En kristen bör akta sig för att uppskjuta bönen tills han menar sig vara alldeles ren och fullkomligt beredd att träda fram inför Gud. Djävulen har ofta brukat hålla mig tillbaka med sådana tankar som dessa: "Nu är du inte beredd, den och den förutsättningen måste finnas, då kan du bedja lugnare." För den som följer sådana tankar och därigenom låter sig hindras från bön går det nog som för bondkvinnan som först ville uträtta det och det innan hon skulle uttala sitt önskemål, och så blev det aldrig någon önskan av.
När skall jag då bedja? När jag är i nöd, då är det tid. Är jag inte värdig eller beredd, så gör mig nog Gud både värdig och beredd. Ty jag vet, att han älskar mig, inte för min skull, inte därför att jag är helig och from, utan för Kristi skull, som jag håller mig till med ett troende och älskande hjärta.
Herren och apostlarna lär oss en mycket god tiggarkonst, då de framhåller, att man alltid skall ligga inför Gud med sina
Lika gärna som han vill, att vi skall be, lika gärna borde vi göra det. Ty den som vill vänta på att bli värdig att få något av Gud, han kommer aldrig så långt, att han kan be. Därför är det som sagt bäst att lämna all blygsel bakom sig och genast öppna munnen och säga: Herre! Jag är i stor nöd och fara, både med själ och kropp och jag är i stort behov av ditt bistånd och din tröst. Den vill du inte neka mig, utan säkert ge mig enligt ditt eget nådiga löfte. Tiggarna på gatorna förstår fullständigt denna konst, och ganska ofta behöver de den. Men folk tål det inte utan man blir förargad och avvisar sådana påträngande tiggare med hårda ord. Vår Herre däremot fördrar gärna sådana tiggare, som håller i och inte låter sig avvisas.
Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar