Genom Guds nåd är jag vad jag är

I sitt första brev till Timoteus skriver Paulus:

”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde. Vår Herres nåd överflödade och med den tron och kärleken i Kristus Jesus. Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv.” (1 Tim.1:12-16)

Insikten att vi ingenting förtjänar inför Gud annat än att

kastas bort från hans ansikte, men att han genom sin Son ändå tar emot oss och tvättar oss rena genom hans blod, skapar i oss ödmjukhet. Vi bekänner med glädje och tacksamhet att vi är syndare frälsta av nåd.

Är det ett tillstånd som gör oss passiva? Som gör att vi hela livet skall gå omkring och göra så lite som möjligt av skam för vad vi gjort. Nej. Tvärtom! Nåden, den nåd som Gud hade visat för Paulus att han var förlåten för Kristi skull hade förändrat och förvandlat honom. Han hade blivit en ny person. Han fortsätter:

”genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig.” (1 Kor 15:10)