Gud säger genom profeten Jeremia:
”Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig.” (Jer. 9:23, 24)
I oss finns en stolthet som förbjuder oss att tigga. Vi vill inte vara oförmögna, kraftlösa och totalt beroende av någon annan, inte ens av Gud. Från Adam har vi fått vår stolthet som gör att vi inför Gud inte vill ligga i stoftet eller i fattigdom. Vi är rädda för att inte kunna behaga Gud i egen kraft och vara totalt beroende av Hans nåd. Vår stolthet lurar oss och säger att vi allt kan ta vara på oss själva. ”Visst, har jag syndat, visst har jag gjort en del fel”, säger vår lagiska natur. ”Men jag gör faktiskt så gott jag kan, inte är jag något helgon, men jag gör mycket gott”.
Men faktum är att vi ingenting är inför Gud. Hur mycket bra vi än gör, så kommer vi aldrig halvvägs nära den kärlek Gud förväntar sig av oss, den lydnad han vill ha, den trohet han kräver, den renhet han vill se i oss. Det enda vi förtjänar med våra bästa ansträngningar är skuld inför Gud.
När vi sett det, det är först då vi kan glädja oss i att:
”Han reser den ringe upp ur stoftet, ur dyn lyfter han upp den fattige för att sätta honom bland furstar. Ja, han låter honom ärva härlighetens tron.” (1 Sam. 2: 8)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar