Kristus uppstår med sin verkliga gudomliga och mänskliga kropp på den
tredje dagen. Och för att det inte ska råda någon tvekan om att
detta är ett historiskt faktum, så räknar Paulus upp alla vittnen
till Kristi uppståndelse.
”han
visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han
sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta
ännu lever, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för
Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sista visade han sig
också för mig” (1 Kor 15:5ff)
Paulus
vill göra klart att Kristi uppståndelse inte är en myt, en andlig
bild, en vacker saga eller en symbol. Den är något som har skett i
tid och rum och som kan omvittnas av vittnen. De såg honom lida och
dö, de såg spjutet i hans sida, de såg honom tas ner från korset
och de mötte honom, som uppstånden efter tre dagar, inte bara en
gång, utan flera gånger. Med alla dessa vittnen var Kristi
uppståndelse ett historiskt faktum.
Jesus
lever! Han har inte bara dött, han har också besegrat döden. Detta
är ännu ett skäl till att vi som tror på Kristus inte behöver
vara rädda för döden. Precis som Kristus uppstod med sin kropp ur
graven ska vi också en gång gå ur vår gravar med vår kropp, på
den yttersta dagen, på uppståndelsens dag, för att få leva med
honom för evigt. De som inte trott på Kristus ska också uppstå,
men inte i härlighet, inte för att leva med Kristus, utan för att
för alltid skiljas från Gud, i det yttersta mörkret. För sent
kommer man att inse att de år man levt här var helt bortkastade, de
var förgäves. Men om man bevarat evangeliet, så var tiden här
bara en försmak till den eviga himmelska gemenskapen.
Paulus
själv hade mött den uppståndne Kristus på vägen Damaskusvägen.
Detta
säger han och nästan rodnar och böjer sitt huvud av skam:
”Allra
sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget
foster. Ty, jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd
att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.” (1 Kor 15:8)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar