De döda lever

Kristus citerar för sadduceerna från 2 Mos 3: 6, han säger:

”Men att de döda uppstår, det har också Mose visat på stället om törnbusken, när han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla." (Luk. 20: 37, 38)

Lincoln VAR en president för Amerika. Men Gud säger att han ÄR en Gud för Abraham, Isak och Jakob. Om patriarkerna vore döda, hade han sagt: Jag VAR en Gud för Abraham, Isak och Jakob.

Själva tidsformen i 2 Mos 3: 6 använder Kristus som bevis för att patriarkerna lever. Han är ju säger Kristus ”inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla."

Bibeln är inte bara inspirerad till innehållet utan också till själva ordvalet och tidsformen. Bibeln är enligt Kristus ordinspirerad, vebalinspirerad, och den säger att patriarkerna lever idag. Därför kunde Moses och Elia vara vid Förklaringsberget och därför kommer också deras kroppar att uppstå en dag.

Uppståndelsen och själen

Det fanns människor som inte trodde på det eviga livet också på Jesu tid. Det var dels otroende förnekare, som bara levde för nuet under devisen: ” låt oss äta och dricka, ty i morgon dör vi. ” (1Kor. 15: 32) och dels den tidens liberalteologer, religiösa människor som försökte tolka Bibeln inomvärldsligt. De s.k. sadducéerna menade att man bara kunde räkna de fem Moseböckerna till Bibeln, men sedan sorterade de ut en hel del övernaturligt t.ex. det eviga livet och änglarna, trots att änglarna nämns på flera ställen i Moseböckerna.

De flesta judar trodde inte bara att själen var odödlig, de trodde också att kroppen kunde få nytt liv genom att Gud lät våra jordiska kroppar uppstå på domens dag. Gud är ju allsmäktig och precis som han kunde skapa Adam av stoft från marken, så skulle Gud ta det som fanns kvar av våra kroppar och göra en ny människa av det på uppståndelsen dag. De hade läst hos profeten Daniel:

”De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam.” (Dan. 12:2)

Det sista stopptecknet

Den rike mannen i berättelsen om Lasarus ville inte stå ansvarig efter döden inför en helig Gud. När han kom till helvetet, förstod han att det var försent ändra på saker och ting, men han ville i alla fall skicka tillbaka Lasarus för att varna sina bröder:

”Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum.” (Luk. 16: 27, 28)

Men det var för sent.

Vi ska tala om evigheten för människor i tiden, efter tiden är det för sent.

Det finns både en dålig fortsättning på det jordiska livet, och en bra. Man kan komma till Guds eviga paradis

Det spelar ingen roll om människor tror eller inte tror på ett evigt liv, lika säkert som att döden sätter ett stopp för livet, lika säkert kommer alla människor att stå ansvariga inför en helig Gud efter döden.

När den största förolämpningen blir döden

Hundratusentals svenskar samlas ibland vid sina anhörigas gravar. Vad tänkte man när man stod där vid farmors eller farfars gravar i vårt avkristnade, sekulariserade Sverige?

Somliga försökte nog lyfta fram några fragmentariska minnesbilder av hur de var, vad de sagt, vad de gjort. Nu finns det inte längre. Alltefter tiden gått har minnet blivit alltmer diffust. Kanske någon tänkte på att dessa som inte finns mer än som namn på en kall sten en gång var unga människor som du och jag. Någon kanske tänkte att en dag kommer kanske jag också att ligga där.

Det finns ett bibelställe som nästan alla svenskar kan skriva under. Det står i Predikarebokens åttonde kapitel:

”Ingen människa har makt över anden, så att hon kan hålla anden kvar, och ingen har makt över dödens dag.” (Pred. 8: 8)

Med en sådan tanke känns kanske livet så oerhört orättvist. Det orättvisaste med livet är att det tar slut. Ja, om man tror att allt blir slut vid en gravsten så känns det i alla fall tungt. Någon har sagt att döden är livets största förolämpning.

Men egentligen är det tvärtom. Många svenskar tröstar sig med att det bara tar slut. Många tror att döden blir en enda stor avlösning. Om jag bara försvinner, så lämnar jag ju allt ansvar efter mig, alla plikter, all skuld. Allt bryts med det sista andetaget.

För dem som tänker så, blir livet en stor förolämpning för döden. För de allra flesta svenskar som lurats att tro att man kunde fly allt genom döden, kommer den dagen bli en obehaglig överraskning. När jag drog det sista befriande andetaget, så stod jag plötsligt kvar, med min själ, med mitt medvetande i en överjordisk verklighet. Inget som hade med förpliktelser, fick man lämna efter sig bland de levande, de fick följa med och var det verkligen ett bagage jag vill släppa med mig inför Honom som ser allt, som vet allt och som är helig och rättfärdig? Vill man verkligen stå med allt sitt ansvar inför en helig Gud på den dagen.

Jesus tog bort det problemet på korset för alla som tror på Honom.

Kristendomen räcker nåden idag, för att göra oss trygga inför evigheten

Evangeliet genom Bibeln, evangeliet genom predikan, evangeliet genom dopet, evangeliet genom nattvarden och evangeliet genom avlösningen.

Alla dessa gåvor ger Han så länge Han låter oss leva och den här  världen bestå. Vi vet inte hur länge, så "idag om ni hör hans röst,  förhärda inte er hjärtan".

 "Ett brutet strå skall han inte krossa, och en rykande veke skall han inte släcka, förrän han har fört rätten till seger" (Matteus 12:.20)  En dag skall det vara försenat. Men tänk så dumdristigt att leva som om man har en odödlig kropp, att bara ägna sig åt sig själv och inte ägna evigheten en tanke, att bara ha sitt eget namn i åtanke.

Gud vill idag påminna oss om att "till hans namn skall folken sätta sitt hopp."(Matteus 12:21)

l tron och förtröstar på Honom äger vi ett hopp som sträcker sig bortom den här tiden och den här världen. l tron på Kristus, när vi vet att våra synder är förlåtna genom Honom, så vet vi också att vårt egentliga hem är i himmelen hos Gud.

Kristendomen upprättar genom evangelium i Ord och sakrament

Genom Ord och sakrament förkunnar Han rätten för oss än idag och upprättar de förkrossade och svaga.

Glöm aldrig ditt dop! På korset vann Han frälsning åt dig! Denna frälsning har Han överräckt till dig genom det heliga dopet, om du är döpt. Du må falla från Gud och tvivla på  Honom, men Guds förbund står kvar från Hans sida, Han väntar på dig och vill att du skall återvända till dopnåden. 

Han vill att du skall komma till altaret och räcka dig sin kropp och sitt blod som underpant på sin nåd och Han vill tala till dig från predikstolen genom sina utvalda tjänare.

Varför bryr sig Gud om sånt skräp?

"Ett brutet strå skall han inte krossa, och en rykande veke skall han inte  släcka."

"Varför bry sig om sådant skräp?" Så kanske människor resonerar. Men så tänker inte Kristus, vår Frälsare! Till alla själar som håller på att gå under av sin skuldbörda går budskapet om Kristi kärlek ut. Han upprättar det brutna strået och får den låga som håller på att slockna att brinna klart.

Han gör det genom evangelium i Ord och sakrament. Genom dessa medel tilltalar Han oss i mildhet och kärlek. Varje gång vi döper, när vi firar nattvarden, när avlösningens Ord uttalas och när evangelium förkunnas genom prästen eller i bibelläsningen upprättas det brutna  strået och den rykande veken. Han säger till oss, som till den lame mannen:  "Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna." (Matt.9:2)