Förkastad eller frälst

”Också den som hade fått en talent kom fram. Han sade: Herre, jag vet att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Av fruktan för

dig gick jag och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt. Hans herre svarade honom: Du onde och late tjänare. Du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då borde du ha satt in mina pengar i en bank, så hade jag fått igen det som är mitt med ränta när jag kom. Ta därför ifrån honom talenten och ge den åt honom som har tio talenter. Ty var och en som har skall få, och det i överflöd, men den som inget har, ifrån honom skall tas också det som han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” (Matt 25: 24-31)

Den otrogne tjänaren avhandlas för sig. Också han måste komma fram. Här ser vi ett mästerligt exempel på hur världens sinne alltid måste omge sig med lögner. Många kanske ljuger för andra, många säkert också för sig själv.

Hans argument är att herren är en egensinnig man som utnyttjar tjänarna för sin egen skull, för att själv dra nytta av vad de producerade.

Men vad är tjänaren utan sin Herre? Hur mycket kostade det inte Kristus att göra oss till sina tjänare? Har han inte friköpt oss med sitt eget blod, och gett oss en plats i sitt hus alldeles utan kostnad? Och är det inte han som gett oss talenterna, så att vi med glädje skall tjäna vår himmelske Herre?

 Den blinde tjänaren tycktes inte se att när de två första tjänarna överlämnade sina talenter till sin herre, så var det för att han skulle belöna dem rikligare än talenterna kunde betala. Att bli satt över mycket och gå in i sin herres glädje är mer än alla talenter, och är inget som herren är skyldig att ge oss.

Den oduglige tjänaren säger att han var rädd. Men vilken rädsla driver en person att förolämpa sin herre genom att kalla honom hård och egensinnig? Det finns en rädsla inför Gud hos otrons barn, men också hat och förakt. Den kan man dölja under en religiös förklädnad. Men inför den sista redovisningen kommer allt fram i ljuset.

Märk nu hur lögnen aldrig kan vara logisk. En god åklagare ifrågasätter inte först i en rättegång den misstänktes lögner. Han använder hans egen berättelse för att visa att han ljuger. Det verkliga skälet att han inte förvaltat talenten var varken herrens hårdhet eller hans egen rädsla, utan det som herren säger  i vers 26, att förvaltaren var ond och lat.

Men först visar han att den oduglige tjänarens historia inte håller. Om du nu var så rädd, om du visste att jag skördar där jag inte sått, då skulle du ha gjort det så enkelt för dig att du satt in talenten på en bank. Där hade talenten kanske inte fördubblats, men åtminstone gett lite ränta.

Nej, den oduglige tjänarens svar är inte sanningsenligt.  Det håller inte ens när man prövar det med hans egna premisser. Så är den religiösa otron flitigare med att producera usla ursäkter än avkastning för Guds rike.

Herren var verkligen en god herre, som vi ser när vi läser om hur han bemöter de två första. Men den religiösa otron känner inte Herren. Det är därför den inte tjänar Herren med glädje.

När vi läser berättelsen så kanske vi ställer oss frågan: ”Låt oss nu säga att mannen verkligen hade investerat sin talent men att han inte fått avkastning?” Men den tanken eller det exemplet finns inte ens i liknelsen. Varför? Eftersom Guds Ord aldrig befaller oss att vi måste vara framgångsrika. Det finns inte enda ställe i Bibeln som säger: ”Om du försöker och misslyckas, så fördömer jag dig”. Husets herre talar bara om troheten. Du har varit trogen i det lilla. Inget annat.  Och i vårt fall: man kan aldrig tjäna Guds rike förgäves. Man kan aldrig älska och tjäna sina syskon i Kristus, att be för församlingen, att be för själars frälsning, att sprida Guds Ord på olika sätt, förgäves.

I liknelsen bar tjänarna fram avkastningen till sin herre. I verkligheten ser vi aldrig hela avkastningen på de talenter vi tjänar för vår herre. En del av dem kanske blir en överraskning när vi samlas hos vår Herre. ”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de skall ta emot er i de eviga boningarna” (Luk.16: 9) 

Texten får ingen trevlig avslutning.

”Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” (v.30)

Gråt och tandagnisslan används sju gånger i nya testamentet och varje gång syftar det på helvetet.

När vi idag har läst allt detta, och rannsakat våra hjärtan inför Guds heliga lag, så kan vår oförmåga att skilja mellan lag och evangelium oroa oss med en skenbar motsägelse.

-       Å ena sidan lär oss Bibeln att frälsningen är av nåd allena för Kristi skull, alltså helt gratis, utan alla våra förtjänster och meriter. Vi får tro att vi är förlåtna därför att Kristus gjort allt och det hänger inte på vår lydnad, utan hans lydnad. Han tar emot oss precis sådana vi är.

-       Å andra sidan berättar dagens text om en man som blir utkastad för han inte förvaltat sin talent.

Hur kan det stämma ihop? Svaret är: om vi verkligen tror på frälsningen av nåd allena, om vi har en sann tro på Kristus, att han verkligen gjort allt för oss, och att vi äger allt detta oförtjänt, så kommer vi också att använda det han gett oss för att bygga upp Guds rike.

Tron kommer ofelbart att ge frukt i goda gärningar: ”tron utan gärningar är död” (Jak. 2: 20). Ett skepp är tryggt när det ligger för ankare i hamnen, men skepps byggs inte för att vara förankrade.

Den oduglige tjänaren visade att han inte var intresserad av att vara herrens medarbetare, han grävde ju ner talenten. Han visade att han inte alls kände sin herre och förtröstade på honom.

Han älskade inte sin herre, därför att han inte kände herrens sinnelag.

Om man inte kommer ihåg hur Herren är, så kommer man inte att tjäna honom med glädje. Därför påminner oss evangelium om hur han verkligen är. Evangelium målar bilden för oss av en Gud som älskar människan så mycket han lider och dör i hennes ställe. Genom hans kors är vi verkligen förlåtna. Det får vi alla tro. Och när vi ser Honom, ser Hans kärlek, då föds kärleken i våra hjärtan till Gud och medmänniskan.

 Vi älskar, säger Johannes, därför att Gud först älskat oss. När vi fäster vår blick vi korset så märker vi knappt hur våra ben skyndar iväg för att förvalta den talent han gett oss.

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.” (Ef. 2:8-10)