Vem Antikrist är

”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst. Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.

Men vi är skyldiga att alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till att bli frälsta, genom att Anden helgar er och ni tror sanningen.

Det är detta som Gud har kallat er till genom vårt evangelium, för att ni skall vinna vår Herre Jesu Kristi härlighet. Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev. Må vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i sin nåd gett oss evig tröst och gott hopp, uppmuntra era hjärtan och styrka er till allt gott i ord och gärning.” (2 Tess 2:7-17)

Den andra orsaken till att församlingen i Thessaloniki inte behövde oroa sig för att Herrens dag redan kommit var att Herrens dag skulle vara så uppenbar och klar. Vår ”Herre Jesus [kommer] att döda [den laglöse, d.v.s. Antikrist] med sin muns anda, när han visar sig vid sin ankomst” (2 Tess. 2:8)

Han visar sig. Det är alltså inte som vissa väckelsekristna säger, att Jesus kommer osynligt och i största hemlighet tar med sig de troende. Nej, ” han visar sig vid sin ankomst”.

Skriften säger: ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, även de som har genomborrat honom,

och alla jordens stammar skall jämra sig över honom.” (Uppb. 1: 7)

Vi kan inte veta precis när detta sker. Det var inte lätt att avgöra ens på apostlarnas tid. Aposteln säger att ”redan är ju laglöshetens hemlighet verksam.” (2 Tess 2: 7)

Johannes skriver att ”liksom ni har hört att Antikrist skall komma, så har redan nu många antikrister trätt fram. Av detta förstår vi att den sista tiden har kommit.” (1 Joh 2: 18)

Antikrist hade alltså inte ännu trätt fram, men det var inte lätt att avgöra eftersom många små antikrister trätt fram, laglöshetens verksamhet var redan i kraft.

Församlingen i Thessaloniki, men även församlingen i Korint och Galatien kände av detta, att självutnämnde maktmänniskor trädde fram som gjorde anspråk på samma auktoritet som Jesu apostlar. Man ifrågasatte Paulus auktoritet, fast Petrus och de övriga lärjungarna redan godkänt den, och man spred sina egna brev och sin egen lära.

Maktkampen har följt Kristi Kyrka redan från begynnelsen. Jakob och Johannes ville sitta på tronen tillsammans med Jesus (Mark 10: 37), lärjungarna stred om vem som var den störste (Lukas 22: 24).

Är inte höjden av maktanspråk det som aposteln beskriver tre verser innan dagens text, att någon ”sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” (” 2 Tess 2: 4)

Kan då verkligen någon människa vara så maktgalen att han sätter sig i Guds tempel eller Guds hus, Guds kyrka, och gör anspråk på att vara Gud eller ersätta Kristus. Kristus är ju Kyrkans huvud enligt Bibeln. Kan då någon människa vilja göra anspråk på att vara Kyrkans huvud? Låt oss slå upp och läsa direkt ur katolska kyrkans katekes:

”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt." (882:362) Helt i linje med den ställning man tillskriver påven som Kristi ställföreträdare tillmäter man honom också gudomlig läroauktoritet och en ofelbarhet som Skriften bara tillskriver Gud själv (Jak.3:2). Rom lär att "Biskopen av Rom, biskopskollegiets huvud, innehar denna ofelbarhet i kraft av sitt ämbete. Det sker när han som alla troendes högste herde och lärare stärker sina bröder i tron, förkunnar en lära i tros- och moralfrågor genom ett slutgiltigt avgörande." (KKK 891 :378). Påven Pius XII invigdes till sitt ämbete

med orden: "Jag anförtror åt dig tiaran med de tre kronorna, för att det må vara känt att du är alla furstars och kungars fader, hela världens härskare och vår Herres Jesu Kristi ställföreträdare, till vilken alla ära och härlighet hör från evighet till evighet." (citerat i A Summary of Christian Doctrine, Koehler, Concordia 1951, s. 277)

Hur har det då kunnat gå så snett? Ja, vi ser att maktkampen inom kyrkan inte stannade med Jakob och Johannes. Präster och biskopar var samma tjänst i den gamla kyrkan, men de uppfattades som tjänare, inte som herrar. Men redan under de första århundradena började man göra en åtskillnad mellan präst och biskop så att en biskop skulle styra flera församlingar, en tid senare så utmönstrades ärkebiskopar och patriarker som skulle stå ovanför biskoparna och något senare menade sig biskopen i Rom kunde stå till och med över alla andra biskopar och patriarker i hela världen. Han satt, sade han på Petrus stol, och Petrus hade ju varit ledare för den första kyrkan. Men några sådana anspråk hade Petrus aldrig gjort. Till och med Paulus kunde tala Petrus tillrätta (Gal 2:11).

Reformationen handlar bland annat om att Skriften allena är norm

”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst. Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten. Men vi är skyldiga att alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till att bli frälsta, genom att Anden helgar er och ni tror sanningen. Det är detta som Gud har kallat er till genom vårt evangelium, för att ni skall vinna vår Herre Jesu Kristi härlighet. Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev. Må vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i sin nåd gett oss evig tröst och gott hopp, uppmuntra era hjärtan och styrka er till allt gott i ord och gärning.” (2 Tess 2:7-17)

De församlingar som bildades av Jesu apostlar efter hans himmelsfärd hade fått uppdraget att ”fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” (Jud v. 3), att påminna om det budskap som Gud överlämnat genom profeter, evangelister och apostlar, men också att sprida ut budskapet över världen så att fler människor inlemmades i skaran av de troende.

Det uppdraget skulle inte fortsätta ostört. Den kristna kyrkan hotades både av förföljelse och falsk lära som. Redan under apostolisk tid spreds olika former av gnosticism och judaism. Samma bekymmer möter Kristi kyrka idag: yttre förföljelse och inre förfall.

I 2 Tess 2 skriver aposteln till församlingen i Thessaloniki som grundades av Paulus och Silas under den andra missionsresan. När aposteln skriver sitt andra brev ungefär år 50 så har falska läror spridits ut att Herrens dag redan hade kommit. De falska lärarna hänvisade till brev som de menade skrivits av apostlar eller muntliga traditioner.

Jesus hade sagt alla Guds barn, skulle samlas hos honom när han kommer åter (2:1) . När villolärarna sade att Herrens dag redan kommit, alltså att Jesu återkomst redan skett, så var det många som blev skrämda eller tappade fattningen (2:2). Händer det just nu? Har det redan hänt?

Aposteln ger flera svar för att trösta dem. Det första är egentligen det uppenbara. De borde inte bli skrämda om någon hänvisar till något

muntligt eller skrivet som inte härstammar från apostlarna. Guds barn skall inte låta sig skrämmas av villolärarnas hot, när det de säger inte grundas på något apostlarna eller profeterna skrivit. Det finns en trygghet i den renläriga kyrkan, därför att den har en klar och tydlig läronorm. Vi vet vad Gud vill och vad han säger, därför att allt han har att säga finns mellan Bibelns två pärmar. Kommer någon och säger något utöver detta, så kan vi avvisa det.

Aposteln skriver i 1 Kor 4:6:

” Bröder, detta har jag för er skull tillämpat på mig och Apollos, för att ni skall lära er den regeln när det gäller oss att inte gå utöver vad Skriften säger”

Därför blev Skriften allena en av huvudprinciperna i reformationen. Därför säger aposteln:

”Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev.” (2 Tess 1: 15)

Det muntliga från apostlarna behöver inte ställas mot det skriftliga. Det apostlarna talade som var Guds ord, skrevs ner. Det finns ingen hemlig muntlig tradition från apostlarna.

De som lockas mot Rom och högkyrkligheten har inte förstått reformationen

När inte bara högkyrkliga lockas och förhäxas av den romerska kyrkans glans, av dess pompa och ståt, utan även karismatiska ledare som Peter Halldorf och Ulf Ekmans Livets Ord, så behöver vi ännu mer påminna om varför reformationen var nödvändig.

Reformationen var inte en sorglig utbrytning ur den gamla moderkyrkan, en förlorad sons flykt från föräldrahemmet. Reformationen var den gamla Kyrkan som renade sig från påvens sekteriska nyläror som krupit in. Luthers kyrka är inte en ny kyrka, det var den apostoliska kyrkan, Augustinus, Ireneus och Cyrillos kyrka som bröt mot den den romerska biskopens krav på monopol över kyrkans styre, en liknande markering som den ortodoxa kyrkan gjorde 500 år tidigare: år 1054.

När påven utfärdade sin bannbulla, så bannlyste han samtidigt det evangelium som är Kyrkans grund. Därför kallar våra

bekännelseskrifter inte påvens kyrka för moderkyrkan, utan en sekt.

Vi säger inte alla kyrkofäder lär samma sak som vi lär, att de har rätt i alla avseenden. Men vi säger att vi har mer gemensamt med den gamla Kyrkan, än vad påven har. Men framförallt vill vi hålla oss till vad Bibeln lär.

Reformation betyder inte revolution, det vill säga att man skapar något helt nytt. Reformation betyder att återforma. Luther förde Kyrkan tillbaka till apostlarnas och fornkyrkans ursprunglighet. Därför fortsatta man att fira gudstjänst i de gamla kyrkorna, med ungefär samma gudstjänstordning, man sjöng fortfarande många av de medeltida koralerna och använda den gamla liturgiska skruden, men man var noga med att förkunna ett rent evangelium och att inte lära något annat än vad Bibeln lär.

"Reformationen handlade om att återställa den ursprungliga Kyrkan" Predikan Reformationsdagen 2014, 2 Krön. 29: 12-19

"Reformationen handlade om att återställa den ursprungliga Kyrkan" Predikan Reformationsdagen 2014, 2 Krön. 29: 12-19 from Luthersk & Biblisk Kunskap on Vimeo.

Därför behövdes reformationen

På dörren till Slottskyrkan i Wittenberg spikade munken Martin Luther upp sina 95 teser den 31 oktober 1517. Det var i sig ingen omstörtande handling, men det blev den gnista som satte igång reformationen.

Reformationen betydde inte att ett nytt samfund startade, det betydde inte att nya läror skulle predikas och det betydde inte att man ville kasta omkull den gamla kyrkan. Reformationen betydde inte att man skulle göra om allting, och göra allting nytt i psalmer och i liturgi i kyrkan eller att nu kunde vi riva kyrkomålningar och statyer från medeltiden. Reformationen till sitt innersta väsen handlade inte heller om att ta makten

från kyrkan över staten och istället ge staten makten över kyrkan. Reformationen handlade inte ens om religionsfrihet.

Reformationen till sitt innersta väsen handlar om nåden allena, tron allena och Skriften allena.

Det är bara av nåd allena genom tron på Kristus som syndaren blir frälst och rättfärdig. Inga avlatsbrev, inga pilgrimsfärder till Rom, inga radband med böner till Maria, inga klostervistelser kan tvätta bort skulden i våra samveten och inför Gud. Bara blodet från Guds Son kan rena oss från synd och skuld. Bara tron kan tillägna sig frälsningen i Jesus Kristus.

Allt detta vet vi genom Bibeln. Kyrkans lära får inte dikteras av påven och kyrkans lärde, inte av kyrkomöten eller av tradition.

Detta är hjärtat i reformationen och på denna grund står än idag den bekännelsetrogna lutherska kyrkan: nåden allena, tron allena och Skriften allena.

Vad ska vi då med Guds lag om vi blir frälsta av nåd?

När lagen ställs mot löftet så frågar man sig förstås omedelbart vad lagen egentligen var bra för? Om lagen inte kan ge frälsning vad skall vi med den då? Varför gav Gud Moses sin lag på berget Sinai?

Den frågan ställer Paulus också i Galaterbrevet 3:

”Varför gavs då lagen?”, frågar Paulus:

”Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde.” (Gal 3:19)

Överträdelse betyder att man träder över en gränslinje. Gud ville att hans folk skulle befinna sig inom förbundet i lydnad. Lagen skulle tala om när man trädde utanför den gränsen.

Men ingen kan hålla lagen fullkomligt. Därför gav oss Gud oss avkomlingen; Kristus som är avkomlingen efter Abraham.

Paulus frågar:

”Strider då lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade verkligen rättfärdigheten kommit av lagen. Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som

var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. ” (Gal 3: 21f)

Det är inget fel på Guds lag. Guds bud är fullkomliga och riktiga sanningar som vi skall rätta oss efter. Men eftersom vi inte kan lyda dem fullkomligt så kan de inte ge liv. Hade vi kunnat lyda lagen fullkomligt så hade vi haft liv genom lagen. Men eftersom vi inte kan det får lagen en annan funktion:

”nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror.” (Gal 3:22)

Lagen är viktigt för att den visar oss att vi är syndare. När vi ser att vi har synd, så ser vi också att vi behöver Kristus. Genom tron får vi ta emot den förlåtelse Kristus vann på korset.

Skriften säger:

”ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror.” (Rom. 3:20-22 )

Abraham blev frälst genom tron på Kristus

I din avkomma skall alla folk bli välsignade hade Gud sagt och det blev de verkligen genom Abrahams avkomma Kristus som föddes flera hundra år senare. Han söndertrampade som kvinnans Avkomma ormens huvud. Han bar vår synd på korset, han offrades i

vårt ställe så att vi får del av hans rättfärdighet. När vi håller oss till Kristus, så räknas vår tro till rättfärdighet, precis som Abraham. Till judarna sade Kristus:

”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad” (Joh. 8:56)

De judaiserande höll fram Guds lag och sade att om man höll både lagen och tron så skulle man bli frälst. Men långt innan lagen, blev Abraham rättfärdig genom tron allena. Man blir frälst utan lagen. Man blir frälst trots lagen. Ja, det är till och med så att den som håller sig fast vid lagen som frälsningsmedel kan omöjligen bli frälst.

Skriften säger:

”alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse.” (Gal. 3:10)

Guds löfte är motsatt lagen

”Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.” (Gal 3: 17ff)

Han kallar det ett testamente. Det betyder att man ärver något. Gud gav Abraham många saker i arv. Men det viktigaste var löftet om rättfärdighet, att alla folk skulle välsignas genom hans avkomma.

Han förklarar att detta syftar på Kristus:

”Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: "och åt dina avkomlingar", som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din

avkomling som är Kristus.”(Gal 3: 16 f)

Det är en stor skillnad mellan lag och löfte. Somliga tänker sig att Guds barn är man om man verkligen uppfyller Guds lag. Självklart vill alla Guds barn lyda Guds vilja. Men man blir aldrig ett Guds barn genom lagen och man förblir inte heller ett Guds barn genom Guds lag.

Löftet visar hur vi är beroende av Gud för frälsningen. Lagen visar hur allt är beroende av människan. Löftet fokuserar på Guds gåva. Lagens fokuserar på människans plikt. Löftet säger att vi får tro att vi äger det Gud ger: hans rättfärdighet. Lagen kräver fullkomlig lydnad.

Lagen och löftet utesluter alltså varandra. Frälsningen kan bara vila på ett löfte från Gud som vi tar emot i tro. Om vi kunde uppfylla Guds lag skulle frälsningen också komma ur lagen Men eftersom vi aldrig till evig tid förmår att uppfylla Guds bud, så måste frälsningen vila på Guds löfte.

Abraham trodde Gud på hans ord. Han litade inte på sitt eget omdöme, sitt eget förnuft eller sin egen känsla. Därför tog han med sin son till Moria berg fast han inte begrep varför Gud befallt honom det.

”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” (1 Mos 22:8) sade han till Isak. Isak blev inte offrad. Men när Kristus kom över tusen år senare, så ropar Johannes Döparen: ”Se Guds lamm som tar bort världens synd!”.

Abraham blev rättfärdig genom tron ensam, så är det också med oss, vi som är arvingar enligt löftet

I församlingarna i Galatien som Paulus skriver till hade vissa judaiserande kristna börjat betona Mose lag. Man sade att det inte var tron på löftet ensamt som rättfärdiggör, utan tron på evangeliet plus lagen.

När vi talar om löftet och lagen så skall vi se att det finns viktiga skillnader. Lagen säger: ”du skall” och ”du skall icke”. Den som handlar efter lagens ord blir rättfärdig, han får frälsningen, han blir förklarad rättfärdig - på villkor att han uppfyller kraven, buden, alla stadgar. Men Guds löfte till Abraham var obetingat: ”I din avkomma skall alla folk bli välsignade”. Han skriver:

”Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: "och åt dina avkomlingar", som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus. Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.” (Gal 3: 16ff)

All den välsignelse Gud lovat mänskligheten fanns bevarad i hans löfte till Abraham. De judaiserande i Galatien menade att man fick välsignelse och rättfärdighet om man uppfyller lagen, den lag Gud gav åt Mose på berget Sinai, de tio budorden.

Det räcker inte med att tro, sade de, det räcker inte med att lita på Guds nåd och barmhärtighet. Man måste också lyda Guds lag för att få del av Guds välsignelse.

Ni har fel förklarar Paulus. Löftet är inte beroende av lagen. Löftet gavs till Abraham hundratals år innan Mose lag fanns! Och

Abraham trodde på löftet och det räknades honom till rättfärdighet. Det är så frälsningen går till. Gud lovar att alla folk skall välsignas genom Abrahams avkomma d.v.s. Kristus. Människan tror löftet, tror att vi är frälsta av nåd för Kristi skull och att hans rättfärdighet tillräknas oss. Genom tron tar vi emot den rättfärdighet som evangeliet om Kristus skänker oss.

Det får vi tro, helt utan gärningar. Innan vi uppfyllt ett enda bud i Mose lag får vi tro att vi äger rättfärdigheten från Gud. Frälsningen är av nåd allena genom tron, utan gärningar.

Det gällde Abraham och det löftet ägde laga kraft, det gällde för Abraham och alla dem som ägde Abrahams tro, innan Mose lag kom.

Att Mose lag sedan kom 430 år efter att Gud upprepat löftet till Abraham till Jakob förändrar ingenting.

Han är tydlig:

”Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.”

