tisdag 31 mars 2015

Hur det kan vara fred eller frid i Jesu rike, trots ofred i världen

Med smärtan och döden för sina ögon så såg Jesus inte till sitt eget. Han såg till vårt bästa. Han uppfyllde det syfte han var född till vår jord för att uppfylla, att dö som ett offer för våra synder. Hans offer var betalningen som skapade frid med Gud.

Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig

Då kanske någon säger: ”men jag är inte en dotter av Jerusalem, det är inget för mig att bli glad över!” Gud säger genom aposteln Paulus till alla sanna Guds barn, att alla som tror på Kristus har Jerusalem till moder, det sanna andliga Jerusalem (Gal. 4:26).

Lärjungarna sjöng till Herrens ära:

Välsignad är han som kommer, konungen i Herrens namn! Frid i himlen och ära i höjden!”

Det blir frid på jorden, överallt där Kristus upprättar sitt rike. Kristi rike beväpnar sig inte. Koranen uppmanar till krig, Kristus säger : ”vänd andra kinden till”. Länder krigar, men Kristi sanna Kyrka krigar inte. Här smids svärd till plogbillar. De som var fiender faller ner vid samma altare; människor av alla folk, av alla länder och språk tillber samme Frälsare. En Paulus som fängslade och dödade kristna lägger ner vapnen när han möter sin Frälsare, varg och lamm ligger sida vid sida. Människor av så olika bakgrund, med så olika temperament, personlighet, ras och ursprung kan i Guds rike inte annat än älska varandra. De är ju syskon i Kristus, de har samme Fader och samme Frälsare.

söndag 29 mars 2015

Varför Guds barn har anledning att vara glada

Varför skall vi vara glada? Profeten Sakarja förklarar:

Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.

Var glad! Han kommer. Kristus har kommit. Och han kommer till dig och mig! Därför skall du och jag vara glada!

Profeten Sakarja skriver i en historisk situation. Den babyloniske konungen Nebukadnessar II förstörde år 586 f. Kr templet i staden Jerusalem, det tempel som kung Salomo hade byggt omkring år 960 f. Kr. Gudsfolket bodde i förskingring under den babyloniska fångenskapen tills de fick återvända genom den persiske konungen Koresh ca år 520 f. Kr. Genom profeterna Haggai och Sakarja så uppmanade Gud folket att återuppbygga templet tills det stod färdigt ca: år 516 f. Kr.

Det var en orolig tid och Gud använde profeten för att tala om den verkliga freden som skulle komma genom den utlovade konungen. Omkring tre hundra profetior från gamla testamentet talar om denne utlovade Konung som skulle komma. En ny tid skulle komma då inga arméer hotade Gudfolket. En sann fred skulle komma som aldrig skulle hotas eller störas.

Denna profetia gick i uppfyllelse på palmsöndagen när Kristus red in i Jerusalem.

De förde åsnan och fölet till honom och lade sin mantlar på dem, och han satt upp. Folkskaran som var mycket stor bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar kvistar från träden och strödde på vägen. Och folket både de som gick före honom och de som följde efter, ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” ( Matt. 21:7-9)

lördag 28 mars 2015

Påminnelse för Guds barn att vara glada!

Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl. Jag skall utrota vagnar ur Efraim och hästar ur Jerusalem. Stridens bågar skall utrotas, och han skall tala frid till hednafolken. Hans herravälde skall nå från hav till hav, och från floden intill jordens yttersta gräns.” (Sakarja 9:9,10)

Johannes och Matteus säger att här uppfylls Sakarjas profetia, när Kristus vår Frälsare hälsades av folkskarorna med palmblad i sina händer. Profeten hade århundraden i förväg skrivit: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig”.

Vilken uppmaning! Fröjda dig storligen! Var glad! Inte sådär lagom glad. Fröjda dig storligen! Du har anledning att vara mycket glad!

Men är inte kristna såna där tråkiga och allvarliga typer som sällan unnar sig någon glädje? Är det inte väldigt tråkigt i kyrkan så att man inte kan vara glad, utan alltid ska sitta med mungiporna neråt? Hör vad profeten säger i dagens text:

Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter!”

Guds barn har inte bara anledning att vara glada, utan jätteglada! Men det syns väl inte? Kristna går väl inte omkring och ler för jämnan? Nej, det kan väl hända. För glädjen behöver ju faktiskt inte sitta i ansiktet, utan kan finnas djupt i hjärtat.

Men det kan också vara därför att Guds barn är glömska. De glömmer så lätt bort vilka de är och vem Gud är. Om vi bara för ett ögonblick påminde oss vem Gud är och vem vi är i Guds ögon i ljuset av Kristi försoning, så har vi all anledning att vara glada, överlyckliga!. Ja, så glada att allt det där andra, ter sig som småsaker.

Har någon vunnit en miljon på Bingolotto, så gnäller han kanske inte över gikten, över stressen, över tröttheten, över ryggont. Han tänker inte på det så mycket längre. Det andra betyder inte så mycket längre.

Men tänk då om han har vunnit något mycket, mycket mer. Ja, något som får lottovinster att te sig som skräp, har man funnit ut vem Gud är och vem vi är i Guds ögon, så borde man vara så överlyckliga att orättfärdigheten, smärtan, att vi inte har så bra ekonomi, att vi inte sjunger så bra, att vi inte har egna kyrkor, att vi brottas med alla möjliga bekymmer, anfäktelser och frestelser i vardagen, ter sig som struntsaker, som ingenting.

Därför att vi är så glömska över vår sanna glädje behöver Gud genom profeten påminna oss:

Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter!”

Jesu rike, ett annorlunda rike

De förde åsnan och fölet till honom och lade sin mantlar på dem, och han satt upp. Folkskaran som var mycket stor bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar kvistar från träden och strödde på vägen. Och folket både de som gick före honom och de som följde efter, ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” ( Matt. 21:7-9)

Judarna på Jesu tid kände till profetian, hur Gud skulle ge folket en Konung genom Davids släktlinje och hur denne Konung skulle upprätta freden. Men efter att ha upplevt förtryck från olika kring kringliggande länder och folk, och just nu genom romarna, så väntade man sig en general på en vit häst, inte snickaren Jesus på en åsna. De ville ha en ledare som skulle leda dem mot förtrycket. Men Gud sände dem en kung på en åsna, inte en stolt och krigisk , utan ödmjuk och enkel. Inte med arméer, utan ödmjuk, men rättfärdig och segerrik.

Hur skulle en sådan kung kunna garantera fred? Många ropar efter fred idag. Krig i Afghanistan, krig i Irak. Orättvisor,
förtryck, svält.

Vad för kung ger oss Gud? Fridens kung är inte vald i ett demokratiskt val, han är inte insatt av människor och kan inte avsättas. Det är inte heller någon som tar makten. Han har makten, men det är en annorlunda makt. Mänskliga kungar tjänar ofta sina egna syften, de vill bli betjänade. Hur ser vår kung ut?

Jesus hade sagt till sina lärjungar:

Folkens kungar uppträder som herrar över sina landsmän, och de som har makten kallar sig folken välgörare. Men så skall ni inte handla, utan den som är störst bland er skall var som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren. Ty vem är störst: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det inte den som ligger till bords? Och ändå är jag här som en tjänare.” (Luk. 22:25-27)

Kejsar Napoleon skrev i sin dagbok:

Alexander, Caesar, Karl den store och jag själv grundade stora imperier, men på vad grundade sig det sinnrika i våra skapelser? På våld. Jesus Kristus grundade sitt imperium på kärlek, och än idag står miljoner redo att dö för Honom.”

Jesu Kristus som dog för våra synder och besegrade döden, valdes aldrig av människor och kunde aldrig avsättas av människor. När han blivit falsk anklagad och gripen, så hindrade han en av sina lärjungar från att försvara honom. Han sade till honom:

menar du att jag inte kan be min Fader att han sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske?"”(Matt. 26:53, 54)

fredag 27 mars 2015

Reaktionen när någon försöker tala oss tillrätta

När Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade befallt honom att säga till folket, grep prästerna, profeterna och allt folket honom och sade: "Du måste dö. Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den?" Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus. När Juda furstar hörde detta, gick de från kungens hus upp till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya port. Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: "Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad." Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket: "HERREN har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det skall ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta." (Jer 26: 8-15)


De hade känt sig hotade när deras auktoritet, och trygghet ifrågasattes. De hade reagerat med ilska.



Vi har alla olika trygghets-kuddar. Vissa av oss har kanske positioner som skapar en känsla av auktoritet, prestige eller erkännande. Andra av oss har trygghet i ett religiöst beteende.


Hur skulle vi reagera om vi blev ifrågasatta?



Vi kan ta enklare mer näraliggande exempel. Pappan som sliter hårt, och som ägnar barnet tid, men som bäddar barnets säng långt upp i tonåren. Hur skulle han känna om någon förmanade honom och sade att han syndade när han fostrar lata och okunniga barn? Skulle han inte bli arg och säga att han minsann gjorde sitt bästa och verkligen älskade sina barn. ”vem är du att tala om för mig hur jag ska fostra mina barn?”



Det sista vi vill höra när vi gör så gott vi kan, är att höra att vi gör något fel. Guds folk gjorde säkert så gott de trodde de kunde och var stolta över sin stad och tempel.



Förstår vi nu reaktionen?



Borde inte Guds Ord gå före vår stolthet? Jag må ha läst hur mycket som helst och också offrat mycket tid, på mitt liv, mina intressen, mitt arbete, min kyrka, men jag kan ändå vara fel ute. Och eftersom jag är så insyltad i mig själv, så kanske en annans ögon behövs för att se vad som är fel, och en annans röst för att påminna mig om vad som är rätt.



Jesus blev falskeligen anklagad av människor för många saker. Han anklagades för uppror, för att inte betala skatt, för att han skulle bryta ner templet i Jerusalem, för att han bröt sabbatsbudet, för att vara en drinkare och lögnare.



När han hängde på korset, så klandrade Gud honom för att vara en äktenskapsbrytare, en tjuv, en mördare, en lögnare, ja, kort och gott, alla synder som du och jag begår. Han var oskyldig, men stod ut med att vara den syndare, du och jag är i meningen att han tog vår synd på sig. Det står att ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5: 21)



På korset står han som den syndare du och jag är, och inte bara det. Han står också under det straff dina och mina synder förtjänat. Han blev anklagad för att vi skulle kunna frikännas, förklaras rättfärdiga. Genom honom äger vi förlåtelse inför Gud.



När Gud, till exempel genom en broder eller syster, pekar på områden i våra liv: ”Du jobbar för mycket, ser du inte hur du behandlar din fru eller dina barn, du kanske borde sluta slösa pengar på onödigt, eller du kanske borde anstränga dig mer på ditt jobb, du kanske borde bedja oftare, eller läsa Bibeln regelbundet”, då ska vi inte reagera med ilska eller genom att bortförklara eller försvara oss. Visst, kanske inte allt som andra säger alltid är rättvist, men när det stämmer så ska vi göra som publikanen, bedja: Gud var nådig mot mig syndare.



Det finns förlåtelse, men inte förlåtelse för att fortsätta i samma spår, utan för att förändras till det bättre.



Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet. Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. ” (Tit 2: 11-14)

torsdag 26 mars 2015

Att kunna ta emot förmaning

När Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade befallt honom att säga till folket, grep prästerna, profeterna och allt folket honom och sade: "Du måste dö. Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den?" Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus. När Juda furstar hörde detta, gick de från kungens hus upp till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya port. Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: "Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad." Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket: "HERREN har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det skall ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta." (Jer 26: 8-15)
Det blev inte särskilt bättre i Juda efter Jeremias förkunnelse, men man verkar ändå ha insikt att det inte var fel på hans budskap. Vi läser i versen efter dagens text:

Då sade furstarna och allt folket till prästerna och profeterna: "Denne man förtjänar inte att dö, för i HERRENS, vår Guds, namn har han talat till oss." (Jer 26: 16)

Vi felar alla, på olika sätt. Gud vill få oss att erkänna våra fel, för att också vilja ta emot full förlåtelse. Kristus har tagit alla våra synder på korset. Låt oss vara sanningssägare som Jeremia, och våga tala med vår nästa, både om bra saker och dåliga saker. Men låt oss också lyssna på saker som kan vara jobbiga att höra, men som ändå är sanna. Kristenlivet handlar inte om att leva som jag själv tycker är smidigast eller enklast, utan att leva som Gud vill trots att det kan bli både tungt och svårt. Ibland förstår vi inte när Gud säger något som helt strider mot vad som ”känns bra”. Men vi måste ändå lita på att Guds vilja är bättre än vår och Guds vägar är bättre än våra vägar, så att vi inte tänker ut egna lösningar som inte har grund i Guds Ord.

När man var yngre så visste man exakt hur allting skulle gå till. ”Jag skulle aldrig kunna göra så, jag skulle aldrig kunna bete mig som han eller hon gör”.

Med tiden lär man sig att inte för ofta använda sig av begreppet "aldrig". För många av oss har gjort fel som vi bara trodde andra gjorde. Vi ska inte alltid tro att om någon påminner mig om något jag borde tänka på eller göra, utifrån Guds ord, så betyder det att han eller hon säger så för att man tror sig vara bättre. Det är kanske tvärtom. Brodern eller systern kanske har misslyckats på samma sätt, eller på andra områden, och vet därför vad han eller hon talar om.

Låt oss inte bli arga eller ledsna när någon talar Guds ord till oss. Vi vet själva hur svårt det är att framföra en förmaning, låt oss då tänka på att den som framför en förmaning gör verkligen inget lätt jobb, och hade helst av allt velat slippa.

Låt oss framförallt se på Jesus, han som utstod allt, för att vi skulle slippa den yttersta anklagelsen, anklagelsen från Gud.

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg,
men all vår skuld lade HERREN på honom.
Han blev misshandlad,
men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun.
Lik ett lamm som förs bort till att slaktas,
lik ett får som är tyst inför dem som klipper det,
så öppnade han inte sin mun.” (Jes 53: 5-7)

onsdag 25 mars 2015

När makten hotas

När Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade befallt honom att säga till folket, grep prästerna, profeterna och allt folket honom och sade: "Du måste dö. Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den?" Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus. När Juda furstar hörde detta, gick de från kungens hus upp till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya port. Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: "Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad." Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket: "HERREN har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det skall ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta." (Jer 26: 8-15)

Det är nästan omöjligt för oss att förstå vad Gud begärde av Jeremia när han skickade honom till templet att predika omvändelse och dom. Men låt oss föreställa oss vad en sammansvetsad fanatiska grupp religiösa människor kan åstadkomma. Tänk dig att någon skulle vandra in bland en hop muslimer i Mekka och predika att Gud skulle förstöra staden och Kaba om de inte omvände sig. Eller att någon ställde sig på Petersplatsen Rom bland alla romare och påven och ropade om synd, omvändelse och dom.

Så, vad blev reaktionen på profetens förkunnelse?

När Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade befallt honom att säga till folket, grep prästerna, profeterna och allt folket honom och sade: "Du måste dö. Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den?" Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus. När Juda furstar hörde detta, gick de från kungens hus upp till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya port. Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: "Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad."
(Jeremia 26: 8ff.)

Vi ser hur inte bara folket, utan också prästerna och profeterna, gaddar sig samman mot Jeremia. Istället för att rannsaka sig, omvända sig, ändra sin livsstil eller ångra sig så blir man arg på
Jeremia. Ja, så arg att man vill döda honom. Han har profeterat mot Guds heliga stad, menar man. Ja, han hade varnat att domen också skulle falla över Guds hus, templet.

Det står att Juda furstar kom och satte sig vid ingången till Herrens port. Det var där man fällde domar. Det handlar alltså om att man initierar en rättegång mot profeten. Han ska alltså ställas till svars för att ha predikat Guds Ord.

Han svarar på detta:

HERREN har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det skall ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta." (Jer 26: 12-15)

Känner vi igen scenariot?

Var det inte på samma sätt man reagerade 600 år senare, när Kristus ställdes inför rätta med liknande anklagelser mot sig. Han hade sagt att templet och staden skulle rivas. Han uppmanat folket att omvända sig och han fått den religiösa eliten mot sig.


måndag 23 mars 2015

En kärleksfull Gud som varnar, men vill omvändelse

När Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade befallt honom att säga till folket, grep prästerna, profeterna och allt folket honom och sade: "Du måste dö. Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den?" Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus. När Juda furstar hörde detta, gick de från kungens hus upp till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya port. Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: "Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad." Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket: "HERREN har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det skall ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta." (Jer 26: 8-15)

Gud varnade folket mer än en gång genom profeten Jeremia. Vi vet också att de hade blivit varnade tidigare, många gånger. Redan profeten Moses hade sagt: ”Ni skall hålla alla mina stadgar och lagar och följa dem, för att landet inte skall spy ut er, det land dit jag nu för er, så att ni får bo där.” (3 Mos 20: 22 )

Och ändå sänder han ytterligare en gång profeten Jeremia till folket för att förmana dem. Är inte det ett fantastiskt exempel på Guds kärlek och tålamod?

I verserna innan dagens text gör Gud som han gjort en gång tidigare (7:2). Han sänder Jeremia till Guds tempel, att ställa sig i förgården och tala till Guds folk (26:2).

Du skall säga till dem: Så säger HERREN: Om ni inte vill lyssna till mig och vandra efter den lag som jag har förelagt er och höra vad mina tjänare profeterna talar - dem som jag sänder er, ja, som jag gång på gång har sänt till er, fastän ni inte har lyssnat - då skall jag göra med detta hus som jag gjorde med Silo. Och denna stad skall jag göra till en förbannelse för alla jordens folk." (Jer 26: 4-6)

I staden Silo hade arken en gång förvarats. Då var tältet där arken fanns ett Guds hus. Profeten Samuel hade växt upp där och Josua hade haft staden som högkvarter. Men folket hade fallit i synd och staden förstördes av filisteerna.

Gud förklarar alltså att olydnaden kunde få konsekvenser . Gud är en
helig Gud. Men att Gud inte bara en gång utan flera gånger sänder profeten att tala till folket visar att detta inte var något Gud ville, att det skulle gå illa för gudsfolket, och Gud ville verkligen förlåta det om de omvände sig:

Idag säger profeten:


Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er.” (Jer 26: 13)

Sådan är Gud, som Nehemja skriver:

du är en Gud som förlåter, nådig och barmhärtig,
sen till vrede och stor i nåd.” (Neh 9: 17)

När man inte anser sig behöva förlåtelse

Det var illa med Juda folk som Jeremia talade till. Gud säger till dem i det sjunde kapitlet:

Hur är det? Ni stjäl, mördar och begår äktenskapsbrott. Ni svär falskt och tänder rökelse åt Baal och följer andra gudar, som ni inte känner. Sedan kommer ni hit och träder fram inför mitt ansikte i detta hus som är uppkallat efter mitt namn och säger: "Vi är räddade" - för att sedan fortsätta med alla dessa avskyvärda ting. Menar ni att detta hus som är uppkallat efter mitt namn är ett rövarnäste? Se, jag har själv sett det, säger HERREN. Gå bort till den plats i Silo där jag först lät mitt namn bo, och se hur jag har gjort med den på grund av mitt folk Israels ondska.” (Jer 7: 9-12)

Folket hade levt i synd och avgudadyrkan, men ville ändå kallas Guds folk och berömma sig av Guds hus, templet i Jerusalem. Gud manade dem att se på ett annat: templet i Silo, nordisraels tempel. Det hade också varit ett Herrens tempel, men låg nu i ruiner, p.g.a. folkets olydnad.

Gud hade alltid varit den som ville återupprätta och förlåta folket. I det femte kaptilet säger han:

Gå omkring på gatorna i Jerusalem
och lägg märke till vad ni ser,
sök på torgen om ni finner någon,
om det finns någon enda som gör det som är rätt, och som frågar efter trohet.
Då skall jag förlåta staden.” (Jer 5: 1)

Gud ville förlåta, men vem behöver förlåtelse, som inte inser problemet och inte ångrar sig?

Jeremia säger:

HERRE, är det inte trofasthet dina ögon söker?
Du slog dem, men de kände ingen smärta.
Du lät dem förgås, men de vägrade att ta emot tillrättavisning.
De gjorde sina pannor hårdare än klippan och vägrade att omvända sig.” (Jer 5: 3)

lördag 21 mars 2015

Att våga säga det som är svårt att säga

När Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade befallt honom att säga till folket, grep prästerna, profeterna och allt folket honom och sade: "Du måste dö. Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den?" Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus. När Juda furstar hörde detta, gick de från kungens hus upp till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya port. Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: "Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad." Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket: "HERREN har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det skall ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta." (Jer 26: 8-15)

En arbetskamrat som stjäl ur kaffekassan, en nära vän som lagt sig till med ovanan att besöka olämpliga sajter på nätet eller ens eget
barn som inte gör som mamma eller pappa säger, utan gör som han eller hon vill själv, en broder eller syster i församlingen som går alldeles för sällan på gudstjänster, vad gör vi? Pratar vi med personen om problemet, eller låtsas vi som ingenting hänt, och hoppas att han eller hon kommer på bättringstankar alldeles på egen hand? Ibland kan vi tänka att vi gör mer skada än nytta om vi säger till en person. Kanske blir vi osams, kanske kommer han aldrig att vilja tala med mig igen, kanske blir barnet ännu mer upproriskt, för att visa sin egen vilja? När vi tänker så, väljer vi inte det minsta motståndets lag? Lägger vi inte upp ett försvar, för att slippa försätta oss i en situation som kan bli jobbig?

-”Jag kanske kan vänta ett tag, så blir det bättre av sig själv
- ”
Kanske kan någon annan, en kompis eller pastorn, tala med personen

Jeremia hade också försvarsmekanismer till en början.
Han sade till Gud:

O, Herre, HERRE! Jag förstår inte att tala, ty jag är för ung." Då sade HERREN till mig: "Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig. Frukta inte för dem, ty jag är med dig för att rädda dig, säger HERREN." (Jer 1: 6-8)

Till och med Moses hade undanflykter när Gud kallar honom:
Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga." (2 Mos 4: 10)

Vad har du och jag för försvarsmekanismer?

Kanske var det precis en liten fingervisning eller förmaning, som personen behövde. Kanske hjälpte vi personen med våra ord att inte gå vidare till värre saker. Kanske kommer han längre fram bli tacksam.

Dagens text berättar om att Jeremia till efter samtalet med Gud inte valde ”minsta motståndets lag”, inte valde det enkla alternativet.

Endast tron på den ende sanne Guden, som uppenbarat sig i Jesus Kristus, kan frälsa

Det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig.” (Jesaja 45: 21)


Ser vi inte till Gud i Kristus som vår ende frälsare, så är våra beslut att avstå från det onda och mer ägna oss åt det goda inte mer beundransvärda än fariseernas religion.


Gud manar oss idag att genomskåda avgudadyrkan och vända oss till honom för frälsning och rättfärdighet. Han förväntar sig inte att vi först skall bli bättre. Till syndare som dig och mig ropar han:


Samla er då och kom hit


När vi tror att Kristus Jesus har tagit vår synd på korset och iklätt oss sin egen rättfärdighet, då har vi kommit tillbaka. Och då har vi ingenting att berömma oss av. Det enda vi berömmer oss av är Gud som frälsar för intet, av nåd, för Kristi skull.


En liten pojke ville gå med i en kyrka. Så församlingstjänarna samtalade med honom. De frågade: ”Hur blev du frälst?” Han svarade: ”Gud gjorde sin del och jag gjorde min”. 
 
Svaret gjorde att de blev lite fundersamma hur det verklige stod till med hans tro, så de frågade:

Vilken del var Guds och vilken var din?”
Pojken svarade: 
 
 ”Gud stod för frälsandet och jag stod för synden. Jag gjorde mitt bästa för att springa ifrån honom med mitt syndiga hjärta och sprang så långt mina syndiga ben bar mig. Och Guds gjorde sitt bästa med att springa ikapp mig och besegra mig

Inför Guds tron är det bara Guds nåd och Kristi försoning som verkligen håller.


Kanske den vackraste beskrivningen på en omvändelse jag hört är en person som sade: ”jag gav upp.” Det är precis det frälsningen handlar om; att ge upp sina egna ansträngningar att bli frälst på egen hand och förtrösta på att Gud frälsar genom sin Sons Jesu Kristi kors, där han bar vår synd.


Men när Gud säger: ”Det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig.” Så är det ändå många som svarar: ”Jag kommer aldrig att underkasta mig Gud. Till den dag jag dör kommer Gud alltid vara min fiende och jag kommer aldrig att erkänna honom som den allsmäktige och Kristus som HERREN.”


Men där tar man fel. Vare sig man kommer till himlen eller helvetet, så kommer man en dag att erkänna att Kristus är HERREN, vare sig man vill det eller ej, antingen med glädje eller med bitterhet. Gud säger idag genom profeten Jesaja:


Jag har svurit vid mig själv, ett sanningsord har utgått från min mun, ett ord som inte skall tas tillbaka: För mig skall alla knän böja sig. Alla tungor skall ge mig sin ed och säga om mig: Endast i Herren är rättfärdighet och styrka. Till honom skall man komma, och alla som varit förbittrade på honom skall blygas. I HERREN skall hela Israels släkt ha sin rättfärdighet, de skall berömma sig av honom.” (Jesaja 45:23-25)


Gud säger genom aposteln Paulus att en dag skall alla knän böja sig och erkänna att Kristus är Herren, i himlen, på jorden
och under jorden. De som i tiden förkastat honom gör det motvilligt, de som i tiden ägt sin frälsning i honom kommer att knäböja med glädje.


