Är en kristen alltid lycklig?
(Föredrag av kh Stefan Sjöqvist, hållet i Storvreta, Augusti 1999)
Inledning
Ibland kan man höra kristna predikanter utlova:
"Kom till Jesus så blir du lycklig"
"Tro på Gud så blir du trygg"
"När man ger sitt hjärta till Jesus så finner man glädjen"
Man menar ofta så väl och vill göra reklam för Guds rike, Här får du saligheten, trygghet, harmoni, framgång och lycka. Och så säger man: "villkoret är att du avgör dig, överlåter dig till honom, ger ditt hjärta åt Jesus."
Även om det kan finnas en smula sanning i vad dessa predikanter säger, så kan den här typen av förkunnelse leda fel. Den människa som kommer till tro på Frälsaren Jesus han ser visserligen att Jesus gjort allting väl. Han har upptäckt att Gud är en nådig Gud och får frid i sitt samvete. Även om man kämpar med olika bekymmer här i världen och man kanske t.o.m. upplever kaos i sitt inre, med tanke på allt elände och alla frestelser, så kan en människa äga Guds frid. Glädjen i Gud ger den helige Ande åt tron genom Ord och sakrament, oberoende av kroppens och själens lidande. Även en tungsint och pessimistisk människa kan i djupet av sitt hjärta bära på glädje i den helige Ande och sann förtröstan.
Lyckoideologin
Men om man förkunnar att allting blir bra, att allting ordnar upp sig, bara man tror ordentligt, så leder man människor fel.
Idag finns det grupper av kristna som säger att om man bara tror ordentligt, så skall friden och lyckan komma, man blir framgångsrik och frisk och kanske t.o.m. rik. Andra förkunnar kanske inte så ytligt, men säger att var och en som inte tror på Jesus är olycklig, men så fort man blir kristen så kommer känslan av lycka som ett brev på posten.
Man kombinerar löften som kan låta lockande, men som inte håller. Den som "gav sitt hjärta åt Jesus," upplevde nog det nya som en positiv förändring. Men den som har hela sin inriktning på sig själv: hur man mår och hur man känner sig, hur stark tron är, han kommer att ifrågasätta hela sin tro när vågdalarna kommer. Har man fått bilden av att allting måste vara bra för att kristendomen skall vara riktig så blir motgångarna kanske bara tecken på att alltihop är fel.
Krisen
"Tro på Jesus så kommer du alltid vara lycklig. Be tillräckligt mycket och du blir lydig och helgad."
Men vad händer när den grå vardagen blir väldigt grå? Det blev tröttsamt att bedja, man tog inte fram Bibeln varje kväll. Tidningen och TV:n lockade mer och så tog det emot att be sin nästa om förlåtelse. Men man behöll leendet när man träffade sina kristna vänner. Man hade fortfarande kvar syndiga tankar och känslor, fast man försökte förneka dem. Hela tiden lovade man att bättra sig, men varje gång man bröt ett löfte, så trodde man mindre och mindre på sig själv. Så började man se hur mycket brister det inte bara fanns hos en själv, utan också hos alla andra kristna. Man började se hur många låtsades och att man låtsades själv. De hade påstått att livet blev en dans på rosor bara man blev kristen, men det blev tvärtom en hård kamp och man började se saker på ett annat sätt. Många vänder sig ifrån den kristendom som inte är vad man påstår att den är. Ett lyckopiller, en tillvarons guldkant.
Korset
Varför inte säga som det är istället?
Så snart Jesus var född så ställde Herodes till med barnamord i Betlehem (Matt. 2:13-23). Josef och Maria fick i all hast fly undan med barnet.
Så snart Jesus var döpt i Jordan, då Anden som en duva sänkte sig ned över honom, då Faderns röst ljöd från himlen, då denna himmelska uppenbarelse av Guds härlighet visade sig, när hela treenigheten var med, omedelbart efter detta, fördes Jesus av samme Ande ut i öknen för att frestas och anfäktas, inte till saligprisningarnas berg, inte till Tabors berg, inte till den sköna Galileiska sjön, utan till Juda öken, denna karga öken, vimlande av vilda djur, för att han skulle frestas av djävulen. Han blev förd ut av Anden, står det.
Jesu verksamhet på jorden ledde inte alltid till yttre framgång. Visst kunde folkskaror samlas runt Honom. Men när Han undervisade om sig själv som Livets bröd som kommit ned från himlen, då glesnade folkskarorna tills bara tolv återstod.
Vid korset får vi bara höra talas om att Johannes, hans moder Maria och några andra kvinnor var närvarande.
Jesus sade vid ett tillfälle:
"Men människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer" (Luk. 18:8).
Bibeln lär inte att det ska bli en fantastisk utveckling och framgång för Kyrkan. Det ska tvärtom gå motsatt väg. Laglösheten skall tillväxa och kärleken skall kallna hos de flesta - och när den yttersta dagen kommer är den oväntad av alla, den kommer som en tjuv om natten.
För den kristne skall livet inte förvandlas till ett paradis, en vila, en ständig trygghet. Istället säger Jesus att: "att man skall utelämna er för mitt namns skull" (Matt. 24:9). I en hatfull värld står den kristne som ett vittne, en "martyr." Publiken klappar inte i händerna ,det händer att den knyter näven ibland, för att döda, precis som på Herodes tid.
Paulus beskriver det kristna livet som en kamp, en strid. Där får vi rusta oss. Inte mot människor, utan mot "denna världens furste," alltså mot djävulen och framförallt mot all den synd och ondska som bor i oss själva.
Korset blir inte den dekorativa prydnad, som förgylld får hänga runt halsen, utan en väg som alla kristna skall vandra. Det himmelrike som människorna önskar sig här är en illusion. Himmelriket finns bortom kampen och kvalen i den här världen "Det är genom mycket lidande ni skall ingå i Guds rike," och himmelriket finns i hjärtat hos alla troende. Ett osynligt rike.
Lyckoutopin, då och nu
Människor har alltid drömt om ett paradis här på jorden. På 1500-talet försökte vederdöparna att upprätta ett tusenårsrike. Calvin försökte upprätta en gudsstat i Genève. Man trodde att ett jordiskt lyckorike skulle resa sig ur proletariatets diktatur. Alla dessa försök har misslyckats.
Andra har inriktat sig mer på enskilda människor. Idag är det många religiösa rörelser som tror att om man lär sig rätt teknik, de rätta andliga principerna, så skall också de fysiska, psykiska och sociala problemen räta ut sig. Gud blir givaren och man får Honom att ge genom att lära sig att bekänna fram välsignelser. Bönen blir ett instrument och tron en kapacitet som man skall träna upp för att kunna kanalisera alla välsignelser från Gud. Borta är den skräpiga kroppen, fattigdom, elände och motgång. I skriften "Var positiv, lev lyckligt" lär Norman Vincent Peale hur tanken, i kontakt med Gud, påverkar själen och hur känslolivet i sin tur påverkar kroppens hälsa.
Man ber inte med Jesus: "Ske din vilja," utan menar att Gud är beroende av hur vi "bekänner fram" eller "ber fram" det goda från Honom. Gud är inte längre en person utan ett redskap, en kraft.
Fariseismen
En annorlunda men ändå liknande lära mötte Jesus på sin tid. De s.k. fariséerna trodde på människans inre godhet. Man trodde att det räckte med att vilja rätt och välja rätt för att skapa fram en bättre människa. Verktyget var för fariséerna, inte en särskild teknik, utan lydnad för lagen. Inte den stränga lag som vi finner i Skriften, utan fariséernas egen lag, de äldstes stadgar. I de äldstes stadgar går man inte på djupet, in i hjärtat för att avslöja människans totala syndafärdärv. Man stannade ofta vid yttre diskussioner runt sabbatsbudet, allmosor, tvagningar och andra övningar. Man förutsatte att om människan verkligen brukade sina goda viljekrafter, så skulle hon i sin sanning bli god och rättfärdig.
Konsekvensen måste bli att man inte längre har behov av Messias, av Kristus, som syndares Frälsare. Man hade ju lagen i de äldstes stadgar, som bot mot lydnaden. Messias blir på sin höjd en politisk befriare eller en förebild.
På samma sätt är det idag med alla lyckoideologer. Jesus blir i första hand föredömet och den store Helbrägdagöraren. Även om det är Gud som gör undret så är det människan som har tryckknappen. Gud blir en kraft och människan blir den verklige guden som har all makt genom sin tro. Gud bli medlet för att uppnå lycka, framgång, hälsa - här och nu. På så sätt inriktas människan på sig själv. Ytterst hänger det på människan hade man ju sagt.
Kapitulation
Men den människa som fallit så djupt kan också ledas rätt. Det börjar med att hon inser sin totala oförmåga till självfrälsning, till självhjälp. Hon kan ställas inför avgrundsdjup i sitt liv, som hon inte anat. Kanske hon trodde att hon var en helgad, renad människa, men ser plötsligt helt tydligt att ur hennes eget hjärta väller det fram begärelser, tankar och drifter som hon trodde hon aldrig mer skulle möta hos sig själv.
Lagen rörde inte bara bönen, bibelläsningen, det söndagliga gudstjänstfirandet, äktenskapet och alkohol. Lagen var ett tveeggat svärd som förde hjärtats uppsåt och tankar fram i ljuset. Guds heliga Lag var en hammare som slog sönder den vackra fasaden av religiös fromhet och visade fram den mörka smutsen i hjärtat av begär, av onda och olydiga tankar. Kanske lyckoideologen eller fariséen fann otro istället för tro, hat istället för kärlek. Hjärtat skulle vara brinnande, men när den grå vardagen kom, fann man det kallt. Naken och avslöjad kanske man finner att man inte har något redskap för kampen, inom sig själv.
Guds Lag kan få en människa att kapitulera, men det kan också gå ett steg längre - hon kan gå under i förtvivlan, tappa tron. Men det finns en väg bortom lyckoideologin, bortom fariseism och bortom förtvivlan: korsets teologi.
Korsteologin
Korset är motsatsen till allt mänskligt framgångstänkande. Jesus säger i Johannes 12:24:
"Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt."
Jesu liv fick inte sin stora betydelse i första hand för Hans liv, utan för Hans död. Vägen till frälsning för alla människor innebar inte ett segerrikt liv för Jesus, utan en skamfylld död.
Det är här den förkrossade människan skall börja. Se på Jesus. En läkare är inte till för de friska säger Jesus, utan för de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Korset står i motsats till den mänskliga tanken. Det är en dårskap för hedningen och en stötesten för juden. Men det är den enda räddningen för människor som inte finner någon utväg i sina egna ansträngningar. Människor som du och jag.
Jesus Kristus dog för alla människor och blev på så vis ett offer åt Gud för alla människors synder. Genom Hans lidande är våra skulder avbetalda inför Gud. Vi kan ju inte i betala vår skuld eller blidka Gud, sona för allt vi gjort. Men Jesus var och är sann Gud och Gudason och kunde i sin kropp bära hela världens skuld och synd och försona alla människor med Gud. Han gjorde det genom sitt eget lidande. Han behövde inte engagera sig i människans problem. Men Han gjorde det av kärlek. Han bar törnekronan, utstod hån och piskslag och spikades fast vid korset, för vår skull och i vårt ställe, därför att Han älskar oss.
Det är trösten för alla människor som ser sina problem, som har tappat tron på lyckoideologier och jordiska paradis. Kristus har gått i vårt ställe. Han har av kärlek offrat sig för oss och köpt en plats i himmelen. Paulus säger:
"Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste." (1 Tim. 1:15).
Även om vi drabbas av lidande så har vi tröst mitt i allt lidande. Gud har sänt sin Son för vår skull. I Honom är vi förlåtna och rättfärdigförklarade inför Gud.
Kristus är inte till för de självtillräckliga, självgoda och självrättfärdiga. När Guds Lag fått lysa in i vårt sinne så inser vi: Kristus är till för usla syndare som dig och mig. För dig och mig har Han betalt ett dyrt pris. För dig och mig är Hans blod utgjutet för att vi skulle få äga en plats i himlen, inte för våra förtjänsters skull, utan av nåd, och av nåd allena.
En kristen har i Bibeln inget löfte om att alltid få vara fri från anfäktelser och lidande. Paulus själv fick lära sig detta och lärde andra:
"vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike." (Apg. 14:22).
Det som skiljer Kristus-troende från alla andra människor är att de aldrig behöver vara ensamma i sitt lidande.
Kristus är med de troende. Och Han kan vara med.
"Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas." (Hebr. 2:18).
En kristen vet att den här tiden är som en droppe i havet jämfört med evigheten, då hon skall få vara tillsammans med Kristus.
Petrus förmanar därför de troende:
"Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet." (1 Petr. 4:12f.).
Den tröst som Gud ger oss i lidandet kan vi dela med oss av. Paulus skriver:
"Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud."
(2 Kor. 1:4).
Han fortsätter:
"Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus också den tröst vi får." (2 Kor. 1:5).
Alltså, Gud mäter ut trösten efter det lidande vi går igenom.
Han fortsätter i v. 6:
"Om vi lider nöd, sker det för att ni skall få tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, skall också det uppmuntra er och ge er kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. Och det hopp vi har när det gäller er är fast, eftersom vi vet att liksom ni delar våra lidanden, så delar ni också den tröst vi får."
Han hade råkat ut för bekymmer i Turkiet, alltså mindre Asien, och skriver:
"Bröder, vi vill att ni skall veta vilken nöd vi fick utstå i Asien. Vi hade det mycket svårare än vi kunde bära, så att vi till och med misströstade om livet. Ja, vi hade redan inom oss fått dödsdomen, för att vi inte skulle lita på oss själva utan på Gud, som uppväcker de döda."
Här ser vi också själva förklaringen till varför Gud kan låta lidanden komma. Han säger att det är: "för att vi inte skulle lita på oss själva utan på Gud." Samma tanke kommer fram i det tolfte kapitlet och den sjunde versen:
Där säger han: jag "har fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet, för att jag inte skall förhäva mig. Tre gånger bad jag att Herren skulle ta den ifrån mig, men han svarade mig: 'Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.' Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig." (2 Kor. 12:7-9).
AMEN
| S:t Paulus evangelisk-lutherska församling Lutherska Bekännelsekyrkan |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar