tisdag 7 februari 2017

Varför jag som kristen inte kan gratulera en vän som blivit vigd till präst inom Svenska kyrkan

Jag har flera vänner som låtit sig vigas till präster inom svenska kyrkan. De har uttryckt en stor glädje i samband med sin vigning och vänner och anhöriga är snabba med att uppvakta och gratulera. Men jag väljer att avstå. Inte för att jag känner aversion mot min vän, tvärtom, för att jag älskar personen. 

Jag förstår att rubriken kan provocera. Nej, jag menar inte att det inte finns några kristna inom Svenska kyrkan, eller att människor från mitt eget samfund är de enda kristna som finns, förstås. Det som gör en människa kristen är tron på Kristi ställföreträdande gottgörelse.

Men hur menar jag då, ”jag som kristen”, menar jag att alla andra hundratals kanske, som redan gratulerat, inte är kristna? Nej, de kan mycket väl vara kristna. Också en kristen felar, också en kristen kan göra saker som strider mot den kristna tron, inte för att han eller hon vill handla mot Guds vilja, men på grund av svaghet eller frestelse. Men per definition är en kristen den som tror på Kristus. Och den som tror på Kristus, vill också hålla fast vid allt hans Ord, vid allt Guds uppenbarat i den heliga Skrift. Jesus själv säger:

Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord...Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.” (Joh 14: 23-24)

Även om en kristen felar, så vill hon därför alltid hålla sig till Kristus och hans Ord. I den stund man säger: ”Jag vet vad Gud säger i sitt Ord, men det vill jag inte göra. Jag bryr mig inte om vad Gud säger”, har man avsagt sig sin kristendom. Paulus bekände att han var syndig alltigenom, men han sade aldrig att olydnad var något som fanns i hans pånyttfödda vilja (Rom 7: 14-25). En kristen lever i omvändelse, det betyder att hon ångrar sina synder, tar emot förlåtelsen i Kristus, och ändrar sitt liv, dagligen.
Man felar inte för att man är en kristen, utan trots att man är en kristen. Innerst inne vill en kristen följa sin Herre och Frälsare.

Om en kristen ändå skriver under på det som strider mot Guds Ord, så kan det bara bottna i att han eller hon inte känner till någon viss del av Guds Ord (alltså en svaghet i kunskap eller läran). Att handla mot det av Guds Ord upplysta samvetet äventyrar den frälsande tron som Hebreerbrevets författare skriver:

Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse, eftersom de själva på nytt korsfäster Guds Son och öppet hånar honom. Ty en åker som dricker regnet som ofta faller på den och som ger god gröda åt dem som den brukas för, den åkern får välsignelse från Gud. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös, och förbannelsen är inte långt borta. Slutet blir att den bränns av.” (Hebr 6: 4-8)

Nu kanske någon undrar: ”Vad har då synd med att vilja vara med i Svenska kyrkan och tjäna henne som präst? Är inte det något positivt med att vilja förkunna Guds Ord och förvalta sakramenten?”

Svaret är:

1. Att tillhöra Svenska kyrkan är att bekänna sig till en kyrka som öppet lär falskt om kristen tro.


Svenska kyrkan är en av världens mest avkristnade kyrkor både sett till hennes medlemmars tro och till hennes offentliga bekännelse.

a) En betydande del av detta samfunds medlemmar är ateister och agnostiker. Det betyder att kristna inom detta samfund delar gemenskap med människor som öppet förkastar Kristus som Frälsare. Som medlem delar man nattvard med människor som inte tror alls, trots att församlingen skulle vara gemenskapen av dem som tror. Vid dop av barn, som blivit till en sorts namngivningsceremoni, fodrar prästerna i denna kyrka att faddrar och föräldrar som ateister och agnostiker hycklar en kristen tro man inte delar. De får nämligen dopfrågan efter läsandet av den apostoliska trosbennälsen:

Vill ni/du att ert/det barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap

Faktum är många av dem som avlägger denna bekännelse ljuger. Många av dem som döper sina barn visar vid närmare förfrågan att de inte tror på apostolicum1. Det faktum att endast 9% går till kyrkan minst en gång i månaden visade att man inte menade något med sina doplöften2.

b) Svenska kyrkans offentliga bekännelse uppges vara ”grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.”3

Att man egentligen inte menar något seriöst med bekännelsen till Konkordieboken visar sig i att man jämställer den med ”andra av Svenska kyrkan bejakade dokument”. Hit räknas t.ex. Biskopsmötets brev i viktiga teologiska frågor, Den svenska psalmboken och En liten bönbok.

 Biskopsmötets brev sysslar ju inte uteslutande med Gud ord, utan är ett sorts organ för politisk vänster. 1989 skriver biskopsmötet till exempel brev om kärnvapen och civil olydnad. 1995 menar man att inställningen till homosexualitet är en öppen fråga och att man får tolka Bibeln som man vill: ”Det förhållandet att bibeln entydigt tycks fördöma homosexuella relationer, sätter hela frågan om Bibelns roll för kyrkans nutida etiska ställningstaganden på sin spets. I Svenska kyrkan finns olika sätt att tolka och förhålla sig till bibeltexterna.” 2005 fatta Svenska kyrkan formellt beslut om "kyrklig akt för välsignelse över registrerat partnerskap". Homosexuell orientering eller ett liv i registrerat partnerskap hindrar inte vigning till kyrklig tjänst, slår kyrkomötet också fast 2005. När staten godkänner vigsel av homosexuella följer Svenska kyrkan, som bara några år tidigare ansett att homosexuellt partnerskap var okay men att äktenskap var förbehållet heterosexuella, snällt efter 2009 och beslutar nu att man även ska viga par av samma kön och inrätta en vigselordning för både homo- och heterosexuella par. Det visar ungefär hur normerande Bibeln och den gamla bekännelsen är. 2014 skriver biskopsmötet ett brev om klimatet. Något biskopsbrev om nåden allena och tron allena finns.

Naturligtvis finns enskilda personer och grupperingar inom folkkyrkan som hyser en god bekännelse. Men vad lär folkkyrkan officiellt?

Vill bara kort citera ur en artikel med namnet: ”Det finns två skäl att lämna Svenska kyrkan, det ena är att man är ateist, det andra är för att man är kristen

På SvK kyrkans officiella hemsida, finns det mycket att läsa. Där finns bland annat en avdelning som heter ”Tro och andlighet”. Under denna avdelning kan man läsa en hel del om SvK tro, bekännelse och lära. Bland annat finns det en sektion som heter ”Fråga prästen”. Här svarar runt 14 stycken präster på inskickade frågor.
Man måste utgå ifrån att de som svarar på dessa frågor har förtroende att svara på frågorna på SvK vägnar. Att deras svar granskas och godkänns innan de läggs ut på en officiell hemsida och därför är att betrakta som SvK tro och lära i stort.
Det skulle synas väldigt märkligt om enskilda präster fick framföra sina högst personliga åsikter i strid med kyrkans tro när det är människor som frågar vad det är SvK tror på och lär ut. Därmed kan man utgå ifrån att de svar som återfinns, också är representativa för SvK officiella tro och ståndpunkt.
De teologiska ståndpunkter som återfinns på denna sida är bland annat följande;
Jesus föddes av en ung kvinna, inte av en jungfru  Jesus blev medveten om sin uppgift (inte sin identitet) som ”Guds son” vid dopet  Jesus var Gud i bemärkelsen att han hade en relation med Gud  Gud vill att människan själv skapar sig ett nytt liv  Skapelseberättelsen är en myt  Bibelns mirakler är endast symboliska beskrivningar  Bibelförfattarnas verklighetssyn begränsades av okunskap och tro på andar  Allt som bibeln säger är inte sant  Bibeln är kvinnofientlig  Gud är inte identisk med den gudsbild Bibeln ger  Bibelns evangelier skrevs inte av någon av Jesu apostlar  Gud kan bara anas, i mötet mellan traditioner och erfarenheter  Gud hör bara våra böner, men han svarar aldrig på dem  Evangeliet och centrum av Svenska kyrkan är att Gud gett världen och den enskilda människan liv  Att ha föräktenskapligt sex är ingen synd, att inte erbjuda kondom är det däremot  Man blir förlåten även för hädelse mot den helige Anden  Det går inte att svara på om människan lever vidare efter döden, det är något som ingår i ”trons mysterium”  Människans kropp och själ dör, och ”evigt liv” innebär att vi får del av Guds ande (som lever för evigt) här på jorden, därför är vi odödliga i den bemärkelsen  Den helige Anden är en livsnödvändig kraft (och inte ett väsen) som gör vår tro levande  Gud har inget emot att man tror på horoskop  Ockulta företeelser är upp till var och en, inget som kyrkan bryr sig om  Som kristna ska vi inte bekymra oss om andra människor kommer till himlen eller inte, eftersom det är helt och hållet upp till Gud vem som kommer dit och inte  Homosexuell kärlek är inte synd  Alla gudar och religioner är rätt och ingen är fel  Vi måste ha dialog med andra religioner för att kunna få en mer sann bild av vem Gud är eftersom kristendomen inte innehåller all sanning om Gud  Allah och Jehova är samma Gud  Gud har inget emot symboler och märken som representerar andra religioner eller gudar  Den moral som finns i Bibeln är ett resultat av den tidens moral och inget som nödvändigtvis gäller idag  Frälsning innebär att vi befrias från något som plågar oss, till exempel förföljelse från illasinnade  Djävulen är ingen person eller makt, utan endast det onda i oss  Buddhistisk meditation främjar den kristnes andliga växande  Man måste inte tro på något särskilt för att vara kristen  Varken buddhister eller ateister behöver omvändelse, det räcker att de finner sig själva”

Att folkkyrkans hemsida inte bara halkat i händerna på fel personer, utan att avfallet från den kristna tron omfattas bland dess högsta ledare demonstrerades tydligt när man senaste skulle välja ny ärkebiskop. Vid den offentliga utfrågningen (2013) kunde bara en av de fyra ärkebiskopskandidaterna ge ett entydligt ja på frågan: ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed”? Men den som sedemera blev vald till biskop var inte han som svarade ja (Ragnar Persenius) utan Antje Jackelén som genast antog muslimernas viktigaste bekännelse: ”Gud är större” (arabiska: Allahu akbar) som sitt valspråk och vid en förfrågan av en tidning svarade: ”Nej, jag anser inte att Muhammed är en falsk profet.”4

Otydligheten kring skillnaden mellan Muhammed och Jesus ledde till att professorn Eva Hamberg lämande svenska kyrkan efter att varit anställd av den i 30 år. Hon förklarar:

"Bara det att de får frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet. I och med detta vänder sig Svenska kyrkan ifrån den världsvida kyrkan
.” 

När prästerna Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund skrev en artikel: ”Världens kristna är under attack.” där det islamistiska mordet på den franske prästen Jacques Hamel 26 juli 2016 uppmärksammades och sedan startar Facebookgruppen ”Mitt kors” där medlemmarna uppmanas publicera bilder på sina personliga kors för att uppmärksamma folkmordet på de kristna så svarar Svenska kyrkans kommunikations
chef Gunnar Sjöberg att ”uppmaningen känns uppviglande och okristligt i de motsättningar som redan råder”. Bitte Assarmo chefredaktör för katolskt magasin svarar: "Det är både osmakligt och upprörande att representanter för landets största samfund ser korset som en provokation".

Teologen Ann Heberlein skriver på debattplats i Expressen:

"Svenska kyrkans ledning vill inte längre leda ett kristet samfund; de vill leda en allmänetisk förening för humanistiska värderingar av banalaste slag.”

Aposteln skriver i 
1 Kor 1:18-31

 ”Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.  Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner.Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? 
 Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.  Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom.  Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap.  Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.  Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.  Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt.  Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.  Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning,  för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.”

Så ser situationen ut i Svenska kyrkan, vilket vittnar om hennes teologiska avfall. Man ska inte förvånas över att biskop Eva Brunne i Svenska kyrkan har föreslagit att man ska ta bort de kristna symbolerna i Sjömanskyrkan i Frihamnen så att den blir mer inbjudande för besökande sjömän från andra religioner. Biskopen vill att man temporärt gör Sjömanskyrkan tillgängligt för alla genom att till exempel märka ut riktning mot Mecka5.

Svenska kyrkan har i nästan alla viktiga avseenden fjärmat sig från den kristna tron. Att vara biskop och ärkebiskop är att representera kyrkan. Den som vigs till präst, lovar att följa helt obibliska biskopsbrev och svenska kyrkans ordning, som trosnorm.

c) Att tillhöra Svenska kyrkan är att identifiera sig med hennes bekännelse och förkunnelse.
Somliga menar inte så. De menar att kyrkan är en sak och organisationen en annan. Men Bibeln skiljer inte mellan brödragemenskapen och församlingen, även om alla som hör till brödragemenskapen med nödvändighet inte är troende6.


Svenska kyrkan gör inte anspråk på att vara det enda uttrycket för den kristna Kyrkan. Man accepterar också andra samfund som en del i den heliga allmänneliga kyrkan. Om man därför väljer att vara medlem i just henne, så är det just hennes specifika uttryck för den kristna tron man medvetet eller omedvetet ställer sig bakom. Det är i alla fall så ens medlemskap uppfattas av omgivningen. Det är en konstig bekännelse om man som förespråkare för de fria marknadskafterna skulle gå med i, betala medlemsavgift i och representera KPMLR. Vad skulle han eller hon svara om någon frågar: ”Vad tror ni inom KPMLR om klasskampen?”

Invändning:  Kan man inte tillhöra Svenska kyrkan för att förändra henne till det bättre inifrån?

Låt Bibeln svara!

Rom 16: 17-18 ”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. 18 Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor. ”

2Tess 3: 14 ”Om någon inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på honom och ha inte något med honom att göra, så att han får skämmas.”

Matt 7: 15 ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar.”

2 Tess 3: 6 ”Bröder, vi uppmanar er i vår Herre Jesu Kristi namn att hålla er borta från varje broder som lever oordentligt och inte följer de lärdomar som de har fått av oss. ”

2Tess 3:14 ”Om någon inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på honom och ha inte något med honom att göra, så att han får skämmas.”

Titus 3:10 ”En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång”

2 Kor 6: 14 ” Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker?”

Ef. 5: 6-11 ”Låt ingen bedra er med tomt prat. Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn. Ha därför ingenting med dem att göra. Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn. Ty ljusets frukt består i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter. Och pröva vad som är Herren kärt. Ha inget att göra med mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället.”

Bibeln uppmanar oss inte att vara ett salt och ljus i Kyrkan utan i världen. Kyrkan är de som skulle vara ett salt och ett ljus.

I lärodokumentet ”Brief Statement” (Kort sammanfattning av Missourisynodens läroståndpunkt) från år 1932 heter det:


”Eftersom det är Guds ordning att endast Hans ord, utan inblandning av människolära, skall läras och tros i den kristna kyrkan, 1 Petr. 4:11, Joh. 8:31 f., 1 Tim. 6:3 f., så har alla kristna fått Guds befallning att skilja mellan ortodoxa (rättroende) och heterodoxa (villfarande) kyrkor, Matt. 7:15, att endast ha kyrkogemenskap med ortodoxa kyrkor, och att om de har förirrat sig i heterodoxa kyrkor lämna dessa, Rom. 16:17. Vi förkastar unionism, d.v.s. kyrkogemenskap med anhängare av falsk lära, såsom olydnad mot Guds befallning, vilket förorsakar splittring inom kyrkan, Rom. 16:17, 2 Joh. v. 9 f., och innebär en ständig fara av att förlora Guds Ord helt och hållet, 2 Tim. 2:17-21. En kyrkas ortodoxa karaktär avgörs inte enbart av namnet eller det yttre accepterandet och undertecknandet av en ortodox trosbekännelse, utan av den lära som faktiskt läres från predikstolarna, i de teologiska seminarierna och i de kyrkliga publikationerna.”

Därför kan jag inte gratulera den som inte bara vill tillhöra, utan också representera som präst en kyrka, som inte bara utbildar sina präster i historisk-kritisk metod och i ett urvattnat socialt evangelium, utan också officiellt i sina skrivelser och genom sina biskopsmöten ställer sig bakom falsk lära.

Jag kan lyckönska en sådan präst, men inte gratulera, och när jag lyckönskar, så innefattar den lyckan givetvis att så snart som möjligt att lämna detta avfälliga samfund och förenas med dem som utanför Svenska kyrkans ram förkunnas Guds ord rent och klart och förvaltar sakramenten i enlighet med Kristi instiftelse, i bibliska församlingar.

Det är bara tron på Kristus som frälsar, det är därför viktigt att värna om evangeliets renhet. Låt mig avsluta med några ord av Luther och Pieper om detta:

”Vi hålla ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (ehuru för oss ingen är liten), skola vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken icke hjälpa oss. Vi kunna bliva frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramenterarna, men vi kunna det icke utan ren lära och tro. I övrigt skola vi gärna hålla kärlek och endräkt gentemot dem, som tillsammans med oss tänka kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt på oss ankommer skola vi också hålla frid med våra fiender och bedja för dem, som på grund av okunnighet smäda vår lära och förfölja oss, men icke så gentemot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldföra sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar.
 Paulus lär oss med detta sitt exempel att vara så halsstarriga. De falska apostlarna och deras lärjungar, som menade sig lära respektive tro rätt och kristligt, ansågo hans sak vara icke blott obetydlig utan fullständigt orättvis. Och likväl uttalar han utan minsta tvekan, att de skola få sin dom.  Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, så länge blott icke synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den icke syndernas förlåtelse. Läran och livet kunna således icke alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5:18). Därför tillåta vi icke, att den trädes förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstå vi utmärkt väl att vara överseende. Ty vi fela själva dagligen i leverne och seder, och det göra även helgonen, vilket de allvarligt tillstå i Herrens bön och i trosbekännelsen. Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar äro fast grundade i den heliga Skrift. Djävulen skulle gärna vilja förblanda och förstöra dem, och därför angriper han oss så listigt med detta skenfagra resonemang om kärleken och endräkten församlingarna emellan, som icke får åsidosättas.” (Luther Stora Galaterbrevskommentaren s. 473 f.)

"Hela brevet vittnar tydligt om hur illa Paulus tog vid sig med anledning av galaternas fall, och om huru ofta han hos dem inpräntat, än tillrättavisande och än bevekande, vilka oberäkneligt stora olyckor som skulle följa på detta deras fall, om de icke bättrade sig. Denna faderliga och sänt apostoliska omsorg och förmaning gjorde icke något som helst intryck på somliga, ty åtskilliga erkände icke längre Paulus som sin lärare utan föredrogo vida de falska apostlarna framför honom. De menade sig nämligen ha fått den sanna läran från dem, icke från Paulus. Vidare hade de falska apostlarna utan tvivel förtalat Paulus hos galaterna på följande sätt: Han är en envis och stridslysten man, som är i stånd att för en småsak sätta endräkten i kyrkan på spel, uteslutande därför att han ensam vill anses vis och märklig. Med denna falska anklagelse hade de gjort Paulus förhatlig för många. Andra, som ännu icke helt hade avfallit från Pauli lära, menade, att det icke var någon risk, om man i läran om rättfärdiggörelsen och tron hade en från hans något litet avvikande mening. Då de så hörde Paulus så kraftigt understryka något som syntes dem vara av ringa vikt, blevo de därför förvånade och tänkte: Det må vara att vi något avvikit från Pauli lära och begått något fel, det är dock helt litet, och därför borde han rätteligen ha överseende med det eller åtminstone icke blåsa upp det så här våldsamt, för att icke endräkten i församlingarna må brytas av en så obetydlig anledning.
 Dem svarar han med detta utmärkta ordspråk: »Litet surdeg syrar hela degen.» Det innehåller en varning, vilken Paulus understryker. Också vi böra stryka under den i vår tid. Ty sekteristerna, som förneka Kristi lekamliga närvaro i nattvarden, förebrå också nu oss för att vara stridslystna, hårda och omedgörliga, emedan vi för den enda artikelns skull om sakramentet giva den kristna kärleken och endräkten i församlingarna till spillo. Vi borde icke lägga sådan vikt vid denna obetydliga artikel, helst som den till på köpet är osäker och icke tillräckligt förklarad av apostlarna, och helst som de äro eniga med oss i fråga om den kristna lärans övriga artiklar, att vi ensamt för dess skull släppte all hänsyn till den kristna läran och alla församlingars allmänna sammanhållning. Med detta skenbart så starka argument göra de oss icke endast illa sedda hos sina egna, utan de förvilla också många välsinnade, som mena, att vi av ren envishet eller på grund av någon annan privat nyck äro av annan mening än de. Men detta är ett djävulens försåt, varigenom han försöker fördärva icke endast den nämnda artikeln utan hela den kristna läran.  På detta deras argument svara vi med Paulus: Litet surdeg fördärvar hela degen. Inom filosofin kan man iakttaga, huru ett ringa fel vid utgångspunkten blir stort vid slutet av tankekedjan.Likaså kan i teologin ett litet fel fördärva hela läran. Därför måste läran och livet helt och hållet hållas isär. Läran är icke vår utan Guds. Vi äro endast hans kallade tjänare. Därför kunna vi icke uppgiva eller förändra en enda prick i den. Livet åter är vårt. Vad livet angår kunna därför sakramenterarna icke fordra något av oss, som vi icke skulle vilja eller t. o. m. böra underkasta oss, medgiva och fördraga, så länge blott läran och tron icke äventyras, ty om läran upprepa vi ständigt detta Pauli ord: Litet surdeg syrar hela degen. I detta stycke kunna vi icke vika ens en hårsmån. Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är icke delbar. Där kan man varken taga något ifrån eller lägga något till. Livet åter liknar den empiriska, verkliga punkten, som alltid kan delas, alltid förminskas.