För att vi skall glädja oss över vår Frälsare Jesus Kristus, inte bara i tiden, utan också i evigheten, så kallar Gud oss idag:


det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig. Vänd er till mig och bli frälsta ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan.”

fredag 20 mars 2015

Människans egen strävan mot Gud är i själva verket ett förkastande av den ende sanne Guden

Samla er då och kom hit, träd fram ni som räddats från folken. De har inget förstånd, de som bär omkring sina träbeläten och ber till en gud som inte kan frälsa. Tag till orda och lägg fram er sak! Ja, låt dem tillsammans rådslå. Vem har sedan lång tid låtit er höra detta och för längesedan förkunnat det? Har inte jag, HERREN, gjort det? Och det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig. Vänd er till mig och bli frälsta ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan. Jag har svurit vid mig själv, ett sanningsord har utgått från min mun, ett ord som inte skall tas tillbaka: För mig skall alla knän böja sig. Alla tungor skall ge mig sin ed och säga om mig: Endast i Herren är rättfärdighet och styrka. Till honom skall man komma, och alla som varit förbittrade på honom skall blygas. I HERREN skall hela Israels släkt ha sin rättfärdighet, de skall berömma sig av honom.” (Jes. 45:20-25)

Jesaja talar om de träbeläten/träbilder på gudar som avgudadyrkarna släpade med sig under armen. Men också den moderna människan har sina avgudar.


Avgudadyrkan är inget sökande efter Gud. Den står för den upproriska människans hemmagjorda egentillverkade ersättning för tillbedjan av den levande Guden. Människan sådan hon är i sig själv vill inte ha Gud sådan han uppenbarar sig i den heliga Skrift. Hon vill ha sin egen gud, eller gudsbild som passar henne. Hon vill inte anpassa sig till Gud, utan anpassa Gud till sin egen tanke. Därför formar hon sin egen gud.


Skriften säger:


vi [bör] inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst eller fantasi.” (Apg. 17:29)


När vi stöter bort Gud sådan han uppenbarat sig, så skapar vi en egen bild av Gud från vår mänskliga fantasi.


Den moderna människan modellerar inte med guld, silver eller trä. Hon har gjort sig själv till Gud, och den lagreligiösa människan har gjort sitt religiösa system till Gud. Även idag fortsätter människan alltså med sin avgudadyrkan. Mönstret är att man söker en mening bredvid Gud, man söker hjälp och stöd från något bredvid Gud. Och den lagreligiösa tröstar sig med sitt eget religiösa liv. Men allt detta är avgudadyrkan.


Det som ditt hjärta håller sig till och förtröstar på är i verkligheten din gud”, sade Martin Luther. I dagens text krossar Gud alla falska avgudabilder och gudsbilder med dessa kärleksfulla ord:


Det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig. Vänd er till mig och bli frälsta ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan.” (v.21, 22)


Gud utmanade de i förbundsfolket som höll sig med träbeläten att låta sina gudar bevisa sig. Gud utmanar också den moderna människan att bevisa sig, att rannsaka sin förtröstan, att pröva grunderna för sitt liv, den moderna människan som dyrkar sig själv eller tror sig komma till himlen på sina egna ansträngningar.


Vem har sagt att han skall frälsa er? Vem har sagt att han skall befria er från livets hopplöshet? Vem sade att han aldrig skall lämna er eller överge er? Vem sade att han aldrig skulle lämna er ensamma, utan komma till er och bo med er och i
er? Ni som förtröstar på era egna ansträngningar för att få frid, vet att det är helt förgäves. Har ni inte blivit besvikna alltför många gånger för att inse detta? Vill ni ändå fortsätta att leva av er själva och för er själva, när Gud bjuder er att komma till honom och förtrösta på Honom?


Kanske den moderna människan ler åt träbelätet och dyrkan av stjärnor och planeter. Men är det inte ännu mer dåraktigt att förlita sig på sig själv, att tro att man kan frälsa sig själv, att tro att man kan ta sig till himlen, att man kan få evigt liv genom egna ansträngningar?


Det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig. Vänd er till mig och bli frälsta ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan.” (v.21, 22)


Den enda frälsning som finns är den som finns hos Gud. Vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad säger Skriften. Men Guds rättfärdighet är fullkomlig.


Hur går det då till att en människa kan bli frälst av Gud, att få en rättfärdighet som är Guds egen? När vi ser på oss själva och våra förutsättningar så märker vi ju att vi är syndare, hur mycket vi än försöker att bli bättre.


Bibeln förklarar:


Den som inte visste av synd [d.v.s. Kristus], honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor.5:21)


På korset tar alltså Kristus vår synd på sig och den rättfärdighet som han ägde den blir vår.


Bibeln säger: ”liksom en endas [d.v.s. Adams] fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas [d.v.s. Kristi] rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas [d.v.s. Adams] olydnad , så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes [d.v.s. Kristi] lydnad.” (2 Kor.5:18,19)


Det är inte en tro på en tanke, utan tron på vad Kristus verkligen gjort, att han dött för våra synder och uppstått för rättfärdiggörelse, som frälsar. Att förtrösta på Kristus är att bli frälst att ha återvänt till den levande Guden.

torsdag 19 mars 2015

Var och en blir inte salig på sin tro!

Av kärlek säger Gud till människan:


Samla er då och kom hit, träd fram ni som räddats från folken. De har inget förstånd, de som bär omkring sina träbeläten och ber till en gud som inte kan frälsa.” (Jesaja 45: 20)
De har inget förstånd, säger han. De hade haft det. ”Det man kan veta om Gud”, skriver Paulus, ”är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” (Rom. 1:19, 20) Men Paulus förklarar att de inte förblev vid den insikt de fick genom skapelsen, istället ”förblindades [de] av sina falska föreställningar”. (Rom. 1:21)


Men blir inte var och en salig på sin tro? Är det viktiga att man tror rätt, är inte det viktiga att man har en sorts personlig fromhet, att man är religiös, att man har odlar andlighet?


Det är livsviktigt att man tror rätt. Framförallt att man tror på den ende sanne Guden och inte sina egna föreställningar. Gud är inte en idé, Gud är en levande Gud!
Hoppar man ut från ett störtande flygplan, så är det viktiga att man verkligen har en verklig fallskärm på ryggen. Det är en falsk tröst, rena lurendrejeriet, att säga till en person: ”Detta viktiga är att du tror har en fallskärm”. Åker man till Amazonas djungel så är det viktiga inte att man tror att man har en karta och kompass, utan att man verkligen har en karta och kompass. Skall man ut på isen så är det viktiga inte att man tror att isen är tjock, utan att det viktiga är att isen verkligen är tjock. Det spelar ingen roll vad du tror, om isen brister.
Men spelar den sanna gudstrons anspråk någon roll gentemot avgudadyrkans allvarliga övertygelse? Gud tilltalar Israels folk som hade avfallit till dyrkan av Baal, dyrkan av stjärnor, trä och guldbilder. Dessa människor som övergav Israels Gud till förmån för olika hedniska gudar var utan tvekan allvarligt övertygade och fyllda med religiös nitiskhet. Vet vi verkligen att isen inte brister?
Gud utmanar de hedniska avgudadyrkarna: Håller er gudsdyrkan? Består den provet? Han ger dem chansen. Ni får bevisa er! Genom att rannsaka sina egna gudars anspråk så ville han föra dem till insikt om den falska religionens bräcklighet och därifrån till tron på den ende sanne Guden.
Han säger:
Vem har sedan lång tid låtit er höra detta och för längesedan förkunnat det? Har inte jag, Tag till orda och lägg fram er sak! Ja, låt dem tillsammans rådslå. Vem har sedan HERREN, gjort det? Och det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig.” (Jesaja 45: 21)


Hade hedendomens gud förutsagt vad som skulle hända och hade det sedan inträffat? Hade hedendomens gud bevisat sig?


Nej. ”Vem har sedan lång tid låtit er höra detta och för längesedan förkunnat det? Har inte jag, HERREN, gjort det?” (Jesaja 45: 21)
Hade inte Gud talat om att Abraham skulle få en son genom sin åldrige hustru Sara, att han skulle föra Israels folk ut ur Egypten och in i det förlovade landet, att han skulle hemsöka Nordisrael genom kungen i Assyrien, att Juda skulle hemsökas av krig och plundring och föras till en sjuttioårig fångenskap, att Juda skulle släppas ur fångenskapen genom perserkonungen Koresh och få sitt tempel återuppbyggt?


Ja, de visste alla om det. De hade hört vad profeterna sagt. Ingen kunde säga emot Jesaja.


Vem har sedan lång tid låtit er höra detta och för längesedan förkunnat det? Har inte jag, HERREN, gjort det?” (Jesaja 45:21)
Bibelns Gud är inte en tanke, ett transcendentalt väsende som stiger upp ur det mänskliga medvetandet. Gud är historiens Gud som bevisar sig i vår mänskliga historia.
Även efter profeten Jesaja fortsätter Gud att bevisa sig. Profeterna förutsäger hundratals år tidigare att Kristus skall vara född av Davids ätt, att han skall födas i Betlehem av en jungfru, att han skall räknas bland överträdarna, att han skall genomborras och dö och få sin grav bland de rika vid sin död. Kristus som uppstånden från de döda har mer vittnen än vad som krävs för en fällande dom i en svensk rättegång. Manuskripten som berättar om Jesus ligger närmare i tiden än de texter som talar om Julius Caesar, och ingen seriös historiker betvivlar historiciteten kring Julius Caesar. Vi har dessutom inte bara en skildring utan fyra parallella skildringar av Jesu liv skrivna av fyra olika författare.
Gud är historiens Gud och Bibelns anspråk klarar varje seriös prövning. Kliv fram den som tror sig ha en gud som den levande Guden. Gud säger genom profeten Jesaja i dagens text:
Det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig. Vänd er till mig och bli frälsta ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan.” (v.21, 22)

tisdag 17 mars 2015

Mänsklig religion räcker inte

Samla er då och kom hit, träd fram ni som räddats från folken. De har inget förstånd, de som bär omkring sina träbeläten och ber till en gud som inte kan frälsa. Tag till orda och lägg fram er sak! Ja, låt dem tillsammans rådslå. Vem har sedan lång tid låtit er höra detta och för längesedan förkunnat det? Har inte jag, HERREN, gjort det? Och det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig. Vänd er till mig och bli frälsta ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan. Jag har svurit vid mig själv, ett sanningsord har utgått från min mun, ett ord som inte skall tas tillbaka: För mig skall alla knän böja sig. Alla tungor skall ge mig sin ed och säga om mig: Endast i Herren är rättfärdighet och styrka. Till honom skall man komma, och alla som varit förbittrade på honom skall blygas. I HERREN skall hela Israels släkt ha sin rättfärdighet, de skall berömma sig av honom.” (Jes. 45:20-25)
Varför skulle inte en hedning kunna klura ut vem Gud är på egen hand och leta sig fram till honom? Varför kan inte Gud vara nöjd med den religionsutövning folken sysslar med, som ofta är allvarlig och from, som är sträng, allvarlig och kysk med sig själv. Varför respekterar inte Bibelns Gud de vackra gudsbilder som skapats av hednafolken? Varför skulle inte Gud finnas i deras tempel?

Detta förklarar Gud genom profeten Jesaja:

De har inget förstånd, de som bär omkring sina träbeläten och ber till en gud som inte kan frälsa.” (Jesaja 45: 20)

Religionen skulle vara det som förband oss med Gud, som gav oss en fast förvissning om evigt liv inför döden, som hjälpte oss med vår skuld som sonade vår synd och gjorde oss rättfärdiga. Gud kallar folk från alla länder och alla tider till honom, därför att ingen annan Gud kan frälsa. Hedningens gud kan inte frälsa. De ”ber till en gud som inte kan frälsa.”

Alla vägar kanske leder till Rom, men alla religioner leder inte till himlen. Den människotillverkade fromheten frälsar, räddar ingen. Därför kallar Gud oss till sig: ”Samla er då och kom hit”.

Vi skall respektera alla människor och alla religioner. Men det är inte respekt för en människa att inbilla henne att hon genom sina egna ansträngningar kan ta sig till himlen. Om en människa säger: ”Jag ska vara den första att landa på månen genom att försöka ta mig dit med mitt hemmagjorda segelflygplan”. Då är det ett uttryck för förakt om man säger: ”Bra, fortsätt så där. Det är ditt sätt att försöka”. Man uttrycker respekt om man förklarar för personen: ”För det första har man redan landat på månen, redan på 60-talet, för det andra behövs det en betydligt mer kraftfull farkost för att sig dit.”

På samma sätt förklarar kristna ödmjukt och respektfullt: ”Inga radband, ingen omskärelse, inga allmosor, ingen
pilgrimsfärd, ingen askes, ingen meditation, inte om du bad och grät dag och natt, inga avgörelsebeslut, inga munkkåpor, inga avgudabilder kan ta dig till himlen. Det räcker inte till. Gud förväntar sig fullkomlig rättfärdighet av människan. Och den enda som uppvisat en fullkomlig rättfärdighet var Jesus Kristus och han gjorde det i ditt ställe och han skänker dig sin rättfärdighet fritt och för intet. Han har redan gjort det du inte kunde. Och han gjorde det i ditt ställe. Du får tro att du är förlåten för Jesu Kristi skull. Du får äga fullkomlig rättfärdighet, Jesu egen rättfärdighet som tillräknas dig."
Att förklara detta är inte arrogans. Det är den största respekt en kristen kan visa sin medmänniska.


måndag 16 mars 2015

Guds inbjudan till mänskligheten

"Samla er då och kom hit, träd fram ni som räddats från folken. De har inget förstånd, de som bär omkring sina träbeläten och ber till en gud som inte kan frälsa. Tag till orda och lägg fram er sak! Ja, låt dem tillsammans rådslå. Vem har sedan lång tid låtit er höra detta och för längesedan förkunnat det? Har inte jag, HERREN, gjort det? Och det finns ingen Gud utom mig, jag, en rättfärdig som frälsar, ingen utom mig. Vänd er till mig och bli frälsta ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan. Jag har svurit vid mig själv, ett sanningsord har utgått från min mun, ett ord som inte skall tas tillbaka: För mig skall alla knän böja sig. Alla tungor skall ge mig sin ed och säga om mig: Endast i Herren är rättfärdighet och styrka. Till honom skall man komma, och alla som varit förbittrade på honom skall blygas. I HERREN skall hela Israels släkt ha sin rättfärdighet, de skall berömma sig av honom.” (Jes. 45:20-25)

I Jesajabokens 45:e kapitel talar Gud till perserkonungen Koresh som han använde som redskap för att rädda sitt folk ur den babyloniska fångenskapen. Men som så ofta så kastar profetian inte bara blicken på det nära i uppfyllelsen, utan också till den fullkomning av Guds plans som sker vid tidens slut.

Gud hade utvalt ett folk av Abrahams, Isaks och Jakobs släkt. Detta folk beskyddade och bevarade Gud genom historien. Men i dagens text blickar profeten Jesaja vidare.

Redan kung David hade profeterat långt före Jesaja:

Alla jordens ändar skall…omvända sig till HERREN. Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.” (Ps. 22:28)

Abrahams folk var utvalt av Gud. Men Gud hade också utvalt människor bland hednafolken till sitt eviga rike. I dagens text säger Gud genom profeten Jesaja:
Samla er då och kom hit, träd fram ni som räddats från folken.” (v. 20)

Gud talar redan flera hundra år före Kristus sände ut sina apostlar att förkunna det glada budskapet om frälsning för hednafolken. Kom hit, uppmanar han dem.

Denna profetia har gått i uppfyllelse fram tills idag och kommer att fortsätta att gå i uppfyllelse till den dag Kristus kommer tillbaka. Gud samlar genom att bjuda folken: ”Kom hit”. Så kallas alla kristna för församlingen, alla de som församlats, alla de som församlats till Guds rike genom evangelium i Ord och sakrament, folk av både judar och hedningar.

Han bjuder alla att komma. ”Kom hit”. Kom till mig, säger Kristus, alla ni som hungrar och törstar, alla ni som är arbetar och är betungade.