Vem tar initiativet?

Av naturen är vi inte sådana som vänder oss till Gud. Våra hjärtan är inte rättsinniga. Hade vår frälsning berott på vår förmåga, så hade det inte funnits något hopp för oss.

Men frälsningen kommer inte från oss, utan från Gud. Han sände sin enfödde Son, för att visa oss vem Gud är. Han lät sin Son dö på ett skamfyllt kors för våra synders skull och lät honom uppstå för att besegra döden en gång för alla och skänka evigt liv och fullkomlig rättfärdighet.

”Jag låter mig sökas av dem som inte frågade efter mig, jag låter mig finnas av dem som inte sökte mig.Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag: "Här är jag, här är jag." (Jesaja 65: 1)

När vi döptes lade Gud sitt namn på oss, som om han sade: "han eller hon är en del av mitt folk". Varje gång vi tar emot nattvarden säger han till oss:  Tag och ät, drick här av alla. Detta är min kropp, detta är mitt blod, för er utgiven, för er utgjutet till syndernas förlåtelse.

Genom evangelium i Ord och sakrament låter han sig finnas av dem som egentligen inte ville veta av honom. Paulus sökte inte honom men Kristus överraskade honom på Damaskusvägen.  Han blev funnen av Paulus, han blev funnen av Sackes som egentligen inte ville synas, gömd bakom fikonträdet.

Hur ofta hörs inte det förkunnas att Gud låter sig finnas av dem som söker honom. Om du bara vill ha Gud så, vill han ha dig. Men sanningen är att den andligt döda människan inte vill ha Gud.

Skriften lär oss:

”Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns,

ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.” (Rom 3: 10-12)

Därför är det trösterikt att veta att ”Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat." (Luk 19: 10)

Gud säger:

”Jag låter mig sökas av dem som inte frågade efter mig,

jag låter mig finnas av dem som inte sökte mig.”(Jes. 65:1)