På biblisk tid färdades man till fots och den enda fotbeklädnaden var hårda sandaler. Det var därför en vänlighetsgest att man till sina gäster ställde fram en skål med vatten att mjuka upp sina hårda och värkande fötter med. Men hälsade också varandra med frid och en kyss på kinden, precis som man än i dag kan se orientaliska folk göra. Inga av dessa vänlighetsgester hade Simon visat Jesus.
Men denna synderska som alla föraktade hade i handling bevisat sann kärlek och tacksamhet. Istället för vatten hade hon utgjutit det som någon kallar det dyrbarste vattnet - tårar av botfärdighet- som strömmade nedför Hans heliga fötter. Istället för en torkduk hade hon givit sitt eget hår. Håret var kvinnans ära, och ingen kvinna löste upp slöjan för sitt hår för en okänd man. Men hon tar sin ära och lägger för Kristi fötter. Inget offer var för litet. Istället för välkomstkyss hade hon kysst hans heliga fötter. Det var i mellanöstern på den tiden den största vördnad en människa överhuvudtaget kan visa någon annan.
Varför visade hon en sådan oerhörd kärlek i handling? Det var inga stora åtbörder, med det var ting som hon i sin ställning kunde utföra för att uttrycka kärlek i handling.
Varför? Ja, texten ger klara besked varför. Men trots detta har människans lagiska inställning (opinio legis) smugit sig in även här.
Romersk-katolska kyrkan anför just detta bibelställe som beläggställe (sedes doctrinae) för sin lära om en "ånger formad av kärlek" (contritio caritate
formata ). Rom-katolikerna menar att det är bara den "ånger som
Man säger att det var därför att kvinnan uppvisade en ånger som formats av kärlek till Gud som hon blev förlåten och ett Guds barn. Det är alltså inte vilken ånger som helst som gäller inför Gud. Kärleken, de goda gärningarna måste komma först och forma ångern.
Det är därför påven inte kan acceptera en frälsning av tron allena på grund av Kristus. Rom idag, och tillsamans med dem: den Svenska Kyrkan som tillsammans med katolikerna antagit en gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen, anser att det inte är tron ensam som rättfärdiggör: det är tron plus gärningarna. Man måste först uppvisa en ånger formad av kärlek innan man får tro Guds nåd, innan man får förlåtelse.
Låt oss se på texten. Vad säger texten egentligen? Vad kommer först kärleken eller förlåtelsen? Jesus hade gett Simon en liknelse. Två personer var skyldiga en penningutlånare pengar, den ene 500 denarer, den andra 50(v.41). Bägge fick av den generöse penningväxlaren hela skulden efterskänkt. Här har du förlåtelsen. Att få sin skuld efterskänkt - det är att bli förlåten. Jesus frågar: Vilken av dem kommer nu att älska mest? (v.43)
Redan här har du svaret. Titta på texten! Varför skulle han visa kärlek, älska överhuvudtaget? Varför skulle han vara tacksam. Varför? Ja, läs själv! Jo, de hade fått en skuld efterskänkt. Det var därför de var så tacksamma. Det var därför de älskade sin penningutlånare. Gåvan kom först och av den kom tacksamheten , kärleken. Svårare än så är det inte.
Till och med Simon begrep det. Den som fått mest efterskänkt älskade mest.(v.43) Hade de haft någon anledning att älska, att visa tacksamhet om de inte fått skulden efterskänkt. Svaret är nej.
Nu säger katolikerna att det är precis tvärtom. Kärleken kom först och efterskänkandet sen. Bara den som uppvisar den av kärlek formade ångern är benådad. Ja, så tokigt blir det om man grundar sin lära, inte på Bibelordet, utan på sina egna idéer och traditioner, på den medfödda lagiska uppfattningen (opinio legis).
Kristus förklarar för oss idag hur den sanna kärleken uppkommer och hålls levande:
Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet. (v.47)
Hon hade i sitt hjärta en djup ånger för det förflutna. Synden var inget hon viftade bort, det gjorde ont i henne så fort hon tänkte på den. Inför Gud hade hon slösat bort sitt liv. Det liv Gud givit henne.
Men hon hade hört om denne Kristus. Kanske hade hon hört Johannes Döparen som pekade på Kristus med orden: Se Guds Lamm som borttager världens synd. Kanske hade hon förstått att den lidande tjänaren som det talades om i den profetrulle som lästes i synagogan handlade om Jesus. Tjänaren om vilken det står straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blev vi helade.
Kristus, han som i kraft av sin gudom såg rakt igenom människor hjärtan hade sett rakt genom denna kvinna, han hade sett att hon i tro hade omfattat förlåtelsen i Kristus Jesus. Det är därför hon visar en sådan stor kärlek.(v.47)
