Den blinde Bartimeus syn

”När Jesus närmade sig Jeriko, satt en blind man vid vägen och tiggde. Han hörde folk gå förbi och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att det var Jesus från Nasaret som gick förbi, och då ropade han: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" De som gick främst sade åt honom att tiga, men han ropade bara ännu mer: "Davids son, förbarma dig över mig!" Jesus stannade och befallde att mannen skulle ledas fram till honom. När han kom frågade Jesus: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Han svarade: "Herre, gör så att jag kan se." Jesus sade till honom: "Du får din syn. Din tro har frälst dig." Genast kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud.” (Luk. 18:35 – 43)
Vi uttrycker vår tro på Guds nåd när vi i mässan sjunger: ”Herre förbarma dig, Kristi förbarma dig, Herre förbarma dig”.

Jesu vandring till Jerusalem var hans sista vandring, men i texten en människa som skall göra sin första vandring i ett helt nytt liv, därför att han mötte Jesus.

Egentligen finns det två saker som Bartimeus har som alla tyvärr inte har. För det första: han vet att han har ett problem. Han visste att han var blind och det var hans tillstånd.  För det andra: vände han sig till Jesus, med sitt problem och litade på att Han inte bara ville, utan också kunde hjälpa. Han ropar till honom:

"Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!"

De flesta svenskar inser inte att man har ett andligt problem med Gud. Man inser inte att man har felat inför Gud, man erkänner det inte som en synd och att man har skuld inför Gud.

En person som inte inser att han har ett problem, som inte är medveten om sitt tillstånd. Varför skulle han vända sig till Jesus? Varför skulle han tro sig behöva nåd, förlåtelse. Varför skulle man vända sig till Gud med en bön om nåd?