Gud var garanten i förbundet med Abraham

Abraham var barnlös. Men Gud hade lovat honom en son och att genom hans avkomma skulle alla folk bli välsignade. Detta syftade ytterst sett fram mot Kristus. Gud hade också lovat att ett stort folk skulle komma från honom. ”Se upp mot himlen, och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” (1 Mos. 15:5) sade Gud till Abraham. ”så skall din avkomma bli.” ”Och Abraham trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet” (v. 6) Gud lovade honom också ett land. ”Jag är HERREN, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel” ) Abraham svarade: ”Herre, HERRE, hur skall jag veta att jag kommer att ärva det?” (v.8)

Abraham vill alltså ha ett sort kontrakt en bekräftelse på vad Gud lovat. På den tiden ingick två parter i förbund med varandra genom att man slaktade djur och båda parterna gick mellan köttdelarna. Men i Guds unilaterala förbund med Abraham skedde det annorlunda. Abraham slaktade några djur och lade styckena mot varandra

”När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abraham” (v.17, 18)

Guds förbund med Abraham var ett löfte utan villkor från människans sida. Gud hade utvalt Abraham. Det var allt.

Bilaterala och unilaterala förbund

Det finns bara en som man kan lita på till 100 %. En som alltid står för det han lovat. Vi behöver inte i de viktigaste angelägenheterna lita på någon människa, utan får lita på Gud själv. Han står vid sitt ord.

Men Gud använder genom aposteln Paulus en bild ur det mänskliga livet för att förklara hur han menar:

”Bröder, jag vill ta ett exempel från vardagen: inte ens en människas testamente som har vunnit laga kraft kan göras ogiltigt eller få något tillägg.” (Gal. 3: 25)

Så, var det. Hade något gett ett testamente eller ingått i ett förbund så kunde man inte ändra villkoren efteråt. Så är det också till viss del idag. Om man ska sälja ett hus och någon kommer och tittar, bestämmer sig och skriver köpekontrakt, så kan köparen inte två veckor senare komma tillbaka och säga: ”Visserligen skrev vi kontrakt, men nu har vi kommit på att vi bara kan betala halva priset. Sen vill vi ha granntomten också.”

Nej, det som är skrivet är skrivet. Man kan inte göra ändringar efter att man skrivit på ett kontrakt. Säljaren kan inte heller efteråt säga. ”Jag vill ha tredubbelt så mycket betalt. Och ni får bara halva gräsmattan. Och jag tänker bo kvar, i källaren. ” Båda parter har gjort en överenskommelse, som inte går att ändra.

Guds testamente är unilateralt

En överenskommelse, att förbund eller ett testamente kan innefatta att två olika parter ska uppfylla olika krav. I ett anställningsbevis så förutsätts förstås att den som är anställd verkligen sköter sitt jobb och gör allt han ska göra. Arbetsgivaren ska å sin sida betala den lön man kommit överens om och kanske se till att arbetstagaren får arbetskläder, någonstans att byta om och lunchrast.”

Idag skall vi lära oss ett nytt ord: unilateral. När Gud ingick i förbund med Abraham, så var förbundet unilateralt; det betyder: ensidigt; det hade alltså bara en part: Gud själv. Det betyder att det inte fanns krav på både parter av förbundet. Det var Gud som stod för förbundet och det var Gud som stod bakom löftena.

Ett löfte är ett löfte

Det fanns en tid då uttrycket ”en man står vid sitt ord” betydde något. En person man kunde lita på sade: ”det har du mitt ord på”. Hade man kommit överens om något så tog man varandra i handen: ”det

har du mitt handslag på.” Tiderna har förändrats. Vår tid är fylld av brutna löften, av svek och överenskommelser man inte står för.

Skall man ha en överenskommelse så skall den idag helst inte vara muntlig, utan skriftlig, man ska ha ett kvitto eller ett kontrakt, så att man kan släpa den andra parten inför rätta om han inte uppfyller villkoren. Men det är klart att folk alltid brutit löften.

Det finns bara en som man kan lita på till 100 %. En som alltid står för det han lovat. Vi behöver inte i de viktigaste angelägenheterna lita på någon människa, utan får lita på Gud själv. Han står vid sitt ord.

Hur Guds nåd inte blir utan frukt i våra liv

Aposteln skriver: ”genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig.” (1 Kor 15:10)


Kristen ödmjukhet är inte att förneka det goda som finns i oss och som kan komma ur våra liv. Men kristen ödmjukhet är att erkänna att allt gott som jag har, är ett verk av Gud.


”genom Guds nåd är jag vad jag är.”


