Vad ett helgon är

"Som munk hade jag ofta en innerlig längtan att få se en helig människas leverne. Men jag tänkte då på ett sådant helgon som levde i öknen utan mat och dryck, endast på rötter och kallt vatten. Och föreställningen om helgonen såsom sådana vidunder hade jag inte endast hämtat ur sofisternas utan även ur kyrkofädernas böcker. Men nu, då sanningens sol lyser klart, ser vi, att Kristus och apostlarna inte kallar dem för helgon som avhåller sig från äktenskap eller vin eller gör andra skenbart lysande och stora gärningar, utan dem som är kallade genom evangelium, är döpta, och tror att de helgats och renats genom Kristi död och blod. När Paulus skriver till de kristna, kallar han dem överallt heliga, Guds barn och arvingar m.m. Helgon är alltså alla de som tror på Kristus, de må vara män eller kvinnor, trälar eller fria, inte genom sina egna utan genom Guds gärningar, som de tar emot i tron. Sådana gärningar är Ordet, sakramenten, Kristi lidande, död, uppståndelse och seger, den helige Andes sändande o.s.v. Kort sagt, helgonens helighet är av passiv, inte aktiv art. 

Verkliga helgon är alltså Ordets tjänare, borgerliga överhetspersoner, föräldrar, barn, husbönder, husfolk o.s.v., såvida de i första hand är visso om att Kristus är deras vishet, rättfärdighet, helgelse och förlossning (1 Kor 1:30), och därnäst såvida var och en enligt Guds ords föreskrift gör

sin plikt i sin kallelse och för Kristi skull avhåller sig från köttets begärelser och laster. Att inte alla är lika ståndaktiga, så att hos några många svagheter och fel blir synliga, och att några t.o.m. faller i synd - detta hindrar inte deras helighet, bara de inte syndar av uppsåtlig ondska utan av svaghet. Såsom jag flera gånger sagt känner nämligen helgonen köttets begärelse, men de gör motstånd för att inte fullborda den i gärning. Om de oförutsett faller i synd, får de likväl förlåtelse genom att åter i tro fly till Kristus, som inte vill, att vi skall driva bort det vilsekomna fåret utan att vi skall söka efter det. 

Alltså bort det, att jag genast såsom oheliga eller världsliga skulle döma de som är svaga i tron eller levernet, om jag ser dem älska och vörda Ordet och bruka Herrens nattvard! Dem har nämligen Gud tagit sig an, och dem räknar han för rättfärdiga genom syndernas förlåtelse. Han är deras Herre, och om de står eller faller, det angår endast honom (Rom 14:4)."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren", Gal 5:19).