Vad Bibeln lär om Guds treenighet

Den treenige Guden

A. Guds enhet

1. ”Det finns ETT ENDA GUDOMLIGT VÄSEN som både kallas och är Gud” (SKB sid 56). ”Herren vår Gud, Herren är en... Han är den ende och det finns ingen mer än han” (Mark 12:29, 32; Jes 44:6).

2. Bibeln lär strikt monoteism, och utesluter definitivt varje form av dualism och polyteism. Dualism lär att det existerar två inbördes fientliga högsta väsen, ett som representerar allt moraliskt gott och nyttigt för människan, medan det andra är källan till all synd och allt ont. Polyteism är tron på mer än en gud, så som vi finner i de gamla grekernas och romarnas religion. Både dualismen och polyteismen förstör i själva verket uppfattningen om Gud som ett högsta väsen. Om det finns mer än en gud måste var och en av dem med nödvändighet vara begränsad till sin omfattning av den andre, och det är möjligt att tänka sig en gud som är högre än de andra. Det finns i sanning många som kallas gudar av människor (1 Kor 8:5); emellertid är dessa inte gudar till sitt väsen utan enbart betraktade och dyrkade som gudar; de är inte gudar, men människorna gör dem till gudar. ”Så vet vi att ingen enda avgud i hela världen verkligen finns till, och att det inte existerar någon gud utom den ende Guden” (1 Kor 8:4).

3. Praktisk betydelse.

Tillber vi denne ende Gud, kommer vi inte i konflikt med någon annan. Om han välsignar oss, kan ingen annan gud förbanna oss. ”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?” (Rom 8:31). Men om han är vänd emot oss: ”ingen finns som kan rädda ur din hand” (Job 10:7). Ingen kan vädja till någon högre eller mäktigare, och det finns ingen gud vid sidan av honom. Därför är det honom och endast honom vi måste tillbe och till vilken vi måste vända oss för att få hjälp och frälsning, ”Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.” (Joh 17:3).

B. Guds treenighet

1. Tre särskilda personer.

I Guds odelade och osynliga natur finns det tre särskilda personer. ”De använder här ordet person i samma betydelse, som det har hos kyrkans gamla författare i detta sammanhang; det betecknar något, som icke är en del eller en egenskap hos något annat, utan existerar självständigt” (SKB sid 56).

Bibelbevis.

Lärosatsen om treenigheten är inte en nytestamentlig fortsatt utveckling, så som några på-står, utan är klart förkunnad också i Gamla testamentet. ”Träd hit till mig och hör detta: Mina förutsägelser har jag inte talat i det fördolda - när tiden kom, att något skulle ske, då var jag där. Och nu har Herren, Herren sänt mig och sänt sin Ande” (Jes 48:16). Här urskiljes klart tre personer. ”Gud, din tron förblir alltid och evinnerligen. Ditt rikes spira är rättvisans spira. Du älskar rättfärdighet och

hatar orättfärdighet. Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder” Ps 45:7-8). Här är Gud smord av Gud med glädjens olja, som är den Helige Ande (Apg 10:38). I Bibelns första vers får vi höra om Gud och om Guds Ande och om Guds ord, genom vilket allting skapades (1 Mos 1:1-3; Joh 1:1-3). Eftersom det var mer än en person, sade Gud: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika” (1 Mos 1:26). Från Nya Testamentet lär vi att tre åtskilda personer var närvarande vid Kristi dop (Matt 3:16-17), och att alla folk skulle bli döpta ”i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” (Matt 28:19; 2 Kor 13:13).

2. Fadern är sann Gud.

Om Fadern säger Jesus att han är den ”ende sanne Guden” (Joh 17:3). Paulus skriver: ”För oss finns ändå bara en Gud: Fadern. Av honom är allting, och till honom är vi” (1 Kor 8:6).

Han är en person skild från Sonen. Gud ”utgav sin enfödde Son” (Joh 3:16); ”När tiden var fullbordad sände Gud sin Son” (Gal 4:4). Han är skild också från den Helige Ande, eftersom han smorde Jesus av Nasaret ”med den Helige Ande och med kraft” (Apg 10:38). I Gal 4:6 är han skild från Sonen och Anden: ”Gud har sänt sin Sons Ande i era hjärtan.” Fadern, själv ofödd, födde Sonen från evighet. ”Herren sade till mig: ’Du är min son, jag har i dag fött dig.’” (Ps 2:7). Av evighet har den Helige Ande utgått från Fadern och Sonen. ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig” (Joh 15:26).

3. Sonen är sann Gud.

”.hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet” (1 Joh 5:20). Paulus säger om honom att han ”är Gud över allting, välsignad i evighet” (Rom 9:5). Han är inte bara lik (homoiousios) Fadern, som Arius lärde, utan han är jämlik och av samma natur som Fadern (homo-ousios). Följaktligen bör alla ”ära Sonen såsom de ärar Fadern” (Joh 5:23).

Han är skild från Fadern (Joh 3:16; Gal 4:4), och från den Helige Ande, som han kallar en ”annan Hjälpare” än han själv (Joh 14:16-17).

Han är född av Fadern i evighet (Ps 2:7; Joh 3:16), och tillsammans med Fadern sänder han ut sanningens Ande (Joh 15:26).

4. Den Helige Ande är sann Gud.

Petrus säger till Ananias, att han hade ljugit för Gud, då han ljugit för den Helige Ande (Apg 5:3-4). Kristna kallas Guds tempel, därför att den Helige Ande bor i dem (1 Kor 3:16). Han är skild från Fadern och Sonen, ty i Joh 14:16 skiljer Kristus klart mellan sig själv, Fadern och Hjälparen.

Den Helige Ande avlades inte, inte heller blev han född, utan han utgick från Fadern och Sonen av evighet. Han är både Faderns (Matt 10:20) och Sonens (Gal 4:6) Ande. Han utgår från Fadern och är samtidigt sänd av Sonen (Joh 15:26). ”Jesus andades på dem och sade: Tag emot den Helige Ande” (Joh 20:22).

Att Sonen är född av Fadern i evighet och Anden utgången av Fadern och Sonen av evighet är klara fakta enligt Bibelns lära; men de är inte förklarade, därför att de är outgrundliga mysterier för oss. Vi lär och tror vad Bibeln säger om detta och andra mysterier, men vi kan inte fatta hur det förhåller sig.

5. Treenighet i enhet.

Fadern är Gud; Sonen är Gud; den Helige Ande är Gud. Men det finns inte tre Gudar, utan endast En Gud. ”Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre, så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar” (Athanasianska trosbekännelsen). Inte heller är gudomen delad i tre delar, så att var person blir en tredjedel av det hela; utan varje person är hela gudomens fullhet (Kol 2:9). Inte heller är den enskilde personen en särskild manifestation eller fas av det enda gudomliga väsendet, så som is och ånga är olika tillstånd av vatten, utan var och en är en egen person, och varje person är helt och fullt Gud. Därför är Fadern en enda och den ende Guden (Joh 17:3); Sonen är en enda och den ende Guden (1 Joh 5:20); den Helige Ande är en enda och den ende Guden (Apg 5:3-4). Det finns ingen underordning av en person under en annan utan de tre personerna är av samma rang och värdighet, ingen att föredra före den andre (Joh 5:23). Under det att de är helt skilda till person, är de ett och samma väsen. Kristus säger: ”Den som har sett mig, han har sett Fadern” (Joh 14:9), och ”jag och Fadern är ett” (Joh 10:30). I denna text har grekiskan för ”en” det neutrala ”hen” och inte det maskulina ”heis”, vilket visar att de är ett till sitt väsen men inte en till person. När Kristus säger: ”Min Fader är större än jag” (Joh 14:28), får detta inte förstås om gudomen utan om Kristi mandom i sin förnedring. ”Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen, ringare än Fadern efter den mänskliga naturen” (Athanasianska trosbekännelsen). ”Men detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrkar en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom” (Athanasianska trosbekännelsen).

(Från Koehlers, Kristna Läror)