Paulus som var en av kristendomens största fiender blev en av kristendomens största förkunnare. Genom honom spreds evangelium till många länder och folk. Han blev ett sant föredöme i självuppoffring och vandring i Kristi efterföljd. Och han förnekar inte det:


”och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla”


Men det är inget skryt. Han visste att allt gott som kom ur honom var en frukt av tron på Kristus och kärleken från honom, därför tillägger han:


”jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig.”


Vad du och jag gör för Guds rike, är en frukt av tron på Kristus. Känner vi att vi är tröga när det gäller iver för Guds rike, att vi inte tillräckligt anstränger oss för att älska Gud, våra medmänniskor och sprida evangelium om Frälsaren, så är det för att våra hjärtan behöver förankras ännu fastare kring det budskap Paulus predikade och som drev honom:


”Kristus dog för våra synder”

Genom Guds nåd är jag vad jag är

I sitt första brev till Timoteus skriver Paulus:

”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde. Vår Herres nåd överflödade och med den tron och kärleken i Kristus Jesus. Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv.” (1 Tim.1:12-16)

Insikten att vi ingenting förtjänar inför Gud annat än att

kastas bort från hans ansikte, men att han genom sin Son ändå tar emot oss och tvättar oss rena genom hans blod, skapar i oss ödmjukhet. Vi bekänner med glädje och tacksamhet att vi är syndare frälsta av nåd.

Är det ett tillstånd som gör oss passiva? Som gör att vi hela livet skall gå omkring och göra så lite som möjligt av skam för vad vi gjort. Nej. Tvärtom! Nåden, den nåd som Gud hade visat för Paulus att han var förlåten för Kristi skull hade förändrat och förvandlat honom. Han hade blivit en ny person. Han fortsätter:

”genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig.” (1 Kor 15:10)

När Guds fiende blir bästa vän med Gud

Tänk en sådan tröst och ett sådant vittnesbörd om Guds nåd och kärlek Paulus omvändelse är. Fanns det någon som inte förtjänat Guds kärlek så var det Paulus Fanns det någon som hatade de kristna och Kristus mer än Paulus? Men nåden är inget man förtjänar, den är en fri gåva utan hänsyn till person.

Fylld av hat hade Paulus farit ut med sina män i jakt på dem som trodde på Kristus. Men Kristus hade bestämt något annat för honom. På Damaskusvägen fick Kristus i ett himmelskt ljussken Paulus att falla av sin häst. Ett hjärta av hat blev så småningom ett hjärta fyllt av kärlek till frälsaren Kristus. Han hade lärt sig att:

”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3)

Detta budskap skulle han leva med varje dag resten av sitt liv, han skulle tro det, leva av det, predika det och till sist dö martyrdöden för det. Det finns inget större budskap, det finns inget bättre budskap.

”Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster. Ty, jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.”

Gud hade förlåtit honom, men han skulle hela sitt liv bära med sig smärtan av att ha varit den han var. Detta hade gjort honom ödmjuk. Han visste, mer än de flesta, att han inte hade förtjänat Guds kärlek.

I sitt första brev till Timoteus skriver han:

”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde. Vår Herres nåd överflödade och med den tron och kärleken i Kristus Jesus. Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv.” (1 Tim.1:12-16)

För kristendomen är det grundläggande att Jesu Kristi uppståndelse är ett historiskt faktum

Kristus uppstår med sin verkliga gudomliga och mänskliga kropp på den tredje dagen. Och för att det inte ska råda någon tvekan om att detta är ett historiskt faktum, så räknar Paulus upp alla vittnen till Kristi uppståndelse.

”han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sista visade han sig också för mig” (1 Kor 15:5ff)

Paulus vill göra klart att Kristi uppståndelse inte är en myt, en andlig bild, en vacker saga eller en symbol. Den är något som har skett i tid och rum och som kan omvittnas av vittnen. De såg honom lida och dö, de såg spjutet i hans sida, de såg honom tas ner från korset och de mötte honom, som uppstånden efter tre dagar, inte bara en gång, utan flera gånger. Med alla dessa vittnen var Kristi uppståndelse ett historiskt faktum.

Jesus lever! Han har inte bara dött, han har också besegrat döden. Detta är ännu ett skäl till att vi som tror på Kristus inte behöver vara rädda för döden. Precis som Kristus uppstod med sin kropp ur graven ska vi också en gång gå ur vår gravar med vår kropp, på den yttersta dagen, på uppståndelsens dag, för att få leva med honom för evigt. De som inte trott på Kristus ska också uppstå, men inte i härlighet, inte för att leva med Kristus, utan för att för alltid skiljas från Gud, i det yttersta mörkret. För sent kommer man att inse att de år man levt här var helt bortkastade, de var förgäves. Men om man bevarat evangeliet, så var tiden här bara en försmak till den eviga himmelska gemenskapen.

Paulus själv hade mött den uppståndne Kristus på vägen Damaskusvägen.

Detta säger han och nästan rodnar och böjer sitt huvud av skam:

”Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster. Ty, jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.” (1 Kor 15:8)

Varför Kristus inte bara behövde dö utan också uppstå ur graven på tredje dagen

”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna.”

Det var ingen slump att Kristus dog. Han var inget offer för omständigheterna. Han hade inte misslyckats med sitt uppdrag när han dog.

Tvärtom. Att han skulle lida och dö på korset var förutsagt av de heliga profeterna hundratals, ja tusentals år tidigare. Det var bestämt av Gud före världen skapades.

Ja, inte bara det, också att han skulle uppstå från de döda.

”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna”. (1 Kor 15:3)

Om Kristus dog, utan att uppstå, så kunde någon hävda att han var en vanlig människa som alla vi andra. Men Kristus var inte en vanlig människa. Han var sann Gud och sann människa i en person. Att Kristus uppstod ur graven visar också att hans offer var fullkomligt. När han med sitt eget blod betalat lösepenningen för alla människors synder på korset, så tog Gud Fadern emot den och förklarade hela världen rättfärdig. Skulden är betald, och då kunde han inte längre hållas kvar i graven.

Vad det betyder för oss att Kristus dog för våra synder

Har Kristus dött för våra synder , dött i vårt ställe, dött istället för oss, offrats som ställföreträdare på korset, sonat för våra brott, betalat lösepenningen med sitt eget blod, då är det ju ingenting som skiljer oss längre från vår himmelske Fader!

Om ”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna”, så betyder det att alla våra synder är förlåtna, överstrukna, sonade. Då

kan vi frimodigt gå in i himlen! Vi behöver inte längre vara rädda för Gud, utan kan älska honom med fritt hjärta och komma till honom av glädje och tacka honom för att han gett oss sin enfödde son som ett fullkomligt försoningsoffer, tacka honom för hans nåd, hans kärlek och barmhärtighet!

Om ”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3), så är vi inte längre i Guds ögon smutsiga och fyllda med skuld. Då är vi klädda i hans rättfärdighet skrud, då står vi med en ren vit klädnad inför Gud. Inte för att vi lyckats, inte för att vi klarat av det, inte för att vi kan, inte för att vi var lydiga, utan för att Kristus lyckades, för att Kristus var lydig under Guds heliga lag, för att Kristus utgjutit sitt blod på korset i vårt ställe. Vilken glädje, vilken lycka!

Varför det viktigaste är att Kristus dog för våra synder

Vad är det så speciellt med att ”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna”? (1Kor 15:3)

Är det så glädjefyllt att tala om död och lidande? Borde man inte hellre tala om Jesu liv och vårt liv?

Fråga istället: ”Varför är vi rädda för döden?” Svaret är att vi är rädda för döden, därför att vi är syndare. Om vi inte vore syndare skulle vi inte vara rädda för döden. Om vi aldrig syndade, gjorde fel inför Guds lag, om vi inte hade skuld utan

bara gjorde heliga gärningar och var rättfärdiga, då skulle vi kunna se Gud i ansiktet utan att skämmas, vi skulle inte behöva be om förlåtelse vi skulle inte behöva be om nåd och förbarmande. Vi skulle aldrig dö, därför att det är Adams synd och vår, som gör att alla människor drabbas av död, sjukdom och lidande. Om ingen syndade, så skulle vi alla leva i paradiset, i en värld utan sjukdom, lidande, svält, och krig, utan hat, avundsjuka och egoism.

Men nu är det inte så. Nu är det så illa, att vi alla ser mer till vårt eget bästa än andras. Vi sätter inte Gud i första rummet, utan oss själva. Vi försummar Gud och våra medmänniskor. Och allt vi gör är vi ansvariga för. Vi kan aldrig skylla på någon annan eller något annat. Därför har vi skuld och därför är vi rädda för döden. Därför att om det kom an på oss, så är vårt hemland helvetet, snarare än himlen.

Men nu säger det glada budskapet, som Paulus hade predikat i Korint, påmint dem om och manat dem att stå fasta i att ”Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna.”.

Vi behöver inte dö för våra synder. Kristus har på korset redan dött för våra synder. Och om vi inte behöver dö för våra synder, så behöver vi ju inte vara rädd för döden. Eller hur? Det är ju våra synder som gör döden skrämmande.

Har man inte det viktigaste i kristendomen, så har man ingenting

Aposteln skriver:

”Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna.” (1 Kor 15: 3)

Det var detta Paulus hade predikat, detta var evangelium, det glada budskapet. Det var det allra viktigaste, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna.

Det är det hela kristendomen handlar om. Detta är hjärtat i vårt budskap. Men hur är det med föreställningen om att det viktigaste i kristendomen är tanken på allas lika värde, om att man ska älska varandra, om att man ska odla andliga värden och tänka på det eviga? Allt detta är också bra och

riktigt och sant. Men det allra viktigaste är

”att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna.”

I förhållandet till denna sanning är allt detta andra bara underordnade saker. Kommer någon och säger att det viktigaste i kristendomen är att var en bra medmänniska, så måste vi svara: ”Du ska vara en bra medmänniska, men det allra viktigaste är att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna.”

Har man inte förstått detta, så har man inte förstått något alls om vad kristendomen handlar om, man har inte alls förstått varför Kristus kom.

Paulus skrev i det andra kapitlet i samma brev:

”När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.” (1 Kor. 2:1,2)

I sitt brev till församlingen i Galatien skriver han:

”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herres Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.” (Gal. 6:14)

Låt oss inte ta emot evangeliet förgäves

”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta.” (1 Kor 15:1)

Han säger här att han hade predikat evangeliet för dem och de hade tagit emot det. Han tilltalar hela församlingen i Korint som en helhet. Ni står fasta i det, säger han. Det var alltså en gruppering inom församlingen som börjat vackla, inte församlingen som helhet. Och han förklarar att det är genom detta evangelium som de blir frälsta.

Det glada budskapet, evangelium, budskapet att Jesus Kristus dog för deras synder gav dem visshet om frälsningen. Genom detta budskap fick de del av det andliga och eviga livet. Och detta hade han förkunnat så att de tagit emot det.

Det var naturligtvis till stor glädje. Men han tillfogar en varning:

”Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro.” (1 Kor 15:2)

Somliga vill göra det kristna budskapet till något självklart. ”Nu har vi hört evangelium, gå nu vidare till andra spännande saker”. Ungefär som om det är en lättsmält läxa som halkar ner i oss och som vi behåller som en självklarhet hela livet. Så, är det tyvärr inte.

Evangelium behöver upprepas för att vi inte ska glömma, ofta och inträngande. Han säger därför:

”Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro.”

Om de inte håller fast vi orden, vid evangelium, så är det inte bara så att de inte kommer att bli frälsta. Det var helt förgäves att de någonsin kom till tro. Det var bortkastat. Det var som att tömma vatten i ett såll. Håller man inte kvar vattnet, så har man ingen glädje av det.

Man kan få tron och förlora den. Jesus talar om detta i sin liknelse om den fyrfaldiga sådden. Den onde kan rycka bort sådden i hjärtat, världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kan kväva den.

Ja, också religiös lagträldom kan förkväva evangelium. I sitt brev till församlingen i Galatien så uttrycker Paulus sin oro över att församlingen var så fixerad vid religiösa bruk som sabbater och andra stadgar. Han säger då:

”Jag är rädd att jag ansträngt mig förgäves bland er.” (Gal. 4:11)

Förgäves betyder: utan mening och utan mål, helt bortkastat. För att det inte ska bli förgäves påminner aposteln församlingen om det de en gång tog emot, evangelium, det glada budskapet.

Tron på Kristi uppståndelse är grundläggande för kristendomen

”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta. Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro. Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster- Ty, jag är

den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig.” (2 Kor.15:1-10)

Guds apostel Paulus gjorde mycket för Guds rike. Han for runt missionerade och grundade församlingar i Israel, Italien, på Sicilien, i Grekland, Turkiet, Syrien osv. Och på den tiden hade man inga flygplan. Man fick gå eller rida häst och åka båt. Församlingarna fick sina herdar och lärare. Men man höll kontakt ändå. Inte som idag, med internet, fax och telefon, nej, med brev, som fick färdas veckor. Detta var ju för nästan 2000 år sen.

En av de församlingar som Paulus grundat låg i staden Korint i nuvarande Grekland. Det var en församling med många problem. Och vi har två av hans brev till den församlingen i vår Bibel. Korintförsamlingen hade tydligen några medlemmar som börjat tvivla på kroppens uppståndelse på den yttersta dagen. Längre fram i kapitlet förklarar Paulus att det är viktigt att tro på uppståndelsen, eftersom om inte vi kan uppstå, så har inte heller Kristus uppstått och dels för att detta är en del i de kristnas hopp.