Människans egen strävan mot Gud är i själva verket ett förkastande av den ende sanne Guden

”Samla er då och kom hit, träd fram ni som räddats från folken. De har inget förstånd, de som bär omkring sina träbeläten och ber till en gud som inte kan frälsa. Tag till orda och lägg fram er sak! Ja, låt dem tillsammans rådslå. Vem har sedan lång tid låtit er höra detta och för längesedan förkunnat det? Har inte jag, HERREN, gjort det? Och det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig. Vänd er till mig och bli frälsta ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan. Jag har svurit vid mig själv, ett sanningsord har utgått från min mun, ett ord som inte skall tas tillbaka: För mig skall alla knän böja sig. Alla tungor skall ge mig sin ed och säga om mig: Endast i Herren är rättfärdighet och styrka. Till honom skall man komma, och alla som varit förbittrade på honom skall blygas. I HERREN skall hela Israels släkt ha sin rättfärdighet, de skall berömma sig av honom.” (Jes. 45:20-25)

Jesaja talar om de träbeläten/träbilder på gudar som avgudadyrkarna släpade med sig under armen. Men också den moderna människan har sina avgudar.


Avgudadyrkan är inget sökande efter Gud. Den står för den upproriska människans hemmagjorda egentillverkade ersättning för tillbedjan av den levande Guden. Människan sådan hon är i sig själv vill inte ha Gud sådan han uppenbarar sig i den heliga Skrift. Hon vill ha sin egen gud, eller gudsbild som passar henne. Hon vill inte anpassa sig till Gud, utan anpassa Gud till sin egen tanke. Därför formar hon sin egen gud.


Skriften säger:


”vi [bör] inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst eller fantasi.” (Apg. 17:29)


När vi stöter bort Gud sådan han uppenbarat sig, så skapar vi en egen bild av Gud från vår mänskliga fantasi.


Den moderna människan modellerar inte med guld, silver eller trä. Hon har gjort sig själv till Gud, och den lagreligiösa människan har gjort sitt religiösa system till Gud. Även idag fortsätter människan alltså med sin avgudadyrkan. Mönstret är att man söker en mening bredvid Gud, man söker hjälp och stöd från något bredvid Gud. Och den lagreligiösa tröstar sig med sitt eget religiösa liv. Men allt detta är avgudadyrkan.


”Det som ditt hjärta håller sig till och förtröstar på är i verkligheten din gud”, sade Martin Luther. I dagens text krossar Gud alla falska avgudabilder och gudsbilder med dessa kärleksfulla ord:


”Det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig. Vänd er till mig och bli frälsta ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan.” (v.21, 22)


Gud utmanade de i förbundsfolket som höll sig med träbeläten att låta sina gudar bevisa sig. Gud utmanar också den moderna människan att bevisa sig, att rannsaka sin förtröstan, att pröva grunderna för sitt liv, den moderna människan som dyrkar sig själv eller tror sig komma till himlen på sina egna ansträngningar.


Vem har sagt att han skall frälsa er? Vem har sagt att han skall befria er från livets hopplöshet? Vem sade att han aldrig skall lämna er eller överge er? Vem sade att han aldrig skulle lämna er ensamma, utan komma till er och bo med er och i

er? Ni som förtröstar på era egna ansträngningar för att få frid, vet att det är helt förgäves. Har ni inte blivit besvikna alltför många gånger för att inse detta? Vill ni ändå fortsätta att leva av er själva och för er själva, när Gud bjuder er att komma till honom och förtrösta på Honom?


Kanske den moderna människan ler åt träbelätet och dyrkan av stjärnor och planeter. Men är det inte ännu mer dåraktigt att förlita sig på sig själv, att tro att man kan frälsa sig själv, att tro att man kan ta sig till himlen, att man kan få evigt liv genom egna ansträngningar?


”Det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig. Vänd er till mig och bli frälsta ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan.” (v.21, 22)


Den enda frälsning som finns är den som finns hos Gud. Vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad säger Skriften. Men Guds rättfärdighet är fullkomlig.


Hur går det då till att en människa kan bli frälst av Gud, att få en rättfärdighet som är Guds egen? När vi ser på oss själva och våra förutsättningar så märker vi ju att vi är syndare, hur mycket vi än försöker att bli bättre.


Bibeln förklarar:


”Den som inte visste av synd [d.v.s. Kristus], honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor.5:21)


På korset tar alltså Kristus vår synd på sig och den rättfärdighet som han ägde den blir vår.


Bibeln säger: ”liksom en endas [d.v.s. Adams] fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas [d.v.s. Kristi] rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas [d.v.s. Adams] olydnad , så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes [d.v.s. Kristi] lydnad.” (2 Kor.5:18,19)


Det är inte en tro på en tanke, utan tron på vad Kristus verkligen gjort, att han dött för våra synder och uppstått för rättfärdiggörelse, som frälsar. Att förtrösta på Kristus är att bli frälst att ha återvänt till den levande Guden.