”En gav han fem
talenter, en annan två och en tredje en talent – var och en efter hans förmåga.
Sedan gav han sig iväg. Den som hade fått fem talenter gick genaste och satte
dem i omlopp och tjänade fem talenter till. Den som hade fått två talenter
tjänade på samma sätt två till.” (Matt
25: 15-17)
Herren i liknelsen far bort. Men förtroendet för tjänarna
finns kvar. Beroende på vem man är
uppfattar man det olika. Man kan se det såhär: ”Han tog mig i sin tjänst,
jag ovärdige tjänare, jag som ingenting har i mig själv, han gav mig en
uppgift, vilket förtroende! Vilket gott hjärta min Herre hyser till mig som
verkligen litar på mig och ger av sitt!” Eller så kan man se det såhär: ”Jaså,
skall jag tjäna utan att någon talar om exakt hur jag gör! Hur ska jag orka och
hinna göra något innan han kommer tillbaka? Jag har ju tillräckligt med mitt!”
Den första tjänaren ”gick
genast och satte dem i omlopp”. Hans iver att genast göra något med
talenterna för sin Herres skull är ett tecken på hans trohet. Och det är inte
mängden talenter som är det viktiga, utan just troheten. Den ene fick fem och
den andre två. Men båda fördubblade sina
kapital.
Avkastningen är vad vi ger tillbaka till Herren, av vad vi
fått. Vad har du och jag fått av Herren? Hur mycket har vi gett tillbaka till
Herren av de gåvor han lagt i våra händer?
Har vi använt våra gåvor för att stödja våra systrar och
bröder i Kristi Kyrka, har vi använt våra gåvor för att vinna fler själar för
Guds rike? Det finns en positiv poäng i olikheten i det antal talenter Herren
ger sina tjänare. Poängen är att tjänarna är trogna i relation till vad de
fått. En har större ansvar i Kristi Kyrka, mer kunskap, mer kärlek, mer
tillgångar, andra mindre. Men både den som hade mer och den som hade mindre, av
dem som fick två och fem talenter, beskrivs i exakt samma ordalag. Båda är lika
viktiga i Guds rike.
Men i helt andra ordalag beskrivs den otrogne tjänaren,
han som hade fått en talent.
”Men den som hade
fått en talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar.”
(v. 18)
Att han bara fått en talent innebar inte att han fick det
svårare för sig. Tvärtom hade han fått minst ansvar. Han skulle ha tyngts med
större ansvar om han hade fått fem talenter. Herren hade tagit hänsyn till hans
förmåga. Och så står det att han grävde ner sin herres pengar. Just detta: ”sin
herres pengar” visar att gåvan var något som han själv egentligen inte
ville ha. Gåvan väckte ingen glädje eller något gensvar i hans hjärta, han var
inte glad över förtroendet utan tyngd av det och det står inte heller att han
genast gick iväg. Man kan istället föreställa sig att han släpade benen efter
sig.
Han ville inte glädjas åt ansvaret för gåvan, att ha den i
besittning, utan gömde undan den, grävde ner den, som om han aldrig egentligen
tillägnat sig den, som om han aldrig fått den som förtroende. Han ville leva
som om han aldrig hade fått gåvan. Den skulle inte få röra och påverka hans
vardag. Han ville leva som om hans liv var hans och herrens gåvor var herrens.
Men märker ni hur Kristus målar bilden, så nära, nära oss
att den nästan träffar oss i fotknölarna. Ja, den kanske rentav träffar oss.
När han talar till sina lärjungar så målar han inte bilden av en tjänare som
tar gåvan och slarvar bort den i främmande land på horhus, utsvävningar, spel
och fylleri. Nej, han är inte sådan. Han stannar kvar, han finns i herrens hus,
han smiter inte iväg eller stjäl av sin herre. Han har kvar talenten obrukad i
en grop.
Är det inte namnkristendom? Är det inte att ändå finnas i herrens hus,
vara bland kristna, ha det kristna namnet, men inte använda den talent Gud
gett? Är det inte en nyttig förmaning för alla oss kristna för att vi precis
som lärjungarna skall fråga vår Herre: ”Inte är det väl jag?” (Mark.
14:19)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar