Att frukta Gud

”vad begär HERREN, din Gud av dig annat än att du fruktar HERREN, din Gud” (5 Mos 10: 12)

Fruktar du och jag Herren Gud?

Eller är Gud för dig och mig en låtsaskompis som vi tar fram när tillvaron skakar under våra ben, när vi behöver någon som förstår oss, som kan ge oss bekräftelse, men som vi genast stoppar ner i fickan när vi vill leva våra egna liv, leva i vår egen synd, en gud som måste tiga still när vi gör sånt som vi förstår bryter sönder våra samveten.

Då fruktar vi inte Gud. Den sanne evige, heliga och rättfärdige Guden är inte en Gud på våra villkor, utan vi är Hans på Hans villkor.

Alla människor, vare sig man hör till de utvalda eller ej, borde frukta Gud, eftersom han är en helig Gud. Guds folk Israel kunde inte gå upp till berget Sinai på grund av Guds närvaro och i Guds närvaro utbrast profeten Jesaja:

”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och min ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot!” (Jes. 6:5)

Också Guds utvalda fruktar Gud. Men i ljuset av Kristi försoning på korset har vår fruktan fått en hel ny sida. Vi fruktar Gud, men det betyder att stå inför Gud i vördnad, i andakt, i beundran, i tillbedjan, i förundran. Gudsfruktan betyder för Guds barn vördnad och andakt inför den Helige. Det betyder inte att man är rädd för Gud, att man vill fly från Honom.

Det är inte du och jag som dikterar villkoren för Gud, Gud är Gud, och vi fruktar Honom.