Att våga säga det som är svårt att säga

”När Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade befallt honom att säga till folket, grep prästerna, profeterna och allt folket honom och sade: "Du måste dö. Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den?" Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus. När Juda furstar hörde detta, gick de från kungens hus upp till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya port. Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: "Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad." Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket: "HERREN har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det skall ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta." (Jer 26: 8-15)

En arbetskamrat som stjäl ur kaffekassan, en nära vän som lagt sig till med ovanan att besöka olämpliga sajter på nätet eller ens eget

barn som inte gör som mamma eller pappa säger, utan gör som han eller hon vill själv, en broder eller syster i församlingen som går alldeles för sällan på gudstjänster, vad gör vi? Pratar vi med personen om problemet, eller låtsas vi som ingenting hänt, och hoppas att han eller hon kommer på bättringstankar alldeles på egen hand? Ibland kan vi tänka att vi gör mer skada än nytta om vi säger till en person. Kanske blir vi osams, kanske kommer han aldrig att vilja tala med mig igen, kanske blir barnet ännu mer upproriskt, för att visa sin egen vilja? När vi tänker så, väljer vi inte det minsta motståndets lag? Lägger vi inte upp ett försvar, för att slippa försätta oss i en situation som kan bli jobbig?

-”Jag kanske kan vänta ett tag, så blir det bättre av sig själv”
- ”Kanske kan någon annan, en kompis eller pastorn, tala med personen”

Jeremia hade också försvarsmekanismer till en början.

Han sade till Gud:

”O, Herre, HERRE! Jag förstår inte att tala, ty jag är för ung." Då sade HERREN till mig: "Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig. Frukta inte för dem, ty jag är med dig för att rädda dig, säger HERREN." (Jer 1: 6-8)

Till och med Moses hade undanflykter när Gud kallar honom:

”Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga." (2 Mos 4: 10)

Vad har du och jag för försvarsmekanismer?

Kanske var det precis en liten fingervisning eller förmaning, som personen behövde. Kanske hjälpte vi personen med våra ord att inte gå vidare till värre saker. Kanske kommer han längre fram bli tacksam.

Dagens text berättar om att Jeremia till efter samtalet med Gud inte valde ”minsta motståndets lag”, inte valde det enkla alternativet.