERREN, sin Gud.” (2 Krön 27: 6).

Det finns stunder då vi känner oss ensamma, övergivna eller kanske bortglömda. Så kan det kännas för att vi luras att tro på vad vi ser och känner, istället för att tro på vad Guds ord säger. Då är det en tröst att påminna sig vad psalmisten säger:

”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.”

Gud är med oss

Skriften säger:

”Gud är trofast som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.” (1 Kor 1: 9)

När vi ser att Gud älskar oss så mycket att han dör i vårt ställe, så ser vi att vi inte behöver fly från Gud, eller vara rädd för honom. Han är på vår sida. Han är Immanuel, Gud med oss.

Psalmisten sjunger:

”HERREN är med mig, jag skall inte frukta. Vad kan en människa göra mig?” (Ps 118: 6)

”HERREN är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? HERREN är mitt försvar, för vem skulle jag vara rädd?” (Ps 27: 1)  

Aposteln Paulus säger på samma sätt:

”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.” (Rom 8: 31-34)

Märker vi här plötsligt hur annorlunda det blir att tänka på Guds allvetande och Guds allestädes närvaro, att Gud finns överallt?

Plötsligt är det inte något skrämmande, utan en tröst och en glädje.