 Det minsta grand i ögat skadar synen. Därför säga tyskarna om ögonsalvor: Det finns ingenting som är gott att ha i ögat. Och Kristus säger: »Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt får också hela din kropp ljus», och vidare: »Om hela din kropp har ljus och ingen del ligger i mörker, då får den ljus helt och hållet.» (Luk. 11,
: 34. 36). Med denna liknelse antyder Kristus, att ögat, d.v.s. läran, måste vara helt och hållet ren, klar och oförfalskad, så att den icke till någon del ligger i mörker. icke skymmes av ett enda litet moln. Och Jakob säger träffande, icke av sig själv utan otvivelaktigt efter vad han hört av fäderna: »Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.» (Jak. 2. 10). Läran bör alltså vara som en enda, obruten och cirkelrund guldring utan någon som helst fog. Den minsta spricka gör nämligen, att ringen icke längre är hel. Vad hjälper det judarna att de tro på en enda Gud, som är alltings Skapare, att de tro på alla artiklar och antaga hela Skriften, då de förneka Kristus? »Den som felar i ett är skyldig till allt.»  Därför bör man noga lägga märke till detta ställe för bemötande av det förtalet mot oss, att vi våldföra oss på kärleken till stort avbräck för församlingarna. Vi äro förvisso beredda att bevara frid och kärlek gentemot alla, om de blott låta oss behålla läran om tron hel och oskadd. Kunna vi icke utverka detta, kräva de fåfängt kärlek av oss. Förbannad vare den kärlek, som upprätthålles på bekostnad av trons lära! För den måste allt vika, kärlek, apostlar och änglar från himlen. Deras lömska sätt att förringa denna sak visar tydligt nog, hur pass högt de sätta Ordets majestät. Om de trodde att det är Guds ord, skulle de icke leka med det på detta sätt, utan de skulle bevisa det den största aktning och tro det utan gensägelse eller tvekan. Då skulle de veta, att alla Guds ord äro ett enda och ett enda är alla. De skulle veta, att en enda artikel är alla och att alla äro en enda. Om en enda åsidosattes, gå de alla småningom förlorade. De utgöra nämligen ett enda, enhetligt sammanhang.

Vi skola alltså låta dem framhäva endräkten och den kristna kärleken. För vår del skola vi framhäva Ordets majestät och tron. Kärleken kan på någon punkt utan fara åsidosättas, men icke så Ordet och tron. Det tillkommer kärleken att fördraga allting, att vika för alla. Tron däremot får icke alls fördraga något, icke vika för någon. Kärleken, som gärna ger vika, som tror, förlåter och uthärdar allting, blir ofta bedragen, men därigenom tager den ingen skada, som verkligen är värd att kallas skada, d.v.s. den förlorar icke Kristus, och därför tager den icke anstöt utan framhärdar i att göra väl även mot de otacksamma och ovärdiga. I vår salighetssak däremot, då svärmare lära lögn och villfarelser under sken av sanning och bedraga många - då får man icke öva kärlek eller gilla villfarelsen. Vad som här går förlorat är nämligen icke en mot den otacksamme bevisad välgärning; utan här förlorar man Ordet, tron. Kristus och det eviga livet. Om man därför förnekar Gud i en enda artikel, förnekar man honom i alla, ty Gud fördelas icke på många artiklar. Han är allt i varje enskild artikel och en enda i alla artiklar. Sakramenterarna, som anklaga oss för att åsidosätta kärleken, svara vi därför alltid med Pauli ordspråk: Litet surdeg syrar hela degen. Ett annat ordspråk lyder: Rykte, tro och öga passa skämtet föga.
 Jag har varit så utförlig på denna punkt, både för att styrka de våra och för att undervisa andra, som kanske taga anstöt av vår ståndaktighet och icke tro, att vi hava bestämda och viktiga skäl till denna ståndaktighet. Vi böra alltså icke låta dem imponera på oss med sitt myckna tal om sin iver för kärlek och endräkt. Ty om man icke älskar Gud och hans ord, spelar det ingen roll, vad man i övrigt älskar. Paulus förmanar alltså med detta ordspråk både lärare och åhörare att icke anse läran om tron såsom något ringa eller obetydligt, som vi kunna leka med efter behag. Den är en solstråle från himlen, som upplyser, upptänder och vägleder oss. Liksom världen med all sin visdom och makt icke kan böja solstrålarna, vilka från himlen gå rakt mot jorden, så går det icke heller att taga något ifrån eller lägga något till trons lära utan att den helt fördärvas.” (Luther Stora Galaterbrevskommentaren. S. 469)

Pieper:
Liksom alla kristnas frihet består i att de är fria från sin egen vilja och har blivit bundna av Gud eller blivit hans tjänare (Rom. 6:22), så består i synnerhet kyrkans lärares lärofrihet just däri att de helt bundits vid Guds Ord. De förstå sanningen, och sanningen gör dem fria, om de för­blir vid detta Ord (Joh. 8:1 32). Teologen, som utger det vara kristen lä­ra, som härrör från hans eget jag eller från andra människors jag, har hemfallit åt träldom under människor. Den lärofrihet för teologerna som man rest krav på i våra dagar består i att man inte skall vara bun­den vid Guds Ord ("bokstavsträldom", "ovärdigt lärotvång", "lagisk anda" o.dyl.); den friheten är köttets frihet, och meningen är, att köttet skall upphöjas över Guds Ord och vilja. Den kristne läraren kräver inte någon lärofrihet, inte ens på punkter, där han själv inte förstår Skriften. Han lyssnar istället till Lu­thers kända ord: "Kan inte du fatta, hur det (vid världens skapelse) va­rit sex dagar, så visa Den Helige Ande den äran, att han är mera lärd än du. Ty du skall handskas med Skriften på så sätt, att du betänker, att det är Gud själv, som talar" (WA 12,440). Det är här inte fråga om en ovärdig underkastelse under en yttre auktoritet, utan det är fråga om den fria, härliga underkastelse, som den kristne övar under hela sitt liv, när det gäller Guds vilja och styrande, ty hela Skriftens sanning upprätthålls genom auktoriteten hos den, som den kristne tillbeder såsom Gud och Frälsare.” (Pieper-Mueller, ”Teologi och lärofrihet”, i Kristen dogmatik s. 56-58 )


Noter
12015 var andelen döpta av alla födda i Sverige 45,5% Men SOM-undersökningen från samma år visar att bara 17% ber till Gud minst en gång i veckan. Bara 9% går till kyrkan minst en gång i månaden. Men inte ens deltagandet i folkkyrkans gudstjänster och verksamhet tyder på att man verkligen bekänner sig till innehållet i den kristna tron. En enkätundersökning genomförd av Svenska Kyrkans Unga visade att till och med bland de ideellt arbetande ledarna inom Svenska kyrkan var bara 20 procent bekännande kristna. Att en hel del svenskar kallar sig kristna förklarar man oftast med att man är döpt eller tillhör Svenska kyrkan, alltså kristen rent kulturellt, men inte som en relation till Gud och Kristus, visar sig vid närmare frågor. Tyvärr tog SOM-studien som konstaterade att 41% av svenskarna tror på Gud inte steget vidare och frågade om innehållet i den tron. Det gjorde däremot en studie från 1998, där svarade endast 32% att de trodde på en Gud man kan ha en relation till. Men fortfarande handlade det inte specifikt om Kristus.
2Och då ska man räkna bort alla dem som går på gudstjänster utanför folkkyrkans ram.

1 kommentar:

  1. Jag gick ur Svenska Kyrkan när de beslöt att binda samkönade par i deras synder. Jag tror att de gjorde det av uppgivenhet, men jag kunde inte ställa mig bakom det. Men för den som älskar Gud även om denne blir kyrkoherde i Svenska Kyrkan samverkar allt till det bästa. Tidsandan håller på att vända och Svenska Kyrkan kommer så småningom att byta dike igen.

    SvaraRadera