Om bibelläsning del I

"Den heliga Skrift är en stor skatt, och ju mer den brukas, desto mer nytta gör den oss. Ty se, här finner du riklig undervisning om den käre Herren Gud, hur han är och lever i all evighet, och om hans käre Son, som han har sänt till människornas frälsning. Och här finner du hans heliga bud, om hur du skall vandra och leva både dag och natt, i ära och smälek, i glädje och sorg, som ung och som gammal, som fader och som barn.

Och om nu nu inte flitigt vill läsa och rannsaka denna bok, så visste du ju inte vad du bör göra eller avhålla dig ifrån. Säg

mig dock, käre vän, om du vandrade i skumhet och mörker och hade förlorat väg och stig ur sikte, så att du inte visste var du skulle sätta din fot, och du varken såg eller hörde någon, som kunde vara din vägvisare och ledare, och du då upptäckte en lykta, som kunde vägleda dig, vore du då inte en dåre, om du inte ville rätta dig efter den och låta den lysa för dig. Jo, det vore visserligen mycket dåraktigt gjort av dig, om du här hellre än låta dig vägledas valde att vandra omkring ensam i den kolsvarta natten, varje ögonblick utsatt för att bryta halsen eller benen av dig. Men inte mindre dåraktigt skulle ju den anses, som inte vill läsa den Heliga Skrift, som är det rätta ljuset, som skall lysa för oss, i allt vi företar oss (Ps 119:105).

Och sedan de dyrbara löftena och det saliga hoppet, som den ger oss, som du i nöd och fara kan trösta och styrka ditt hjärta med, och trons och hoppets förvissning, som du vinner, när du i den Heliga Skrift ser, hur god Gud är, och erfar, vad han säger till dig, hur högt han älskar dig, och vad han har gjort för dig. Och se, allt bekymmer förgår ju, när du läser om Jesus, som har vunnit åt dig Guds nåd och himlens salighet. Liksom när du går till brödskåpet, eller sätter dig till bords när du är hungrig, så bör du också gå till Bibeln, när din själ hungrar, när den är orolig och tvivlande och längtar efter tröst. Om du endast ser efter vad människorna säger, då kan du lätt bedra dig själv, och vet inte alltid om det är sanning som de predikar för dig. Men allt detta kan du bedöma och pröva efter den Heliga Skrift, och när du endast håller dig till den, så löper du aldrig fara att förföras av falska lärare."

(M. Luther. Ur "Kristliga Lefnadsregler").

Att leva efter köttet

"'Om ni lever efter köttet kommer ni att dö.' (Rom 8:13).

Här uttalar aposteln en kort men avgörande dom mot dem som berömmer sig av nåden men lämnar köttet [syndanaturen] frihet, såsom vill han säga: 'Det skall inte hjälpa er att ni hört evangelium, berömmer er av Kristus, tagit emot sakramentet, om ni inte genom den nåd och Ande, som blivit er givna, dämpar era syndiga lustar, förakt för Gud, girighet, ondska, högfärd, avund, hat och annat sådant'.

Ty med köttet menas inte blott det grova utbrottet av otukt, utan allt vad människan har med sig av fader och moder, inte blott kroppen utan även själens och alla naturens krafter, yttre och inre, i förnuft, vilja och alla sinnen, och särskilt det, som förnuftet inte håller för synd, såsom att leva i otro, avguderi, förakt för Guds ord, förmätenhet och hävdelsen av egen vishet, makt och ära. Allt sådant måste de kristna (som har den helige Ande och kan bedöma vad som hör till köttet) undvika och fly såsom ett skadligt gift som för med sig död och fördömelse, såsom aposteln här säger, att om vi lever efter köttet kommer vi att dö."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").

Gud har omsorg

"'Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna!' (Matt 23:37).

Knappast något djur vårdar sig om sina ungar med sådan ömhet som hönan. Hon kan ändra sin naturliga röst till jämmer och klagan. Hon söker, samlar och lockar sina kycklingar. Finner hon föda så äter hon den inte utan ger den åt sina kycklingar. Hon har omsorg om dem och varnar dem för rovfåglarna och breder ut sina vingar till skydd för

kycklingarna. Hon lider gärna allt för deras skull och är för dem en kärleksfull mor.

På samma sätt låter Kristus sin stämma klaga för vår skull. Han kallar oss till bättring. Han blottar för var och en hans synd och nöd. Han lockar oss att rannsaka Skriften och låter oss i den finna föda. Han
ger oss sin Helige Andes värme som han allena kan ge. Han strider för oss och försvarar oss mot djävulen och alla onda andar under himlen."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Bruka Ordet, varje dag

"'Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft.' (Ef 6:10).

Vill du vara stark och oövervinnerlig, låt då Kristus vara din
starkhet. Ta emot honom och håll dig till honom, så att du lär

känna honom. Ta vara på hans ord, försök anstränga dig att lära dig det. Bruka ordet varje dag och låt det finna vägen in i ditt hjärta så att Guds ord och ditt hjärta blir ett och du blir fullt övertygad om saken, ja, ännu mera övertygad än om ditt eget liv. På det sättet blir du stark och fast. Och till och med om djävulen och hans budbärare då skulle komma, kan du stå rak och förbli trygg."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Att tåla galenskap

"'Ni står gärna ut med dårar, ni som är så kloka.' (2 Kor 11:19).

Falska lärare har medgång: man tål deras galenskap. Fastän det är klart för alla att de far vilse så överger man dem inte utan är ändå nöjd med dem. Men rätta lärare kan världsmänniskorna inte uthärda. Man ger ständigt akt på deras ord och handlingssätt för att kunna komma åt dem. Om man upptäcker ett grand så gör man det strax till en bjälke. Man har ingen fördragsamhet utan man dömer, fördömer och

föraktar. Därför är det så tungt att predika, att den som inte först av allt tänker på Guds ära och nästans gagn, han kan knappast orka med detta verk. Läraren måste arbeta och låta andra skörda äran och nyttan av sitt verk. Själv blir han föraktad och hånad. Vi måste älska, försaka och tåla. Men detta måste Guds Ande lära oss. Kött och blod förmår det
inte."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Trons frukt är kärlek till Gud och nästan

"'Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.' (Joh 14:15).

Hur får man denna kärlek? Svar: Så fördärvat är människans hjärta, att det inte kan älska, förrän det erfarit någon välgärning. När Gud därför i Gamla testamentet med grymhet umgicks med människorna, älskade de honom inte. Då tänkte Gud: 'Ack, jag måste umgås med dem så vänligt, att de inte kan göra annat än älska mig.' Då tog han sin älskade

Son och utgöt sin barmhärtighet ända till botten, så att vi nu kan berömma oss av alla hans goda välgärningar, såsom vore de helt våra egna, gjorde sig till vår käre Fader och överser så med vår svaghet, att vi måste vända hela vårt hjärta och vår kärlek till Gud och handla med vår nästa så, som Gud gjort med oss. På detta sätt håller vi då Guds bud av hjärtat, gärna och av villigt hjärta. Vi har då inga andra gudar, vi åkallar hans namn och prisar det allena, vi låter Gud sköta sin styrelse, han må göra det som behagar honom, men vi är stilla och håller sabbat. På detta sätt håller vi den första tavlans bud. Sedan är vi även vänliga och ödmjuka mot var man, ärar fader och moder, tjänar nästan villigt och med kärlek, och tänker på  detta sätt: Jag vill göra mot min nästa så, som Gud gjort med mig."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").

Var lag och evangelium skall råda

"'Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle' (Gal 5:13).

En kristen är en sådan människa, som gör alldeles samma gärningar som andra, utom det att hans samvete är annorlunda ställt. Därför måste man skilja på två slags predikan, lag och evangelium. För samvetet skall ingen lag predikas och för händerna inget evangelium. För samvetet skall man predika så, att man blir rättfärdig och salig endast genom tron på Kristus och inte genom någon som helst gärning. Men på det yttre levernet, på den gamle Adam, skall man lägga allt, vad lagen fordrar, så att lagen förblir utanför

men evangelium i det inre. Lagen gör ingenting annat än att tvinga, driva och hålla folk i tygeln. Så säger Paulus, att han brukade lagen: 'Jag tuktar min kropp och kuvar den' (1 Kor 9:27), så att man håller hela lagen, och likväl säger: Sådant hjälper dock inte hjärtat och samvetet.

Vänder man nu om saken så, att man släpper lagen över samvetet och lämnar köttet frihet, då har man förvänt saken, så som somliga gör, när de säger: 'Hjälper goda gärningar inte till salighet, då vill jag leva fri'. Lär därför att göra en rätt åtskillnad, så att du håller samvetet fritt och lägger lagen på kroppen, och inte tvärtom binder båda eller lämnar båda fria."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").

Tron är inte en mänsklig gärning

"'Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt.' (Joh 6:29).

Då vi får samvetsnöd och borde använda oss av evangelium, som är ett nådens, tröstens, ja, livets ord, så skyndar ofta lagen, som är vredens, bedrövelsens och döden ord, ifatt, hinner före evangelium och börjar dundra i samvetet. Ett enda hotande ord ur Skriften kan nedslå och förmörka alla

tröstegrunder och så uppskaka vårt inre, att vi helt och hålet glömmer rättfärdiggörelsens lära, nåden, evangelium, ja, Kristus själv. Utöver detta har vi dessutom oss själva, nämligen vårt eget förnuft, emot oss. Därför inpräglar vi också ständigt den sanningen, att Kristi kunskap och tron inte är en mänsklig sak eller gärning utan helt enkelt en gåva av Gud, som både skapar och uppehåller tron i oss. Men liksom han genom ordet först skänker tron, så övar, förökar, stärker och fullbordar han henne sedan genom ordet. Därför är ingenting farligare än att förakta ordet. Den som blir mätt och likgiltig för ordet, för att han tror sig ha förstått det, och
därför så småningom börjar få avsmak för det, han har redan förlorat Kristus."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").

Se Guds Lamm!

"'Se, Guds Lamm!' (Joh 1:36).
Profeterna förkunnade att Kristus skulle komma och befria världen från synden. Men ingen av dem, inte ens Jesaja eller

Jeremia, kunde säga: 'Här är han'. Ingen annan av profeterna än Johannes har med sitt finger pekat på honom som kan förlåta våra synder. Han har visat oss Guds Lamm. Det hade ingen före honom gjort.
Om någon nu är böjd under synden, om någon lider under djävulen och döden, så skall han se vem Johannes pekar på. Av honom får han veta hur han skall kunna få förlåtelse för sina synder och vinna frid med Gud. Här är en glädje som alla människor kan få, inte bara Sakarias och Elisabet."
(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Gud överger inte de sina

"'Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går... Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig.' (1 Mos 28:15).

Detta ord, som Herren sade till Jakob (då han flydde från Esau), visar oss, hur det stod till i Jakobs hjärta. Ty Gud är inte en pladdrare,som talar sådana ord där de inte behövs. Av detta ser vi, att Jakob var i ångest och nöd och i hemlighet har smugit sig bort, eftersom hans broder hotat
hans liv. Då han nu står i sådan fara och inte kan hjälpa sig

själv, är Gud där och säger till honom, att han själv vill hjälpa och bevara honom. Sådant är skrivet, för vi skall vara vissa, att Gud inte överger de sina. 

Ty om också hela världen var emot oss, är han dock nära och hjälper. Och om det än ser ut, som gick allting över ända och vi måste förgås, så är dock Herren helt nära och kan i ett ögonblick ta oss ur nöden. Men varför hjälper han oss inte genast? För att hans nåd, verk och ord skall bli så mycket mer kända, och vi får se, att han kan frälsa från döden. Ty sådant tror vi inte, förrän vi får erfara det. Och sådan tröstande hjälp får ingen erfara, förrän man sett sig övergiven av alla och inte haft någon annan hjälpare än Gud allena."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").

Höra Ordet, inte se

"'Men när han (Petrus) såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: "Herre, hjälp mig!' (Matt 14:30).

Här blir Petrus svag i tron, förlorar Kristi ord som sagt honom 'Kom', och i vars kraft han stigit ur båten. Ty värdret, som han såg, ansatte honom så häftigt, att han inför detta förlorade hörseln av ordet 'kom', så att han inte tänkte på Ordet, utan på vädret som han såg. På detta sätt gör ögat alltid hörseln skada, och de synliga tingen upphäver Ordet och de osynliga tingen. Ty så länge Petrus hörde ordet 'kom' och inte såg, hur

vattnet bar honom, gick han lyckligt på havet; men då han började se vädret, förlorade han hörseln av ordet 'kom' och började strax sjunka.

Tron började starkt men försvagades genom det svåra vädret. Och nu avmålas Petrus på detta sätt, för att vi inte skall bli stolta, även om vi gjort en god början i tron, för att vi skall frukta Gud, förtvivla om oss själva och våra krafter, anropa Honom och bedja endast om Hans nåd. Det är också en tröst, att det fortfarande finns hjälp för Petrus, just då han skall förgås, för han ropade: 'Herre, hjälp mig!' Och då han ropade, dröjde inte Kristus länge och övergav honom inte utan kom honom i samma ögonblick till hjälp."
(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").

Känner du Gud?

"'Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.' (Joh 17:3).

Här står omdömet skrivet: Känner du Kristus, så känner du även Gud. Ty att känna Gud är inte endast att veta, att han har skapat himmel och jord, givit oss liv och lemmar och att han är allsmäktig. Sådant är endast en liten del och det ringaste av kännedomen om Gud. Ty kommer vi inte längre än så, måste vi ännu mer frukta och vara rädda för en sådan Gud, eftersom vi varit olydiga mot honom.

Men den som känner Kristus, hur han bör anses, vad vi har i honom och hur vi skall använda oss av honom, han ser på Kristus, att Gud är en nådig, barmhärtig Gud, som vill hjälpa oss från synden. Detta är att rätt känna Gud, när man vet, att han är så barmhärtig mot syndare. Hans allmakt och evighet kan man förstå av hela världens skapelse, men hans barmhärtighet ser man endast på Kristus Jesus, hans lidande och död, att han går bort och bereder rum åt oss i himlen, oss, som efter vår egen förtjänst för evigt hade måste vara berövade sådana boningar."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn.").

Straffad i vårt ställe

"'Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.' (Gal 3:13).

Paulus säger inte, att Kristus blivit en förbannelse för sin egen skull utan 'för vår skull'. Det ligger alltså tonvikt på de orden 'i vårt ställe'. Ty Kristus är oskyldig, vad honom själv angår. Alltså hade han inte behövt hängas upp på trä. Men eftersom varje rövare enligt lagen skulle korsfästas, var också Kristus själv enligt Mose lag skyldig att korsfästas, eftersom han iklädde sig syndares och rövares person, men inte en endas utan alla syndares och rövares. Ty vi är syndare och rövare, och därför är vi hemfallna åt död och evig fördömelse. Men Kristus tog på sig all vår synd och dog för den på korset. Därför måste han bli en rövare, såsom Jesaja säger, Jes. 53:12: 'Han blev räknad bland förbrytare.'...

Han bär alla människors alla synder i sin kropp. Inte som om han själv hade begått dem, men de synder som vi begått upptog han i sin kropp för att göra till fyllest för dem med sitt eget blod. Därför hemföll han, även om han till sin egen person var oskyldig, åt Moses för alla gällande lag, eftersom han blev funnen bland syndare och rövare. Överheten anser för skyldig och straffar den som ertappas bland rövare, även om han aldrig gjort något ont eller något, som förtjänar döden. Men Kristus ertappades inte endast bland syndare, utan han ställde sig frivilligt och enligt sin Faders vilja

solidarisk med syndare, i det att han antog deras kött och blod, som är syndare och rövare, djupt sjunkna i alla slags synder. Då alltså lagen ertappade honom bland rövare, dömde och dödade den honom såsom rövare.

Denna kunskap om Kristus och denna ljuvliga tröst, att Kristus för vår skull blivit gjord till en förbannelse för att friköpa oss från lagens förbannelse, den berövar sofisterna oss, då de skiljer Kristus från synderna och syndarna och framställer honom endast som ett efterföljansvärt exempel...

'Men det är ju både orimligt och skymfligt att kalla Guds Son en syndare och en förbannelse?' - Vill man förneka, att han är en syndare och en förbannelse, bör man också förneka, att han lidit, korsfästs och dött. Ty det är inte mindre orimligt att säga, såsom vi gör i vår trosbekännelse, att Guds Son blivit korsfäst, och att han utstått syndens och dödens straff, än det är att kalla honom en syndare och en förbannelse.

På samma sätt kallar Johannes Döparen honom Guds lamm (Joh 1:29). Själv är han visserligen oskyldig, eftersom han är Guds rena och obesmittade lamm, men eftersom han bär världens synder, trycks hans oskuld av hela världens synder och skuld. Alla de synder, som jag, du och vi alla gjort och kommer att göra, är Kristi egna synder, alldeles som om han själv hade begått dem. Kortfattat: vår synd måste bli Kristi egen synd, eller också måste vi förgås till evig tid. Denna sanna Kristuskännedom, som Paulus och profeterna lärt oss, har de gudlösa sofisterna fördunklat."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").

Jag tror på Jesus Kristus vår HERRE

"'Jag tror på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre...' (Ur Andra trosartikeln, apostoliska trosbekännelsen).

Om du nu blir tillfrågad: 'Vad tror du med hänsyn till andra artikeln om Jesus Kristus?', svara då i korthet: 'Jag tror, att Jesus Kristus, Guds sannskyldige Son, är vorden min Herre.' Vad betyder nu detta att 'varda en Herre'? Det betyder, att han har återlöst mig från synd, djävul, död och all olycka. Ty förut har jag icke haft någon herre eller konung, utan har varit fången under djävulens våld, fördömd till döden och snärjd i synd och blindhet.

Ty då vi voro skapade och av Gud, vår Fader, hade mottagit allehanda gott, kom djävulen och bragte oss i olydnad, synd, död och allsköns olycka, så att vi kommo under Guds vrede och onåd och dömdes till evig död, såsom vi hade förskyllt och förtjänat. Då fanns ingen råd, hjälp eller tröst, till dess denne Guds ende och evige Son av outgrundlig godhet, förbarmade sig över vår jämmer och vårt elände och kom från himmelen för att hjälpa oss. Så äro nu alla dessa

tyranner och plågare fördrivna, och i deras ställe har trätt Kristus Jesus, en livets, rättfärdighetens, alla goda gåvors och all salighets Herre; han har ur helvetets gap ryckt oss arma, förlorade människor samt vunnit och befriat oss och åter bragt oss under Faderns välbehag och nåd och tagit oss såsom sin egendom under sitt skydd och beskärm för att regera oss med sin rättfärdighet, vishet och makt, sitt liv och sin salighet.

Det må alltså gälla såsom huvudsumman av denna artikel, att det lilla ordet 'Herre' rätt och slätt innebär detsamma som återlösare, d.v.s. den som fört oss från djävulen till Gud, från döden till livet, från synden till rättfärdigheten och som behåller oss vid detta. Men de stycken som sedan följa efter varandra i denna artikel, hava ingen annan uppgift än att förklara denna återlösning och närmare ange, huru och varigenom den har skett, d.v.s. vad den har kostat honom och vad han har offrat och satt på spel för att vinna oss och bringa oss under sitt herradöme: nämligen att han har blivit människa, avlad och född av den Helige Ande och Jungfrun utan all synd, för att så bliva herre över synden, att han vidare lidit, dött och blivit begraven, för att han för mig skulle göra till fyllest och betala vad jag förskyllt, icke med silver eller guld, utan med sitt eget dyra blod. Och detta
allt fördenskull, att han skulle bliva min Herre, då han ju för sin egen skull ej gjort eller behövt göra något av detta. Sedan har han uppstått igen, uppslukat och förtärt döden och slutligen uppfarit till himmelen och tagit väldet på Faderns högra sida, så att djävulen och alla väldigheter måste vara honom underdåniga och ligga för hans fötter, till dess han slutligen på den yttersta dagen avskiljer och befriar oss från den onda världen, från djävul, död, synd m.m."

(M. Luther. Ur "Luthers stora katekes").

Människans "varför"

"Gud vill ge oss allting i och med Kristus, så att Han skall vara vår egen, om vi i sann tro ödmjukar oss inför Honom. Men det vill vi inte,och utan Kristus är vi därför dårar, och går överallt omkring med vårt 'varför'? 'Varför gör Gud så? Varför tillåter Han detta? Varför låter Han sådant ske?' Vi vill nämligen också gärna ha del i styrelsen."

Då någon

frågade, varför Gud gjorde så mycket, som man varken kunde finna, ange eller förstå orsaken till, sa Luther: "Kraften ligger inte i att vi skulle veta och förstå allt, som Gud gör, ja, Han vill inte ens, att vi skall veta, vad Han företar sig, såsom Han sa till Petrus: 'Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det' (Joh 13:7), nämligen på den fröjdefulla dagen.

Då först skall vi riktigt förstå, hur troget och kärleksfullt den gode Gud har menat det med oss, även när Han sände olycka, ångest och nöd. Under tiden skall vi förtröstansfullt lita på Honom, att Han inte skall låta oss fördärvas varken till kropp eller själ utan handla med oss så, att allt, vare sig gott eller ont, måste tjäna oss till godo.'"

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid").

För dem som bär på tunga bördor

"'Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila.' (Matt 11:28).

Dessa ord 'arbetar och bär på tunga bördor', om de än skulle kunna förstås om all slags bedrövelse, så syftar de dock egentligen på samvetet, som utan Kristus är besvärat. Tänk därför inte här på din värdighet, ty han säger just: 'ni som bär på tunga bördor', nämligen bär på lagen, synden, ångest och bekymmer, och vad mer det än kan vara som skulle kunna

besvära ett samvete. Därför ger han inte detta något särskilt namn, han säger inte: bär på den eller den nöden, utan helt enkelt: 'ni som bär på tunga bördor'. De visa och kloka (vers 25) går sin väg fram på det allra säkraste, de har ett lugnt, obesvärat liv. Däremot måste de kristna alla stunder träta med sina synder och samveten, ställa sig till motvärn mot djävulen och lida allt av världen.

Men ack, vilken besynnerlig inbjudan är då inte detta? Varför kallar han inte de starka, rika, friska, lärda? Vad vill han väl med en fattig, arbetande och betungad människa? Inget annat, än att det så behagar honom. Sådana, säger han, kallar jag till mig; med de friska har jag ingenting att göra, mitt rike är ett sjukhus, där jag själv är läkaren."
(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn; Betraktelser för var dag i året").

Den trånga porten

'Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma in men inte kunna det.' (Luk 13:24).

Varför skall de inte kunna ta sig in? Därför att de inte vet vilken den trånga porten är. Det är tron som är den trånga

porten. Den gör människan liten, så helt till intet, att hon får ge upp alla sina egna verk och börja lita bara på Guds nåd. Men de helgon som har Kains sinne, menar att den trånga porten är goda gärningar. Därför blir de aldrig heller små i egna ögon och tvivlar inte heller på att de skall kunna få en hel del till stånd med sina egna gärningar. Tvärtom samlar de sina förtjänster i stora säckar som de hänger omkring sig för att på det sättet försöka tränga sig igenom porten. Och de har samma möjlighet att komma igenom som kamelen har när den med sin stora puckel skall försöka tränga sig igenom nålsögat."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Vad ett helgon är

"Som munk hade jag ofta en innerlig längtan att få se en helig människas leverne. Men jag tänkte då på ett sådant helgon som levde i öknen utan mat och dryck, endast på rötter och kallt vatten. Och föreställningen om helgonen såsom sådana vidunder hade jag inte endast hämtat ur sofisternas utan även ur kyrkofädernas böcker. Men nu, då sanningens sol lyser klart, ser vi, att Kristus och apostlarna inte kallar dem för helgon som avhåller sig från äktenskap eller vin eller gör andra skenbart lysande och stora gärningar, utan dem som är kallade genom evangelium, är döpta, och tror att de helgats och renats genom Kristi död och blod. När Paulus skriver till de kristna, kallar han dem överallt heliga, Guds barn och arvingar m.m. Helgon är alltså alla de som tror på Kristus, de må vara män eller kvinnor, trälar eller fria, inte genom sina egna utan genom Guds gärningar, som de tar emot i tron. Sådana gärningar är Ordet, sakramenten, Kristi lidande, död, uppståndelse och seger, den helige Andes sändande o.s.v. Kort sagt, helgonens helighet är av passiv, inte aktiv art. 

Verkliga helgon är alltså Ordets tjänare, borgerliga överhetspersoner, föräldrar, barn, husbönder, husfolk o.s.v., såvida de i första hand är visso om att Kristus är deras vishet, rättfärdighet, helgelse och förlossning (1 Kor 1:30), och därnäst såvida var och en enligt Guds ords föreskrift gör

sin plikt i sin kallelse och för Kristi skull avhåller sig från köttets begärelser och laster. Att inte alla är lika ståndaktiga, så att hos några många svagheter och fel blir synliga, och att några t.o.m. faller i synd - detta hindrar inte deras helighet, bara de inte syndar av uppsåtlig ondska utan av svaghet. Såsom jag flera gånger sagt känner nämligen helgonen köttets begärelse, men de gör motstånd för att inte fullborda den i gärning. Om de oförutsett faller i synd, får de likväl förlåtelse genom att åter i tro fly till Kristus, som inte vill, att vi skall driva bort det vilsekomna fåret utan att vi skall söka efter det. 

Alltså bort det, att jag genast såsom oheliga eller världsliga skulle döma de som är svaga i tron eller levernet, om jag ser dem älska och vörda Ordet och bruka Herrens nattvard! Dem har nämligen Gud tagit sig an, och dem räknar han för rättfärdiga genom syndernas förlåtelse. Han är deras Herre, och om de står eller faller, det angår endast honom (Rom 14:4)."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren", Gal 5:19).

Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig

"Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig." (4 Mos.6:25)

När den kära solen går upp och sprider sitt rika sken och milda ljus över hela världen, gör den inget annat än låter sitt ansikte lysa över hela världen, d.v.s. den skiner klart och glatt och fröjdar inte endast människorna utan den gör allt som finns i himlen och på jorden ljust och liksom nyskapat. Men när den döljer sitt klara, ljuvliga ansikte eller går ner så ser allt bedrövat och mörkt ut, som vore det dött. Så skall vi också förstå denna text. När Gud skänker oss sitt ord, så

låter han sitt ansikte glatt och klart lysa över alla samveten och gör dem därmed glada och ger dem nya hjärtan. Ty detta ord medför syndernas förlåtelse och visar oss Gud som en nådig och barmhärtig Fader, som har medömkan och förbarmande med vårt lidande och vår bedrövelse. Men när han tar bort sitt ord, då döljer han sitt ansikte och då blir det mörkt och bedrövligt, jämmer och lidande i samvetet, då känner man idel vrede och ingen nåd.

Sålunda innefattar dessa välsignelsens ord och önskan, att Gud ville låta sitt nådesord rikligen lysa för oss och därigenom göra våra samveten glada, så att synden, samvetet, lagen och djävulen inte skall göra oss förskräckta eller försagda, så att vi inte skall känna hans vrede, utan hans välvilja och kärlek i våra hjärtan. Och detta är den rätta, andliga, stora välsignelsen, som ger ett andligt och evigt liv.

Men det är inte nog med att Gud låter sitt ansikte lysa över oss, utan det står också: Och vare dig nådig! Det är detsamma som förlåta eller ge i nåd. Och härmed vill denna välsignelse lära oss, att vi skall vara tacksamma. Den vill lära oss erkänna att vi inte genom någon förtjänst eller gärning kan bli fri från vår synd, att inte någon helighet och vishet på jorden, inte heller andra predikanter och lärare, vilka de än är, kan lugna eller trösta ett enda samvete, inte ens då det gäller den minsta synd. Det gudomliga ordets ljus allena måste göra det. Inte så, att vi därför skall undvika goda gärningar och likväl veta, att ett glatt samvete inte vinns på något annat sätt, än så att Gud låter sitt ansikte lysa över oss, d.v.s. genom syndernas förlåtelse av idel nåd och barmhärtighet. Vi skall komma ihåg, att vi inte förmår börja än mindre fullborda en enda rätt kristlig gärning, så framt han inte är oss nådig, styrker och driver oss med sina gåvor.

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Hur gammal måste man vara för att tro?

"Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana." - Mark. 10:14

Du säger: barnens förstånd har ännu inte vaknat, och därför kan de inte tro. Säg mig, är det kristligt att så efter vårt tycke döma Guds verk? Tänk, om du genom ditt förstånd redan

kommit bort från tron, under det att barnen genom sitt förstånd kommit till tron? Vad hjälper dig ditt förstånd i de ting som angår tron och Guds Ord? Det spjärnar ju tvärtom emot tron och ordet samt hindrar många från att komma till dessa.

Nej, först måste förnuftsvisheten göras blind, så att människan dödar förnuftet och blir en dåre, ja, så oförnuftig och oförståndig som ett spädbarn, om hon annars skall komma till tro och undfå Guds nåd, såsom Kristus säger i Matt. 18:3. Vad förstånd hade väl barnen som Kristus tog upp i sin famn? Varifrån hade de fått denna tro, som gjorde dem till himmelrikets barn?

Just därför att deras förstånd ännu inte utvecklats, har de mycket lättare att komma till tro än de gamla och förståndiga, vilkas förstånd alltid är dem till ett hinder, så att de i sin storhet inte kan komma igenom den trånga dörren.

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Bed och ni skall få!

"Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er." (Matt. 7:7)

Att Kristus upprepar samma sak tre gånger sker för att uppmuntra oss till uthållighet i bönen. Ty nöden angriper dig inte endast en gång utan hänger alltid över dig som ett mörkt åskmoln, klänger sig fast vid dig och vill inte låta dig vara i fred. Men var du lika ihärdig i bönen! Bed alltid, men sök på samma gång och bulta kraftigt på himmelens port. Upphör inte därmed, förrän det går för dig, som det gick för änkan i Luk. 18.

Den berättelsen ger oss en obeskrivligt stor och härlig

lärdom. Lägg t.ex. märke till, hur hon ständigt ansatte domaren med sina böner. Hon tutade honom öronen fulla därav, och det med en sådan uthållighet, att han till slut gav efter och mot sin vilja måste hjälpa. Hur mycket mera, tillägger Kristus, skulle då inte Gud skaffa sina utvalda rätt när de ropar till honom dag och natt, om han också dröjer med att hjälpa dem. Ja, Herren skall ge oss vad vi begär när han ser att vi inte upphör att be. Han gör det så mycket säkrare, som han lovat oss det. Därför, liksom nöden oavlåtligt bultar på din dörr, bulta också du lika ihärdigt på din Herres löftesdörr. Upphör inte därmed, ty du har ju hans ord och löften. Och de är bättre än kejserliga påbud. Gud måste till slut säga: "Välan då! Jag vill uppfylla din bön".

Har du märkt att Gud ofta dröjer med bönhörelsen? Det är för att han skall lära oss att vi inte rätt och slätt skall be utan även söka och bulta. Han vill sätta dig på prov, om du äger tålamod och uthållighet nog. Ty genom prövning stärks din tro. Han vill därtill visa dig, att din bön inte blir ouppfylld eller är honom misshaglig, därför att han dröjer och låter dig söka och klappa länge.

Behöver jag i samband härmed påminna dig om alla Herrens heliga, som i årtionden bad, ropade och bultade? Blev de inte till slut bönbörda? Gav inte Herren dem dubbelt, och fick de inte den härligaste ingång i livet? Blev inte deras tro så styrkt genom prövnings- och väntetiden, att den alla tider kastat ett ljust skimmer ut över hela jorden? Så är det, min vän, ty det är till evig tid visst och sant, att var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar, skall öppnas.


Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Hur Anden hjälper oss i vår svaghet

"Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord." (Rom. 8:26)

Under allvarsamma anfäktelser och samvetskamp händer det visserligen, att vi omfattar Kristus och tror att han är vår Frälsare. Men då förskräcker oss lagen mest, då anfaller oss djävulen med alla sina skott och glödande pilar och försöker av alla krafter att ta Kristus från oss och beröva oss all tröst. Där fattas då litet, för att vi skall duka under och förtvivla. Vi är då det brutna strået och den rykande veken. Matt.12: 20.

Emellertid hjälper dock den Helige Ande vår skröplighet och manar gott för oss med outsägliga suckar och ger vår ande vittnesbörd, att vi är Guds barn. På detta sätt upprättas själen mitt under sin ångest, suckar till sin frälsare och överstepräst Jesus Kristus, övervinner köttets svaghet, fattar åter tröst och säger: Abba käre Fader. Denna suck, som vi knappt märker, kallar Paulus ett rop och en outsäglig suckan, som uppfyller himmel och jord. Vidare kallar aposteln den även ett Andens rop och suckande eftersom Anden under vår skröplighet och

anfäktning uppväcker detta rop i våra hjärtan.

Vår tro, som under anfäktelsen på detta sätt suckar till Kristus är ganska svag, nämligen vad känslan beträffar. Därför hör vi inte detta rop. Vi har endast ordet, och då vi under denna kamp omfattar detta, hämtar vi oss något litet, men ropet hör vi inte alls. Men han, som ser till hjärtat, vet, vad andens sinne är. För denna hjärterannsakare är denna, som det syns oss, svaga suck det starkaste rop, ja ett outsägligt suckande. I jämförelse därmed är lagens, syndens, dödens, djävulens och helvetets största rytande alls intet och kan inte höras.

Det är alltså inte förgäves som Paulus kallar detta det troende och nödställda hjärtats suck, ett Andens rop och outsägliga suckande. Ty det uppfyller hela himlen och ropar så väldigt, att änglarna inte tycker sig höra något annat än detta rop.

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Att bli ett Guds barn

"Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." (Joh. 1:12)

Här hör vi, vilken stor makt och härlighet, vilken outsäglig och evig skatt Guds Son genom sin ankomst i köttet har berett dem, som mottar honom, som tror på honom och håller honom för den man, som Gud sände för att hjälpa världen. Han skall ge makt och rätt att bli Guds barn åt alla dem, som tror på hans namn.

Om vi nu tror, att han är Faderns eviga ord, genom vilket allt är gjort, vidare att han är livet och människornas ljus och Guds Lamm, som bär världens synd, tar bort den och kastar den i havets djup, om vi tillika anropar honom i allehanda

nöd, tackar och lovar honom för hans outsägliga nåd och välgärningar, då blir vi förda till denna stora härlighet. Då är denna underbara rättighet oss tillskriven, denna härliga makt och rättighet oss skänkt, att vi har en nådig Fader i himlen, ja, att vi är hans kära barn och arvingar till alla hans eviga himmelska ägodelar.

Så är det då vår tröst, att den som tror på Kristus kan vara säker på, att han är en Guds arvinge, att han inte är enbart en tjänare eller tjänarinna utan ett barn, som är arvinge till alla ägodelarna. Paulus säger: Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom (Rom. 8:17).

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Gud leder

"Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig" (Ps. 32:8).

Gammal översättning: Jag vill leda dig med mina ögon.

Jag skall leda dig den väg jag vill. Du ber, att jag skall förlossa dig men du skall inte lära mig. Du skall inte heller lära dig själv, utan du skall lämna dig åt mig, jag vill vara din mästare, jag vill föra dig den väg, där du kan vandra till mitt behag.

Du tycker, att du måste ge upp hoppet, när det inte går som du tänker. Men ditt tänkande är skadligt och hindrar mig. Det måste inte gå efter ditt förstånd, utan över ditt förstånd. Oförstånd är här det rätta förståndet. Att inte veta, vart du går, när du lämnar dig åt min ledning, det är att veta, vart du går.

Så gick Abraham ut ur sitt land och visste inte vart. Han lämnade sig åt mitt vetande och lät sitt vetande fara och kom sålunda den rätta vägen till det rätta målet. Se, detta är korsets väg, som du inte kan finna utan att jag leder dig som en blind.

Därför skall inte du eller någon annan människa leda dig, utan jag själv vill leda dig genom min Ande och mitt ord den väg, på vilken du skall vandra. Jag kallar dig inte i det verk, som du utväljer, inte genom det lidande, som du uttänker, utan genom det som kommer över dig utan ditt val. Följ där jag kallar dig, var där min lärjunge, lämna där dig själv åt mig. Se, jag vill leda dig med mina ögon, jag skall inte överge dig.

Ur:"Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Gud hatar oss inte, han älskar oss

"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom" (Joh. 3:16-17).

När man varje dag ser sig omkring på händelserna i världen dag så skulle man kunna få för sig att Gud känner djup hat för oss. Så här tänker många människor. Vi har alla en medfödd medvetenhet om Guds avsky för synd och ofullkomlighet. Av naturen är vi medvetna om att vi måste vara perfekta för att kunna bestå inför Gud. Och eftersom vi

vet att vi inte är perfekta, flyr vi från Gud så som Adam och Eva gjorde efter att de hade syndat. Det enda vi behöver göra är att ta fram en dagstidning eller sätta på nyheterna för att se krig, blodutgjutelse, kriminalitet, sjukdomar och andra katastrofer som händer i världen. Detta bekräftar vår uppfattning att Gud är en fruktansvärd domare som straffar och fördömer på de mest förskräckliga sätt.

Men kära vänner, saker är inte som de ser ut. Gud själv har talat om för oss i sitt heliga Ord att vi inte är fördömda. Visserligen hatar Gud synd och om det inte vore för Jesu skull, skulle Han fördöma alla som syndar till det eviga straffet. Istället för att fördöma oss syndare, sände Gud Jesus till världen och fördömde Honom i vårt ställe. Nu har vi blivit befriade från straff. Genom tron vet vi nu att Gud inte hatar oss. Tvärtom, Han älskar oss i Jesus Kristus. Amen.

Bön:
Käre himmelske Fader, vi tackar Dig för att Du inte fördömer oss. Istället skickade Du Din käre Son för att bära fördömelsen för oss. Skänk oss tro för att alltid kunna tro dessa goda nyheter. Amen.

Att förkasta Guds nåd

"Jag förkastar inte Guds nåd." (Gal. 2:21)

Det är sannerligen nog och mer än nog att vi är ogudaktiga och överträder alla Guds bud. Skall vi också därtill lägga denna synd, att vi självsäkert visar ifrån oss den nåd och syndaförlåtelse som erbjuds oss genom Kristus? Tro mig, denna hädelse är för stor och förskräcklig för att kunna beskrivas. Ingen synd har Paulus och de andra apostlarna så våldsamt framhävt och bestraffat som att förakta nåden och förneka Kristus, och likväl går det mycket lätt att göra sig skyldig till sådant.

Att Paulus så hårt angriper Antikrist beror framför allt på att denne tar bort nåden och förnekar Kristi välgärning, hans, som är vår präst, som utgivit sig själv som offer för våra synder. I stället för nåden, Kristus och hans rike har han satt gärningsläran och ceremoniväsendet som han stadfäst med rent struntprat, och så har han ryckt med sig hela världen bort från Kristus, som likväl ensam borde regera i samvetet,

och med våld nedstött den till helvetet.

Av detta förstås fullständigt vad det är att förkasta Guds nåd, nämligen att vilja rättfärdiggöras av lagen. Men vem har väl någonsin hört något sådant, att vi genom att uppfylla lagen skulle förkasta nåden? Syndar vi alltså, när vi uppfyller lagen? Nej. Men vi förkastar nåden, när vi uppfyller lagen med tanke att rättfärdiggöras genom den. Lagen är god, helig och nyttig (Rom. 7:12), men den rättfärdiggör inte. Den som alltså gör lagen med den tanken, att han skall bli rättfärdiggjord genom den, han förkastar nåden, säger nej till Kristus och hans offer, vill inte frälsas genom detta oändligt höga pris, utan vill genom lagens rättfärdighet fullgöra för sina synder eller genom sin rättfärdighet förtjäna nåden. Han hädar och förkastar helt visst Guds nåd.

Men det är fruktansvärt redan att nämna att en människa kan vara så förvänd i sin ondska, att hon t.o.m. förkastar Guds barmhärtighet och nåd. Och likväl gör hela världen så, även om den inte vill synas göra det, utan säger sig ge Gud den största äran.

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Låt oss leva värdigt

"Låt oss leva värdigt, det hör dagen till". (Rom. 13:13)

Man gör vanligen inte mörkrets gärningar om dagen. Den ene blygs då för den andre, och man låtsas vara ärlig. Man säger, att natten är oblyg. Och det är sant. Därför bedriver man sådana gärningar om natten, för vilka man skäms om dagen. Men dagen är blygsam och den tvingar oss att leva ärligt.

Så bör det också vara med det kristna livet. Det bör levas så, att alla gärningar är sådana, att man inte behöver skämmas, om också hela världen skulle se dem. Ty den som lever så att han inte vill att alla skall se hans gärningar, lever inte som en kristen. Om detta talar Kristus i Joh. 3:20-21: "Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset,

för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud."

Här ser du hur viktigt det är med en sådan förmaning till att vaka och att ikläda sig ljusets vapen. Hur många kristna finns det nu som tål att deras gärningar kommer i dagsljuset? Men vad är det för ett kristet liv om vi inte tål att vår livsstil blir uppenbar för alla människor? Den är redan uppenbar för Gud och hans änglar och skall på den yttersta dagen bli uppenbar för alla människor. Därför bör en kristen leva så som han vill synas för alla på den yttersta dagen. "Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn" (Ef. 5:8).


Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

När själen plågas

"I min nöd ropade jag till HERREN och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats." (Ps. 118:5)

Du måste lära dig att åkalla. Sitt inte ensam med dig själv och häng inte huvudet. Forska inte heller efter hur du skall bli fri från ångesten och nöden. Se inte heller på hur illa det går dig, hur svårt du har det eller vilken eländig människa du är, utan upp, fall på knä, lyft händer och ögon upp mot himmelen. Läs en psalm eller Fader vår, lägg fram din nöd under tårar, klaga och åkalla, som denna vers lär och som det även heter i 142 psalmen: "Jag utgjuter mitt bekymmer inför honom och talar med honom om min nöd." Och i psalm 141: "Låt min bön gälla inför dig som ett rökoffer, mina lyfta

händer som ett aftonoffer."

Här hör du, hur det inför Gud är det mest välbehagliga offer att framlägga sin nöd inför Herren och sträcka sina händer upp mot honom. Han vill, att du skall lägga fram din nöd inför honom och inte själv kämpa med den eller låta den oroa och plåga dig. Därigenom gör du endast av en olycka två, ja ännu flera. Han vill att du skall vara för svag för att kunna bära och övervinna en sådan nöd för att du skall lära dig vandra stark i honom och att hans starkhet så genom dig bli prisad och ärad. Därigenom blir de troende människorna helt annorlunda än de människor, som talar mycket om tron och Anden, men ändå inte vet vad de själva talar.

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin
Luthers skrifter.

Visshet om frälsningen

"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv." (Joh. 3:16)

En kristen människa måste komma därhän, att hon bevisar Gud och Herren Kristus den äran, att hon håller detta ord för sanning och straffar sin egen otro som lögn. Och där det sker, där har redan den Helige Ande bevisat sin kraft och

börjat trons verk. Då är också hjärtat så mottagligt att det kan fatta denna skatt som är större än himmel och jord.

Det sker ännu i stor svaghet, ty här på jorden kan man aldrig komma så långt att man skulle kunna tro såsom man borde, utan det förblir ännu en ständig önskan och suckan: O, om det skulle vara sant sant! eller: Tänk, den som kunde tro det o.s.v. Men likväl gör en sådan suck och denna trons lilla gnista så mycket, att Gud räknar den som en fullkomlig tro och säger: Såsom du tror, så är du också visserligen salig. Ty ordet är en kraft och en makt, som är starkare än all syndens förskräckelse och fördömelse, och gåvan är så stor, att den uppslukar synd, död och helvete, liksom då en liten droppe faller in i en glödande ugn.

Och om blott hjärtat kan påminna sig dessa ord i anfäktningens stund, så skall varken djävul eller helvete kunna förskräcka det, utan det skulle frimodigt säga: Varför skulle jag frukta. Jag äger ju Guds Son, som Fadern skänkt mig. Jag har också hans vittnesbörd därpå, och jag vet att det är hans ord. Ordet kan lika litet ljuga för mig som han kan ljuga och bedraga, om jag också tyvärr inte starkt nog kan tro det.
Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Be oavbrutet

"Be oavbrutet." (1 Tess. 5:17)

En kristen bör akta sig för att uppskjuta bönen tills han menar sig vara alldeles ren och fullkomligt beredd att träda fram inför Gud. Djävulen har ofta brukat hålla mig tillbaka med sådana tankar som dessa: "Nu är du inte beredd, den och den förutsättningen måste finnas, då kan du bedja lugnare." För den som följer sådana tankar och därigenom låter sig hindras från bön går det nog som för bondkvinnan som först ville uträtta det och det innan hon skulle uttala sitt önskemål, och så blev det aldrig någon önskan av.

När skall jag då bedja? När jag är i nöd, då är det tid. Är jag inte värdig eller beredd, så gör mig nog Gud både värdig och beredd. Ty jag vet, att han älskar mig, inte för min skull, inte därför att jag är helig och from, utan för Kristi skull, som jag håller mig till med ett troende och älskande hjärta.

Herren och apostlarna lär oss en mycket god tiggarkonst, då de framhåller, att man alltid skall ligga inför Gud med sina

böner och inte frukta för och inte blygas för att tigga, inte heller förtröttas utan hålla i. Ty den som är rädd och undfallande, låter snart avvisa sig och duger inte till att tigga. Här skall man lämna all blygsel bakom sig och tänka: "Vår Herre vill att vi skall ligga över honom med vårt tiggeri!" Ty det är hans lust att ge mycket och det behagar honom att man väntar och begär mycket gott av honom. Dessutom drivs vi av oss själva därtill.

Lika gärna som han vill, att vi skall be, lika gärna borde vi göra det. Ty den som vill vänta på att bli värdig att få något av Gud, han kommer aldrig så långt, att han kan be. Därför är det som sagt bäst att lämna all blygsel bakom sig och genast öppna munnen och säga: Herre! Jag är i stor nöd och fara, både med själ och kropp och jag är i stort behov av ditt bistånd och din tröst. Den vill du inte neka mig, utan säkert ge mig enligt ditt eget nådiga löfte. Tiggarna på gatorna förstår fullständigt denna konst, och ganska ofta behöver de den. Men folk tål det inte utan man blir förargad och avvisar sådana påträngande tiggare med hårda ord. Vår Herre däremot fördrar gärna sådana tiggare, som håller i och inte låter sig avvisas.

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Ni ska vara heliga

Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig." (1 Petr. 1:15-16.)

Här anför Petrus ett ställe ur Gamla Testamentet, 3 Mos. 19, där Gud säger: "Ni skall vara heliga, ty jag är helig". Det betyder: Eftersom jag är er Herre och Gud och ni är mitt folk, så skall också ni vara blir likt honom, så att det vandrar i lydnad och tar vara på hans vilja.

Såsom således Gud, vår Herre är helig, så är också hans

folk heligt. På samma vis är vi alla heliga, när vi vandrar i tro. Skriften talar inte mycket om de heliga som avlidit, utan om dem, som lever på jorden. Till detta vädjar också profeten David, då han i Ps. 86 säger: "Bevara min själ ty jag är din (helig i Luthers övers.)."

Men detta språk har våra lärda förvrängt och säger att profeten har haft en särskild uppenbarelse, så att han kan kalla sig helig. Därmed bekänner de själva att de saknar tro och inte har Kristi uppenbarelse, annars skulle de nog få erfara den. Ty den som är kristen, han erfar hos sig själv en sådan uppenbarelse, men de som inte erfar den, är inte kristna. Ty den som är kristen, han får med
Kristus delaktighet i alla hans gåvor. Emedan nu Kristus är helig, så måste också den kristne vara helig eller så förneka, att han är helig. Om du är döpt, så är du också iklädd en klädnad, som är Kristus, såsom Paulus säger.

Detta ord "helig" betyder det som är Guds egendom och endast tillhör honom, det som vi på vårt språk brukar kalla att vara "invigd". Petrus säger således: Ni har nu gett er Gud till egendom. Se då till, att ni inte igen låter er förföras av världsliga lustar, utan tvärtom låter Gud allena regera, leva och verka i er, så är ni heliga som han är helig.

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Rätt prioriteringar

"Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." (Matt.6:34)

En make ger sig iväg ut på en fisketur just när hans fru får födslovärkar. En mamma struntar i sin babys gråt tills hennes favoritprogram på TV har slutat. En gymnasieelev missar ett fyraårigt högskolestipendium för att kunna vara ute med sina kompisar. Vad har dessa tre gemensamt? Jo, de är exempel på människor som tappat bort vad som är viktigast. Även om det inte är fel att gå och fiska eller se på TV eller vara med sina kompisar så är det dåraktigt att roa sig med sådant på bekostnad av äktenskap, familj och framtid. Att göra det skulle vara att nedvärdera det som verkligen är värt något. Att kasta bort varaktiga värden för kortvariga nöjen är inte bara dumt, det är också syndigt.

I den här texten talar Jesus om liknande felaktiga prioriteringar. Han beskriver hedningar (icke troende) som

människor som jagar efter materiella skatter på bekostnad av eviga, andliga skatter. När en människas mål i livet är att äta, dricka och njuta av allt vad livet har att ge kommer hon aldrig att uppnå detta mål, vare sig i detta liv eller det kommande.

Kristna måste ha ett annat mål, en högre prioritet. Jesu råd är: "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." När vi frestas till bekymmer för vad vi ska äta eller dricka eller klä oss med, säger Jesus att vi istället ska fokusera på vårt andliga liv, vår relation till Gud och våra andliga skatter. Vi kan inte själva förtjäna Guds rike eller hans rättfärdighet, men Gud har redan gett detta åt oss i Jesus Kristus. När den helige Ande kallade oss till tro blev vi upptagna som medlemmar i Guds rike och klädda i Kristi rättfärdighet.

Ändå uppmuntrar Gud oss fortfarande att söka hans rike och rättfärdighet. I saligprisningarna lovar Jesus att välsigna "dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet" (Matt 5:6). I Herrens bön ber vi att hans rike ska komma, d.v.s. att den helige Ande ska fortsätta verka i våra hjärtan, så att Jesus ännu mer får styra våra liv. I båda fallen ber Gud enträget att vi ska ge honom högsta prioritet. När vi vänder oss till Gud och hans Ord för att bestämma vad vi ska prioritera i våra liv har vi Guds löfte att han också ska låta allt annat ordna sig.

Herre, hjälp mig att sätta först i mitt liv sådant som är enligt din vilja, nu och för evigt. Amen.


Från "Meditations".