Att tro utan att se

Matt 8:23-27

Att tro utan att se

"Jesus steg i båten, och hans lärjungar följde honom. Då blåste det upp till full storm på sjön, och vågorna slog över båten. Men han sov. De gick då fram och väckte honom och sade: "Herre, hjälp! Vi går under." Han sade: "Varför är ni rädda? Så lite tro ni har!" Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt. Männen häpnade och sade: "Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder honom."

Bakgrund

Idag på den fjärde söndagen efter Epifania ska vi återigen få se en uppenbarelse av Kristi gudomliga härlighet. Ni kommer ihåg att epifania betyder "uppenbarelse". Uppmärksamheten kring Kristus var så stor att Han och lärjungarna bestämde sig för att lämna scenen genom att fara iväg i en båt över den Galileiska sjön. Han hade de tolv lärjungarna med sig. Men det fanns också fler lärjungar med i sällskapet. Skriften talar om de sjuttio lärjungarna, och åsyftar då på en vidare skara, som inte hade apostlaämbetet. Markus berättar att "Också andra båtar följde med" (Mark 4:36).

Den Galileiska sjön var belägen mellan kullar och när vinden tog fart så kunde den koncentreras där den sköt fram i sänkan mellan kullarna. Det kunde bli ett väldigt stormväder, och det blev det den här dagen.

Stormen och människan

"Då blåste det upp till full storm på sjön, och vågorna slog över båten."

Lukas berättar att: "och båten tog in så mycket vatten att den höll på att fyllas och de kom i sjönöd" (Luk 8:23).

Det var säkert inte första gången lärjungarna hade upplevt ett stormväder. Flera av dem var vana fiskare. Men den här gången kändes det inte som om erfarenheten och sjövanan skulle hjälpa dem. De råkade i panik och ångest.

Människan kan behärska mycket. Hon har tyglat alla vilda djur, hon har bestigit de högsta berg och utforskat både havet och rymden. Men det finns en sak hon inte lärt sig att behärska och det är vädrets makter. De bryr sig inte så mycket om människans åsikter.

Det är ju ganska ofta vi gnäller: "Det är ju ändå lite FÖR kallt, det kunde ju blåst lite mindre" eller "att det skulle regna just idag!" Vi uppför oss ungefär som om vi kunde överklaga också vädret, till någon folkvald politiker. Men vädret låter sig inte kuvas av människan.

"Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far" (Joh 3:8).

Kristus sover

Mitt i allt detta sov Kristus. Det var nog inte så underligt att han var trött. Hans dagar var långa och tunga. Och på sjön behövde han inte undervisa människor.

Markus berättar:

"Själv låg han i aktern och sov på en dyna" (Mark 4:38).

Han hade somnat när de seglade ut och han lät sig inte väckas, inte av ljudet av vinden, inte av vågorna och inte av lärjungarna upprörda rop. Det är i det här sammanhanget en intressant detalj kommer in.

"De gick då fram och väckte honom och sade: "Herre, hjälp! Vi går under" (v 25).

Det blev nog ett väldigt ropande från lärjungarnas sida. Enligt Markus var det också någon som sade: "Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?" (Mark 4:38).

Se, nu hur scenen förändras. När de klev ombord på båten var allt lugnt och stilla och de kände ingenting. Om någon skulle frågat dem då om de trodde och om de hade förtröstan, så skulle de svarat: "ja". Men när de ser vattnet som sköljde mot båten och hörde stormens brus så förändras de.

Anfäktelsen

Sådan är människans otro eller klentro. Den håller inte på Guds Ord och löfte, utan går efter vad den ser och känner. Detta är vad man kallar anfäktelse och den upplever vi ständigt. När vi mår bra och allting fungerar, så går det bra att tro på Guds Ord och löften, åtminstone med våra läppar. Men när tron anfäktas, när vi angrips av yttre omständigheter, när synderna slår mot oss som stormvågor mot skeppets sidor, ja, t.o.m. sköljer in i vår själ och när den onde anklagar oss så att vi känner oss som omöjliga och förtappade syndare, då kan det ibland vara som om Guds Ord och löften är bortblåsta: "Vad ska vi göra? Gud varför sover du?" Så upplevde psalmisten sin tillvaro tidvis.

"Varför, HERRE, står du så långt borta och gömmer dig i nödens tider?" (Ps 10:1).

Men det är en illusion och psalmisten uttrycker sin känsla utifrån vad han såg och upplevde, inte hur det i verkligheten var. I den 17:e versen visar han fram det otron aldrig såg:

"Du, HERRE, hör de förtrycktas längtan, du ger deras hjärtan mod, du vänder ditt öra till dem för att ge den faderlöse och förtryckte rätt. Människor komna av jord skall inte längre vålla skräck" (Ps 10:17f).

Tron ser bortom vad vi känner och ser. Det får rasa och storma hur mycket som helst. Oavsett vad som händer är allt i Guds hand.

Ordspråksboken säger:

"När stormen kommer är det ute med den ogudaktige, den rättfärdige har en evig grundval" (Ords 10:25).

Allt är i Guds hand

Det betyder inte att den troende klarar alla stormar, det betyder inte att vi alltid klarar oss ur alla bekymmer. Det betyder att även om det stormar så har vi en evig grundval. För även om vi kan tycka att naturkrafterna är oberäkneliga och utelämnade åt tillfälligheter och ödets nyck, så är det inte så. Hela universum är i Guds hand och ingenting är för Guds barn utelämnat åt slumpen. Skriften säger:

"Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord" (Hebr 1:3).

Om vi verkligen trodde det, behövde vi aldrig vara rädda när tillvaron stormar runt oss, när vi känner oss fördömda av vår synd och skuld och när allt vi ser och känner är emot oss. Vi har Guds fasta Ord på att Han är på vår sida.

"Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre (Rom 8:33-39).

Tron

Men vem kan egentligen äga den tron fullkomligt? Vår tro går ju lite upp och ner. Inte ens Lukas som skrev Apostlagärningarna var opåverkad av den yttre fara som ett stormväder kan vara. Han skriver om sin upplevelse av stormen på det Adriatiska havet:

"stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning" (Apg 27:20).

Nej, det finns bara en av människosläkt som hade den fullkomliga tron och förtröstan: Kristus Jesus själv. Därför kunde Han obekymrad ligga och sova mitt under stormovädret på den Galileiska sjön.

Han hade en fullkomlig förtröstan. Något annat var det med hans lärjungar.

"De gick då fram och väckte honom och sade: "Herre, hjälp! Vi går under" (v 25).

Berövad all självtillit

Sett ur en rent mänsklig synvinkel är situationen märklig. Flera av hans lärjungar var erfarna yrkesfiskare som visste allt om hur man hanterar en båt och som många gånger varit i våldsamma stormar på sjön. Dessa söker nu hjälp hos Jesus från Nasaret. Hur skulle denna snickarlärling kunna hjälpa dessa kunniga sjömän när deras förmåga inte räckte till och när döden i det stormiga havet var deras säkra öde.

I Guds försyn hade stormen ett syfte. Plötsligt tvingade den fram det senapskorn av tro som de ändå hade kvar. När deras resurser var uttömda, när stoltheten och självtilliten dränkts i åsynen av stormens vågor så överlämnar de sig själv i Jesu händer som sitt enda hopp.

"Herre, hjälp! Vi går under."

Nu existerar ingen mänsklig hjälp längre. Det enda man hade att förlita sig på var den gudomliga hjälpen. Deras egen kraft och förmåga var inte längre värt någonting, de lämnar allt sådant bakom ryggen när de inser att de är på väg att gå under och kastar sig helt förbehållslöst i Jesu händer.

"Herre, hjälp!"

Detta är tro. Men deras skräck och deras attityd att vända sig till Jesus först när de är i yttersta nöd, först när dödens skugga börjar falla över dem, är inte stor tro, utan svag tro. Se också kontrasten i den fullkomliga tilliten och förtröstan hos Kristus, som nästan blir förvånad över lärjungarnas reaktion. Guds försyn när Han låter stormen rasa mot lärjungarnas båt avslöjar Kristi gudom och den svaga tron hos oss människor.

Guds försyn prövar tron

Tänk att det ibland måste gå så långt innan vi vänder oss till honom! Tänk att Gud ibland måste kasta oss in i nödsituationer innan vi vänder oss till honom! Tänk att Gud, för att vi skall vända oss till honom, måste beröva oss all förtröstan på oss själva. Ja, det är så Han gör: han rycker bort allt det som gör att vi kan förtrösta på oss själva, för att vi ska vända oss till honom.

Guds lag berövar oss självtilliten

Hur många av oss är det inte som ändå känner sig ganska belåtna både inför Gud och människor därför att vi inte gör några större fel, därför att vi ändå sköter de flesta av våra plikter, därför att vi i stort sett lever ett liv som vi tror det förväntas av oss? Och glömmer att vi ändå i botten av vårt hjärta är små hjälplösa kryp som egentligen ingenting klarar av utan Guds nåd.

Guds verktyg för att vrida vår blick från oss själva upp mot korset heter Herrens heliga Lag. När vi läser eller hör att vi inte bara skall uppfylla de yttre förpliktelserna, utan också älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta, av hela vår själ och av all vår kraft (5 Mos 6:5), när vi läser eller hör att den som brutit en av Guds bud, han har brutit dem alla (Jak 2:10) och när vi läser eller hör att Kristus säger att vi skall vara fullkomliga som vår Fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48) och ställer denna Guds lag bredvid oss som en måttstock så måste vi kasta all vår självtillräcklighet och stolthet åt sidan. Vi måste säga med Paulus:

"Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus" (Fil 3:8).

Vi måste falla ner för Kristi fötter och med lärjungarna ropa:

"Herre, hjälp! Vi går under."

Med den obevekliga stormen för sina ögon fanns ingenting kvar att hänvisa till för lärjungarna av sjökonstens alla hemligheter. Inför Guds heliga Lag finns ingenting kvar av all vår självtillräcklighet och stolthet.

Lagen driver oss till ett ställe - till Kristi kors. Och det finns ingen bättre plats att vara på än foten av Kristi kors. Det som grämer oss, när vi åter hittar dit är att vi inte ständigt hade hållit oss till det utan litat för mycket på oss själva - på våra resurser och vår förmåga. Kristus hade varit i båten hela tiden men bara en storm kunde driva lärjungarna till Honom.

"Herre, hjälp! Vi går under." Han sade: "Varför är ni rädda? Så lite tro ni har!"

Inte ett spår av rädsla inte ens förvåning över den fruktansvärda faran. Jesu lugn är en gudomlig kontrast till vår mänskliga svaghet. Jesus riktar deras uppmärksamhet till dem själva med sin fråga: "Varför är ni rädda?"

Men han ger också svaret: "Så lite tro ni har!" Det är det som gör oss rädda: vår svaga tro eller otro.

Tron ser bortom det synliga

Luther säger:

"trons höga konst och kraft består i att den ser det som annars inte syns. Den ser inte efter det som vi ser och känner, efter det som trycker och tränger oss. Otron åter, ser endast det den känner och kan inte förlita sig på det som den inte känner" (Kyrkopostillan I, s. 237, §3).

Jesu förmaning orsakas inte av att han hade räknat med att de skulle klarat ut allt på egen hand, utan den skräck och rädsla han ser i deras ögon. De förlitade sig inte på Guds Ord och löften, utan på det de såg och kände. Inte så att förlitandet på Guds Ord och löften skulle göra att man blir räddad ur alla faror, utan så att man genom tron kunde vara trygg i förvissningen om att vad som än hände, om båten sjönk, eller om man klarade sig ur stormen, så vilade man i Guds hand som vi läste i Ordspråksboken:

"När stormen kommer är det ute med den ogudaktige, den rättfärdige har en evig grundval" (Ords 10:25).

Luther säger:

"Detta evangelium är… alltså ett trösterikt exempel och det lär oss hur vi bör förbereda oss för att vi inte skall bli förtvivlade i syndens nöd, i dödens pina och världens buller och storm utan veta att det inte är ute med oss fastän vågorna slår över skeppet. Du behöver inte nödvändigtvis fara till helvetet därför att du känner synd, vrede och onåd i ditt onda samvete, inte heller dö därför att hela världen hatar och förföljer dig, ja, spärrar upp sina käftar lika vitt som morgonrodnaden. Allt detta är vågor, som slår över ditt skepp, som förfärar dig och tvingar dig att ropa: "Herre hjälp, jag går under!" (Kyrkopostillan I, s. 239, §7).

Anfäktelsen tar bort vår självtillit

Anfäktelsen är en av de svåraste men mest betydelsefulla sätten att lära sig att tro. Inte var Kristi sovande i båten och stormen utelämnad åt slumpen eller tillfälligheten. Gud låter oss ibland bli bekymrade och låter oss slita på i vår svaghet för att lära oss att vi inte är någonting alls utan Hans nåd och makt. Någon framgångsteologi eller härlighetsteologi har vi inte i den heliga Skrift. Någon krona sätter Gud inte på våra huvuden här i tiden, men Han ger oss ett kors. Detta får alla sanna Guds barn erfara.

Paulus skriver:

" Ja, vi hade redan inom oss fått dödsdomen, för att vi inte skulle lita på oss själva utan på Gud, som uppväcker de döda" (2 Kor 1:9).

Vi läser också:

"Sina frommas fötter bevarar han, men de ogudaktiga tystas i mörkret, ty av egen kraft är ingen stark" (1 Sam 2:9).

Den som har lärt i anfäktelsen kan säga med Paulus:

"när jag är svag, då är jag stark" (2 Kor 12:10).

Den fasta punkten

När jag litar mer på Herren än på min egen förmåga, det är först då jag är trygg.

Vad är det då en människa ska förtrösta på för att veta att han eller hon får komma till himlen? Ja, precis Densamme som lärjungarna drevs till: Kristus Jesus.

När den onde säger genom våra samveten att vi syndat och att vi aldrig förtjänar att kallas Guds barn då måste vi ge honom rätt. Vi kan aldrig inför Gud förtjäna att få kallas Guds barn. Det är Kristus som genom sin lydnad, sitt lidande och sin död förtjänat åt oss och i vårt ställe barnaskapet hos Gud. Den enda grundval för att vi får stå rena, rättfärdiga och heliga inför Gud är Kristus Jesus själv - att Han fullkomligt har varit lydig under lagen och att Han fullkomligt har sonat allt det som skiljer oss från Gud.

Detta är sant vare sig vi känner det eller ej.

Varför? Därför att frälsningen och rättfärdigheten inför Gud grundar sig inte på någonting inom oss, utan på någonting utanför oss själva; nämligen Kristi blod och kors. Våra synder skiljer oss inte från Gud, därför att Kristus som Guds rena Lamm redan straffats för dem på korset.

Ja, men, måste det inte kännas sådär härligt i hjärtat för att jag ska veta att jag är ett sant Guds barn? Glöm inte vad vi sade i början:

"trons höga konst och kraft består i att den ser det som annars inte syns, Den ser inte efter det som vi ser och känner, efter det som trycker och tränger oss."

När vi sätter vår tro på Kristus istället för oss själva, vår egen tro och vår egen förmåga, tänk en sådan fast punkt vi har att hålla fast vid!

Vem han är

"Han sade: "Varför är ni rädda? Så lite tro ni har!" Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt. Männen häpnade och sade: "Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder honom." (Matt 8:26f).

Vi sade inledningsvis att dagens text är en epifaniatext, d.v.s. en text som ger oss en glimt, en uppenbarelse av Kristi gudom.

Det finns människor som säger att de har svårt att förstå hur Människosonen Kristus också kan vara sann Gud och vissa letar febrilt efter verser för att bevisa för dessa människor att det här och där står att Kristus är sann Gud. Dagens text lämnar oss ingen tvekan.

Hur kan någon tveka om att denne Jesus Kristus är någon annan än den evige och allsmäktige Guden när Han till och med befaller över vädret?

Matteus säger att han "talade strängt till vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt." Markus säger att han "talade strängt till vinden och sade till sjön: "Tig! Var tyst!" Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt." (Mark 4:39).

Har vi inte insett att Kristus är sann Gud så bör dagens text ge oss samma fråga som lärjungarna:

"Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder honom." (Matt 8:26f).

Markus berättar:

"Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: "Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?" (Mark 4:35).

och Lukas på ett liknande sätt:

"Förskräckta och förundrade sade de till varandra: "Vem är han? Både vindarna och vattnet befaller han, och de lyder honom." (Luk 8:25).

Ja ,vem?

"Ty se, han som danar bergen och skapar vinden och förkunnar för människan sina tankar, han som gör morgonrodnaden till mörker och går fram över jordens höjder - HERREN, härskarornas Gud, är hans namn" (Amos 4:13).

"Han låter moln stiga upp från jordens ände, han låter blixtar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum"(Ps 135:7).

"När han låter sin röst höras då brusar himlens vatten, då låter han regnskyar stiga upp från jordens ände. Han gör blixtar åt regnet och för vinden ut ur dess förvaringsrum" (Jer 51:16).

Lärjungarna kände till dessa ställen. Det är inte underligt att de ställde frågan:

"Vem är han? Både vindarna och vattnet befaller han, och de lyder honom."

Kristus är sann Gud och sann människa. Tänk att få förlita sig på Honom och inte bara på en människa. Vi har inte en vis man som lärare och Frälsare, utan Gud själv i människogestalt. Ingen människa hade kunnat bära hela världens synd, men eftersom Kristus är sann Gud och sann människa i en person kunde han verkligen ta på sig alla våra synder vi gjort, som vi gör och kommer att göra, och betala för dem alla genom att straffas för dem i vårt ställe.

Det är en sådan Gud vi har. Låt oss därför ta dagens text till våra hjärtan och inte förlita oss på vår egen förmåga, utan på Jesu Kristi kors, ty Jesus hade sagt:

"Saliga är de som tror, fastän de inte ser" (Joh 20:29).

AMEN