Är bönen en tjänst?

Hanna 84 år gammal, som vi läser om i Lukas 2: 36ff,  var en tjänare. Vi läser att hon ”tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”

Ofta tänker vi på bönen som något som vi använder oss av för att få Gud att betjäna oss. En del kristna ber mest med egna önskningar till Gud.

Men att bedja är också en tjänst för Gud. Gud låter sin vilja ske på jorden, men han gör det genom våra böner. Han ger, men han vill att vi skall bedja honom innan han ger. På så sätt kan vi tjäna våra medmänniskor genom att bedja för dem. Gud vill att vi skall be att det går bra för kyrkan och församlingen, att våra syskon i tron bevaras, att kärleken tillväxer, att Guds rike breder ut sig, att flera människor blir omvända, att vi får leva i ett lugnt samhälle, men han gör allt detta på uppdrag av våra böner. 

Franz Pieper skriver om bönen:

"Eftersom det är blott för de kristnas skull, som Gud upprätthåller världen--nämligen för att de skall kunna utöva sin kallelse (Matt. 24:14)--och eftersom de kristnas vilja, som kommer till uttryck i deras bön, sammanfaller med Guds vil­ja, som upprätthåller och regerar allt (I Joh. 5:14), så är det självklart, att de kristna genom sin bön såsom genom ett medel, instrumentaliter, upprätthåller och regerar hela världen. Allt, som sker i världen och i kyrkan, förmedlas genom de kristnas böner. Att Guds Ord har sitt lopp i världen trots djävulen och hans anhang (2 Tess. 3:1), att t.ex. Paulus finner en öppen dörr, frimodigt kungör Ordet (Kol. 4:2‑4, Ef. 6:16,19) och räddas från fara (Rom. 15:30‑32), sker genom de kristnas böner. Genom de kristnas böner förmedlas också det borgerliga samhällets be­stånd och välgång (Jer. 29:7), fredens bevarande och återställande (I Tim. 2: 1‑3, Ps. 76:7) och även de blodtörstiga och falska människornas undergång (Ps. 5:7,11, 55:24). Enligt Skriften gör Kristus allt, som han såsom verkande orsak, causa efficiens, verkar, samtidigt genom de kristna såsom förmedlande orsak, causa instrumentalis. Luther: "Varje enskild kristen... uträttar så stora ting, att han i gudomliga ting kan re­gera hela världen, hjälpa var man och vara alla till nytta, och han gör de största gärningar, som sker på jorden" (WA 45,531‑536)." (Från Kristen Dogmatik, Pro Veritate, Uppsala 1985)

Gud ger inte tro, eller stärker tro genom bönen. Bönen är inget nådemedel. Men när vi ber om starkare tro, så använder Han Ordet och sakramenten för att stärka vår tro. När vi ber om andras frälsning, så sänder han oss själva eller någon annan med evangelium.

Men bönens tjänst är inte bara förbön. Den är också tacksägelse.

Aposteln säger:

”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse.” (Fil. 4: 6)

Hur kan man leva ett svårt liv utan bitterhet?

Hanna, 84 år gammal var en ärbar kvinna. Texten säger:

”I sju år hade hon levt med sin man från den tid hon var jungfru”. (Lukas 2: 36)

Hon hade inte gjort några snedsteg utan levt som jungfru fram till dess hon gifte sig och levde troget med sin man tills han dog. På så sätt är hon en ett föredöme för många människor idag.

Det är gott med moraliska föredömen. Har vi inga sådana runtomkring oss kan vi leta i Bibeln efter dem.

Men man ska inte tro att hon levt ett lätt liv. Efter sju års äktenskap hade hennes man dött. Det var inte lätt att leva som änka på Bibelns tid, man hade inget utvecklat socialt skyddsnät och änkorna sågs ofta som en sorts lägre klass. Barn var ju en välsignelse, och hur blev det för dem som fick framleva sina liv utan att kunna föda barn och utan att ha någon som kunde försörja dem? Det var ett hårt liv.

Men Hanna levde som om hon vore rikare än alla.

”hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”

Inte ord om bitterhet och om anklagelser mot Gud för att han tagit hennes man ifrån henne. Nej, hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.

Kanske tänkte Paulus på Hanna när han skrev om hur änkorna skulle leva i Timoteus församling:

”Den som verkligen är änka och står ensam sätter sitt hopp till Gud och håller ut i bön och åkallan natt och dag.” (1Tim. 5: 5)

Hur kunde Hanna utstråla en sådan gudfruktighet och glädje, trots det svåra liv hon levt?

Svaret är hon levde varje dag i förväntan på Kristus, hon levde nära Honom genom att vara i templet och bedja till Gud. Hon levde i tro och förtröstan.

Det står att ”Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”

Att leva av Kristus och nära Kristus skapar gudfruktiga människor.

Kristus säger:

”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” (Joh 15:4, 5)

Hur förblir man ung, fast man är gammal?

Låt oss idag möta den gamla kvinnan Hanna, 84 år som det berättas om i Lukasevangeliets 2:a kapitel och från vers 36. Just detta intresse för detaljer, när Lukas berättar om vad hennes far hette, hur gammal hon var och till och med hur länge hon var gift innan hon blev änka vittnar om vilken trovärdighet hans evangelium har.

Även om Hanna var gammal, så var hon inte gammal därför att hon:

”Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”

Jag ska förklara varför:

Vi läser i Psaltaren:

”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisning och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar.”  (Ps 1:1 - 3)

Hanna framstår inte som en gammal livstrött människa som vissnade.

Profeten Jesaja säger:

”Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.” (Jes. 40:29 - 31) 

Till det yttre var Hanna en gammal kvinna, men i sitt inre var hon en ung kvinna fylld av liv och glädje, därför att hon ägde allt sitt hopp i Herren. Den som vill söka ungdomens källa ska vända sig till Kristus. Aposteln Paulus skriver:

”Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. ” (2Kor. 4:16 - 18) 

Evangeliet är till för alla

Lukas 2:36 - 38

 ”Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon levt med sin man från den tid hon var jungfru, och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning.”

Jag ska idag tala om en av Bibelns mer okända kvinnor Hanna i nya testamentet.

I juldagens evangelietext fick vi höra om hur Jesus föddes i  Betlehem och hur herdarna leddes till stallet för att hylla Kristus som Frälsare och kung. I Lukas 2 har Jesus förts till templet. Han hade omskurits på åttonde dagen och som förstfödd skulle han helgas och ett par duvor skulle enligt Mose lag offras för barnaföderskans skull. När han fördes till templet så tar den gamle Simeon honom i sina armar och tackar Gud för att han får se frälsningen med sina egna ögon. Han visste genom Andens uppenbarelse att Jesus är den Frälsare Gud lovat mänskligheten.

Vi möter i templet också en annan person.

”Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam”

Precis som Mirjam, Moses syster och Deborah var denna Hanna en profetissa, det vill säga Gud gav henne sitt Ord.

Ordet Hanna betyder nåd. Det är ett vackert namn som vittnar om en människa som lever av Guds kärlek. Texten berättar också att hon var Fanuels dotter av Asers stam. Nu är det intressanta inte bara att ordet Aser betyder ”lycklig”, utan att Asers stam är en av de tio stammarna i Nordisrael. Det finns en försteställning om att alla stammar i Nordisrael är förlorade i Assyrien efter 722 f. Kr. och att bara två stammar bebodde Israel. Men Bibeln säger att en kvarleva, eller en rest, ska vända tillbaka. Uppenbarligen hade de redan gjort det före nytestamentlig tid.

Vad är nu detta för kvinna? Lukas berättar:

”Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon levt med sin man från den tid hon var jungfru, och hon var nu änka, åttiofyra år gammal.”

Ängeln hade i den tionde versen sagt till herdarna som vaktade får i Betlehem:

”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket.

Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” (v. 10, 11)

Budskapet gäller hela folket. Alla människor, judar och hedningar, onda och goda, gamla och unga, män och kvinnor, nu stannar alltså berättelsen vid en 84 år gammal kvinna, och dessutom änka.

Evangeliet är för varenda en. Alla berörs av det, inte bara inflytelserika, inte bara unga, friska och starka.

Julevangeliet innehåller dessa kontraster. Vi har dels de vise männen, som inte bara var visa, utan också hedningar och mycket rika sådana, och dels har vi de fattiga judiska herdarna, som ofta var obildade.

Josef - vår förebild

Tre gånger visade sig en ängel för Josef i drömmar (Matteus 1: 20, 2: 13, 19). Josef var en man som de flesta av oss, som drog sina egna slutsatser. Ibland rätta, ibland felaktiga, som t.ex. när han ett tag funderade på att skilja sig från hustru (1: 19). Men varje gång Gud talade till honom så trodde han och agerade, och var beredd att lägga sina egna funderingar på hyllan. Han lydde när överheten begärde att han skulle skatteskriva sig i Betlehem (Luk. 2: 14), han lydde när Gud sade åt honom vad barnet skulle heta, han lydde Skriftens ord om omskärelse och förde det nyfödda Jesusbarnet till templet för att offra till Gud i tacksägelse (Luk. 2: 21-24). Varje år reste Josef med sin familj vid påsktiden upp till Jerusalem för att de lydde Guds Ord.

Vi vet inte särskilt mycket om Josef. Men han är ändå ett underbart föredöme för en fader, för familjens huvud. Han arbetade för att för att försörja sin familj, satte Guds Ord före sina egna tankar och gjorde allt han kunde för sin familj. Vi sjunger därför i en psalm :

”Lär oss att som Josef älska, kyskt och rent, i ödmjukhet”.

Skälet till att Josef ansåg att han kunde återvända till Israel efter åren av exil i Egypten var att ängeln sagt:

”Stig upp och tag med dig barnet och dess mor och bege dig till Israels land, ty de som ville ta barnets liv är döda." (v. 20)

Herodes dog 4 före vår tideräkning, det år då de flesta historiker menar att Jesus föddes. Han begravdes i Herodium, en av hans egna fästningar, inte långt från Betlehem där de pojkar han dödat låg begravda. Nu reste Josef tillbaka till sitt hemland.

”Han steg…upp och tog med sig barnet och dess mor och kom till Israels land.”  (v. 21)

Det verkar som om han först tänkte bosätta sig i Judeen, kanske Jerusalem eller Betlehem, där hans fäder vilade. Men det kommer nya besked:

”Men när han hörde att Arkelaus var kung över Judeen efter sin far Herodes, vågade han inte bege sig dit. Och sedan han i en dröm hade blivit varnad för detta, drog han bort till Galileens område. Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret.”

Hur hänger det här samman? Sade ängeln fel, första gången han talade med Josef? Arkelaus var en ännu grymmare härskare än Herodes.

Nej, ängeln sade att Herodes var död. Israel bestod av tre landskap eller provinser: Judéen, Samarien och Gallileen och kejsar Augustus hade fördelat landskapen i Israel mellan Herodes tre söner. Arkelaus härskade i Judéen, men till Gallileen där Nasaret låg kunde de tryggt resa.

Varför sade ängeln inte på en gång att de skulle resa till Judeen? Den frågan är intressant.

Många tror att de ska få hela facit av Gud på en gång. Men ibland ger Gud en liten bit i taget. ”Res dit”, säger Gud. Sen när man kommit fram säger han: ”lite mer norrut”.  Vi ska inte tro att vi alltid får hela kartan på en gång. Genom att Gud ger bit för bit får vi anledning att söka Hans ansikte, hans hjälp, hans ledning hela tiden.

Det viktiga är inte att man vet allting på en gång. Det viktiga är att man vänder sig till Gud för att få hjälp. Josef blev varnad av Gud för att bosätta sig i Judéen, men det står faktiskt inte uttryckligen att han blev tillsagt att han skulle bosätta sig i just Nasaret. Men uppenbarligen låg det inom Guds plan.

Gud vet ju i förväg om vad vi skall göra. Och när vi litar på honom, så kan det vi tänker göra bli en del av det han tänkt från början.

Ja, även fast Josef troligen reste dit för att det var den mest naturliga staden i Gallileen, för att Maria hade sin släkt där, så var också det Guds vilja förutsagt av profeterna, trots att Gud ingenting sagt och Josef kanske inget visste om profetian.

Vi läser i dagens text:

”Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré.” (Matt 2: 23)

Vad för glädje?

”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket.  Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” (Lukas 2: 10, 11)

Det var en stor glädje, för denna nyhet var vad judarna väntat på i flera tusen år. Gud hade redan till Adam och Eva sagt att kvinnans avkomma skulle besegra den onde, Moses hade 1400 år innan sagt att alla släkter skulle välsignas genom en ättling till Abraham, David hade berättat om att Gud skulle sätta en evig Konung på Hans tron, Jesaja hade 700 år tidigare sagt att han skulle födas av en jungfru och profeten Mika hade sagt att han skulle födas i Betlehem. Klart att det var en glad nyhet.

Men det var inte bara en glad nyhet för att Han var efterlängtad, det var en glad nyhet på grund av vem Han är.

Varför är det en glädje för folket?

Ängeln svarar:

”jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket.  Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.”

En frälsare betyder en räddare, en hjälpare. Räddas från vad? Hjälpas till vad? Behöver du och jag hjälp. Är vi i knipa?

Det enklaste svaret är att människan behöver räddas från sig själv. Det behöver man väl knappt bevisa. Se, på vår värld. Vem är det som förstör den vackra jord Gud skapat åt människan? Vem är det som dödar människor? Vem är det som sprider fattigdom, orättvisor och skada åt människor.

Svar: Människan själv, därför att vi är syndare, därför att vi lämnade gemenskapen med Gud när Adam och Eva bröt mot Guds bud i Eden, för att vi föds till själviska varelser.  Det finns mycket gott med människor också, men vi bevisar varje dag att vi inte förmår älska Gud och våra människor fullkomligt. Därför är vi syndare. Och för att vi är syndare, så behöver vi en Frälsare, en som räddar oss. Därför föddes Jesus, därför säger ängeln till Herdarna:

”jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket.  Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.”

Det vanliga och det ovanliga med den första julen

Att kejsar Augustus hade en skatteskrivning i början av vår tideräkning vet alla historiker om. Lukas fastställer ytterligare tidpunkten genom att nämna landshövdingen Kvirinius som styrde över den östra delen av Romarriket, där Israel ingick. Josef och Maria som vid skatteskrivningen bodde i Nasaret fick fara till Betlehem eftersom han var av Davids släkt. Inte heller det är särskilt konstigt. På mina id-handlingar står det Skönsmon, trots att jag inte har någon större anknytning till denna del av Sundvall mer än att jag är född där.  Det är lättast att identitetsbestämma människor av deras ursprung, eftersom folk kan flytta både en och två gånger under sin livstid. Själv har jag flyttat sex gånger hittills. Josef och Maria skulle alltså färdas de 13 milen mellan Nasaret som låg i Gallileen och Betlehem som låg i Judéen. Inget underligt förhållande för en fattig snickare, som Josef.

 Inte underligt med att ett barn kommer oväntat, när man minst anar det, och att det faktisk är upptaget på alla härbärgen i en stad. Särskilt om många är ute i samma ärende. Skatteskrivningen gjorde väl att den lilla staden Betlehem var fylld med folk. Förr, innan man kunde deklarera via Internet, kunde man, natten sista deklarationsdagen, se en lång karavan av människor längs Kungsängsgatan i Uppsala till och från skattemyndigheten.

Så, Josef och Maria hamnade ute i ett stall. Man hade ingen säng åt Marias son när hon fött. Man tar vad man har tänkte det unga paret och lade Jesus i en krubba, det vill säga en behållare för foder åt djuren. Utanför Betlehem fanns herdar, som vaktade får, precis som de finns där än idag.

Allt detta är naturliga saker. Men om man bara berättar julevangeliet med detta innehåll så har man missat själv huvudnyheten.

Inte långt ifrån stallet där Maria och Josef befann sig några herdar som om natten vaktade sina får. För dem visade sig en Herrens ängel och Herrens härlighet lyste omkring dem.

Det var natt och plötsligt lystes allting upp runtomkring dem. En Herrens ängel visade sig för dem. Och de blev mycket rädda.

Men ängeln hade ett budskap. Och lyssna, för missar man detta budskap, så missar man hela poängen med julevangeliet. Ängeln säger till herdarna:

”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket.  Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” (V.10, 11)

Det är det nya, det ovanliga och unika med den första julen. Det är hjärtat i kristendomen: En Frälsare har blivit född åt er!