Under allvarsamma anfäktelser och samvetskamp händer det visserligen, att vi omfattar Kristus och tror att han är vår Frälsare. Men då förskräcker oss lagen mest, då anfaller oss djävulen med alla sina skott och glödande pilar och försöker av alla krafter att ta Kristus från oss och beröva oss all tröst. Där fattas då litet, för att vi skall duka under och förtvivla. Vi är då det brutna strået och den rykande veken. Matt.12: 20.
Emellertid hjälper dock den Helige Ande vår skröplighet och manar gott för oss med outsägliga suckar och ger vår ande vittnesbörd, att vi är Guds barn. På detta sätt upprättas själen mitt under sin ångest, suckar till sin frälsare och överstepräst Jesus Kristus, övervinner köttets svaghet, fattar åter tröst och säger: Abba käre Fader. Denna suck, som vi knappt märker, kallar Paulus ett rop och en outsäglig suckan, som uppfyller himmel och jord. Vidare kallar aposteln den även ett Andens rop och suckande eftersom Anden under vår skröplighet och
Vår tro, som under anfäktelsen på detta sätt suckar till Kristus är ganska svag, nämligen vad känslan beträffar. Därför hör vi inte detta rop. Vi har endast ordet, och då vi under denna kamp omfattar detta, hämtar vi oss något litet, men ropet hör vi inte alls. Men han, som ser till hjärtat, vet, vad andens sinne är. För denna hjärterannsakare är denna, som det syns oss, svaga suck det starkaste rop, ja ett outsägligt suckande. I jämförelse därmed är lagens, syndens, dödens, djävulens och helvetets största rytande alls intet och kan inte höras.
Det är alltså inte förgäves som Paulus kallar detta det troende och nödställda hjärtats suck, ett Andens rop och outsägliga suckande. Ty det uppfyller hela himlen och ropar så väldigt, att änglarna inte tycker sig höra något annat än detta rop.
Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar